Zapatistledaren, Subcomandante Marcos, och en kvinna från zapatisterna, under ett möte i Palenque, Chiapas, Mexico år 2006. Foto: Eduardo Verdugo/TT

Zapatisterna: Allmänningen och icke-egendomen

Markfrågan har kanske varit den viktigaste frågan för Zapatisternas överlevnad under de trettio år som har gått sedan upproret i Chiapas 1994. Utan mark att odla majs, svarta bönor och kaffe på hade hungern tagit sitt grepp om mayafolket som lever i djup fattigdom men vägrar låta sig kuvas. Och om jorden – att den ska bli icke-egendom eller gemensam mark – handlar zapatisternas nya fas i självstyret.

Arbetaren publicerar, i samarbete med förlaget Vagabunda, en nyskriven och översatt text av Marcos från en nyutgåva av Från sydöstra Mexicos underjordiska berg av Subcomandante Marcos från samma förlag. Det här är del I av II av “Allmänningen och icke-egendomen”.

”Håll utsikt efter Pujuyfågeln, min son. Den hittar hem. 

Dess öde liknar vårt eget: 

att färdas för att andra inte ska gå vilse.”

Canek. Ermilo Abreu Gómez

Vid ett tidigare rådslag, det var för några år sedan nu, kom zapatistbyarna fram till att kvinnornas kamp – den som förs som de kvinnor vi är – inte i första hand möjliggjordes av vilja, motivation och studier, utan av den materiella basen: zapatistkvinnornas ekonomiska oberoende. 

Med det syftade de inte på att kvinnorna hade anställningar eller löner, eller på de allmosor med vilka regeringar av olika politiska färger har för vana att köpa röster och lojaliteter. 

De pekade i stället på det kollektiva arbetet som den bördiga jord som hade möjliggjort förändringarna. Det vill säga det organiserade arbete som inte har individuell välfärd som mål, utan gruppens välfärd. Det handlade inte bara om att de hjälptes åt med broderiet, försäljning av konsthantverk, boskapsuppfödning, sådd och skörd av majs, kaffe och grönsaker. Utan också, och kanske framför allt, om att det skapades platser och utrymmen för kvinnor, där det inte fanns några män. Tänk, alla dessa platser där kvinnor träffades och samtalade med varandra, och där de än i dag träffas och talar om sina sorger, sin vrede, sina idéer, projekt och sina drömmar.

Jag går inte in mer på det – våra compañeras har sin egen röst, historia och framtid. Jag nämner det bara för att det finns en materiell bas även för den etapp som zapatistbyarna nu beslutat sig för att inleda. Det nya initiativet, som folk där ute nog kommer att kalla det.

Det nya initiativet

Jag kan stolt informera om att denna etapp arbetats fram av det kollektiv som utgör Zapatisternas ledning, och där samtliga tillhör urfolken och är av mayaursprung. Mitt arbete var begränsat till att förse dessa mina kvinnliga och manliga överordnade med information, som de sedan ”korsbefruktade” med sin egen kunskap. Därefter sökte jag svagheter och motargument som talade för framtida misslyckanden (den sorts ”hypotes” som jag nämnt i en tidigare text). När överläggningarna var över och den centrala idén tagit form, och det bara återstod att lägga fram den för byarna för konsultering, då stod jag där lika häpen som ni kanske blir nu när ni får läsa om den.

I följande utdrag av den intervju som jag gjort med Subcomandante Insurgente Moisés förklarar han hur de kom fram till denna idé om ”det allmänna”. Kanske kan det få er att förstå det djupt upproriska och subversiva i detta förslag, som vi – som vanligt – satsar hela vår existens på. 

Kapten

Icke-egendomen

– I korta drag är detta vårt förslag: att omvandla återerövrade jordegendomar till allmänningar, eller gemensam mark. Alltså ett slags icke-egendom. Marken blir varken privat egendom, ejido, kommunal egendom, federal egendom, delstatsegendom, företagsegendom, eller någon annan typ av egendom. Utan icke-egendom. Eller ”papperslös jord”, skulle man kunna säga. På den marken, vars gränser nu ska definieras, kommer alla frågor om vem som äger den få svaret: ”ingen”, det vill säga ”det gemensamma”.

Om de frågar om det är zapatistmark, ett politiskt partis mark, eller någon annans mark, blir svaret: nej, ingen äger den. Eller: alla äger den gemensamt, vilket är samma sak. Ingen ansvarig finns som det går att köpa jorden av, eller mörda, eller få att ”försvinna”. Det enda som finns är gemenskaper som arbetar med och har hand om denna mark. Och som försvarar den.

För att detta ska fungera är det viktigt att det först har slutits en överenskommelse mellan byborna i området – oavsett om de är zapatister eller tillhör andra politiska organisationer. De måste träffas och prata med varandra, och inte gå till de dåliga regeringarna. För att be de dåliga regeringarna om lov leder bara till splittring och i värsta fall till våld bönder emellan, det vet vi av erfarenhet.

Planen är att skapa denna icke-egendom med hjälp av jordar som återerövrats under åren av krig. Det kommer att ske utan inverkan på den mark som idag tillhör en viss person eller familj, eller som brukas av olika kollektiv. Tanken är att icke-egendomen, eller allmänningarna, ska brukas gemensamt på roterande basis, och utan att det spelar någon roll vilken politisk grupp du tillhör, eller vilken religion du har, eller din hudfärg, eller hur stor du är, eller vilket ditt genus är.

Reglerna är enkla: en överenskommelse ska ha nåtts mellan människor som bor i området. Det är förbjudet att odla och producera droger, sälja jorden och att släppa in företag eller industrier. Paramilitärer är portade. Arbetets frukt tillfaller dem som brukat marken under den tid som överenskommits. Inga skatter tas ut, inget tionde fordras. Varje ny installation ska ställas nästföljande grupp till förfogande. Allt som är tillåtet att ta ut är produkten av arbetet. Mer om det senare.

I korta drag är det vad som föreslogs, och det som alla zapatistbyar fick yttra sig om. Och en överväldigande majoritet sade ja till förslaget. Det visade sig att man i en del zapatistregioner redan gjort så här i åratal.

Det vi nu har gjort är att staka ut en färdväg genom stormen, så att vi kan ta oss välbehållna ut på andra sidan. Inte bara vi zapatister ska vandra längs denna väg – som de urfolk vi är, vandrar vi tillsammans med andra. Andra idéer kommer säkert att födas ur detta: idéer om sjukvård, utbildning, rättvisa, självstyre, och om livet självt. Vi ser det som nödvändigt för att möta stormen.

Muralmålning I Garrucha i Chiapas, Mexiko. Foto: TT

Tankens väg till vandring

– Hur kom den här idén till? Låt mig förklara. Den kom inte från ingenstans. Vi stod inför flera utmaningar; och först tog vi oss an problemen ett och ett. Det var inte förrän senare som vi såg att de hängde samman.

Det första var stormen. Allt det som har att göra med naturens missnöje. Naturen protesterar på ett allt kraftfullare och allt mer skrämmande vis. Vi kallar det förstörelse, men det handlar inte sällan om att naturen återerövrar en plats. Som om den går till angrepp mot systemets invasion. Ta dammarna, till exempel. Eller strandturismen, den som tar död på kustområdena. De stora infrastrukturprojekten, de som skär genom jorden och skadar den. Då kommer svaret. Ibland snabbt, ibland efter en tid. 

Och människan, hon är som paralyserad av systemet. Människan reagerar inte, trots att hon ser att katastrofen är på väg. Trots alla varningarna fortsätter hon som om inget har hänt. Och då går det som det går. 

Man brukar säga att den ena eller andra katastrofen kommer som en överraskning. Men varningarna om att naturen skulle reagera har funnits i många år. Det är inte vi, utan vetenskapen, som har varnat för det. Men som jordens folk märker vi av det som händer. Att allt går som förlorat.

Katastrofen kommer inte plötsligt. Den närmar sig gradvis, oväsendet ökar i styrka, du vet att den är på väg. Den står där och knackar på din dörr. Tills den en dag slår sönder allt. Inte bara ditt hem, ditt folk och ditt sätt att leva, utan också ditt hjärta. Du kan inte längre finna någon ro.

Ett annat problem som vi såg var förlusten av de sociala banden – hur det som kallas den sociala väven trasas sönder av våldet. En mänsklig gemenskap styrs av vissa regler, normer och överenskommelser. Ibland är det skrivna lagar, ibland oskrivna, men folk vet vad som gäller. I vissa byar säger man att ”jaha, då var det överenskommet”, och då vet man att det bestämts något. ”Det här får man göra, det här får man inte göra, det här bör man göra”, och så vidare. 

Som att den som arbetar ska få det bättre. Som att den som inte arbetar kommer att fortsätta ha det dåligt. Som att det är fel att tvinga någon att göra något den inte vill, som till exempel när en man förgriper sig på en kvinna. Som att det är fel att behandla de svaga illa. Och att det är fel att döda, stjäla och våldta. 

Men vad händer om allt vänds upp och ner? Om det som är fel belönas och det som är rätt leder till förföljelser och straff? Låt oss ta ett exempel. 

En småbonde ur urfolken inser att det är fel att förstöra skogen, och tar på sig uppgiften att försvara den. Han skyddar skogen från dem som vill tjäna pengar på att förstöra den. Han gör det som är rätt, för han försvarar livet. Det handlar inte om religion, utan om att vara mänsklig. Men så händer det som händer ofta, att denna miljöförsvarare förföljs, fängslas och till slut mördas. Och om någon då frågar vilket brott han begått för att straffas med döden, får de svaret att han försvarade livet – som vår broder Samir Flores Soberanes gjorde. Och i det ser man tydligt hur sjukt systemet är, och att det inte finns något hopp om att laga det; att det gäller att söka lösningar på annat håll.

Vad krävs då för att upptäcka denna sjuka, denna förruttnelse som sprider sig genom mänskligheten? Varken religion, vetenskap eller ideologi. Det räcker gott och väl med att kunna se, lyssna och känna. 

Vi ser hur de stora bestämmarna, kapitalisterna, har slutat bry sig om vad som händer med morgondagen. De vill göra vinsten redan i dag. Helst så mycket som möjligt och så snabbt det bara går. Det spelar ingen roll om du säger ”men hallå, du förstör, och förstörelsen sprider sig, och den blir allt större och mer okontrollerad och det här, det kommer att slå tillbaka. Som när du spottar rakt upp i luften eller kissar i motvind, det kommer tillbaka”. Och nu tänker du kanske att det vore bra om katastrofen drabbar någon som är så utan skam i kroppen. Men innan det händer kommer många andra att ha drabbats som inte har en aning om varför det sker. Som de små barnen. Vad vet ett litet barn om religioner, ideologier och politiska partier? Ändå lägger systemet ansvaret på dem. Tvingar dem att betala. Förstör i deras namn, dödar i deras namn, ljuger i deras namn. Och barnen ärver bara död och förstörelse.  

Det kommer inte att bli bättre. Vi vet att det kommer att bli värre. Och vi vet att vi måste ta oss igenom den här stormen och ut på andra sidan. Överleva bara.

Om resan till Europa – färd för livet

En annan sak vi såg var det vi mötte under ”Överfärden för livet”.1 Den delen av världen brukar sägas vara mer avancerad, mer utvecklad. Men det vi såg var att det är en lögn, allt det de sagt om ”den västerländska civilisationen”, ”framstegen”, och så vidare. Vi fick klart för oss att det finns stor kapacitet att starta krig och begå brott där. Och två andra saker såg vi: att stormen blir svår om vi inte gör något. Och att det finns organiserade rebeller även i dessa geografier. Personer som insett detsamma som vi. Att stormen kommer.

Tack vare dessa bröder och systrar har vi kunnat vidga vårt sätt att se, göra det bredare. Inte bara se längre, utan också se fler saker. Mer av världen.

Som de urfolk vi är frågar vi oss vad vi kan göra, om det är för sent, om det bara är upp till var och en att klara sig så gott den kan. Men vi har sett hur en del av våra bröder och systrar struntat i omvärlden och enbart tänkt på sig själva. Och vi har sett att de drabbas lika hårt som alla andra. De trodde att de var säkra när de slöt sig inom sig själva. Men förgäves.

Minnets stig

Vi har försökt komma ihåg hur det var förr. Talat med våra äldre. Frågat dem om det alltid varit så här, så mycket mörker, död och förstörelse. Varifrån kom egentligen den här idén om världen? Hur blev det så fel? Om vi kunde förstå hur ljuset försvann, hur de rätta och riktiga tankarna gick förlorade, hur kunskapen om vad som är rätt tappades bort, då kanske vi kan kämpa för att det ska bli som det var igen, och att respekten för livet återupprättas, ja, så tänkte vi. 

Och det var då vi fick klart för oss hur det började: med den privata egendomen. Och att lösningen inte kan vara att byta namn på den till ”ejido” eller ”liten egendom” eller federal egendom. För det är alltid den dåliga regeringen som delar ut papperen. Och då är det den dåliga regeringen som bestämmer om något existerar och, listigt nog, om det upphör att existera. Det visade Salinas de Gortaris lagändringar på 90-talet, de som ledde till att marken som var avsatt för kollektivt jordbruk började krympa.

Att denna sorts gemensam egendom behöver registreras har med tiden lett till splittring och konflikter. Rent legalt tillhör ju jorden vissa, men inte andra. På egendomspapperen står inte att ”detta är ditt”, utan att ”detta tillhör inte den, så attackera den”.

Mark och megaprojekt för exploatering av naturresurser

Småbönder åker varv på varv för att få ut ett papper där det står att det som är deras är deras, eftersom de arbetar med jorden. En del har börjat föra krig mot andra småbönder; inte för en bit marks skull, utan för att få ut ett papper där det står vem som äger marken. För ju fler papper du har, desto mer statligt stöd kan du få, och desto mer lurad kan du bli. Med ett papper i handen kan du få ut stöd av staten – men innan dess kräver de att du ska stödja en kandidat som lovar att du ska få ditt papper och dina pengar. Och det visar sig att regeringen lurar dig, för det där papperet säljs till ett företag. Och företaget kommer och säger att du måste ge dig av, för nu är det den där förbannade företagaren som har ditt papper. Och nu måste du dra vare sig du vill eller inte, för där kommer soldater, poliser och paramilitärer som är redo att övertyga dig om du vägrar.

Det räcker med att ett företag säger att det behöver den ena eller andra jordlotten för att regeringen ska expropriera den och ge företaget rätten att bedriva verksamhet där ”under en tid”. Så fungerar det med megaprojekten för infrastruktursatsningar. 

Och allt detta för ett förbannat papper. Även om du har ett papper som är från tiden då Mexico kallades Nya Spanien är det inget som den mäktige nödvändigtvis behöver bry sig om. För allt är ett lurendrejeri. Tanken är att du ska känna dig lugn och trygg – tills någon en dag hittar olja, guld, uran eller silver i marken under din fattigdom. Eller en vattenkälla, för numera är även vattnet en handelsvara. 

En handelsvara på samma sätt som dina föräldrar, farföräldrar och farfarföräldrar var det. Och som även du är det, och dina barn, barnbarn, barnbarnsbarn, och så vidare, i generation efter generation.

Konflikterna kom med egendomspappren

Det där papperet är som lapparna på varorna som säljs på bymarknaden, det anger markens pris, ditt arbetes pris, dina efterkommandes pris. Och än märker du det inte, men du står i kön till kassan och snart är det din tur. Inte nog med att du måste betala – när du kommer ut från affären märker du att de har tagit varorna från dig och att du inte ens har kvar det där papperet som du och dina förfäder kämpade så hårt för. Så i bästa fall kan du ge dina barn ett papper i arv, men nej, kanske inte ens det. Regeringens papper är ditt livs pris, som du betalar med ditt liv. Och du är en laglig handelsvara. Det är det enda som skiljer det här från slaveri.

Våra äldste säger till oss att problemen, splittringen, alla konflikter och bråk, kom med egendomspapperen. Inte så att det inte fanns några problem tidigare, men de brukade gå att lösa med överenskommelser.

Nu är problemet att du måste skriva papper på papper för att dela upp marken gång på gång. Men jorden blir inte större för det. Ett hektar är fortfarande ett hektar, hur många papper du än har. 

Och då sker det som sker nu, och som är direkt orsakat av det som regeringen kallar ”Fjärde transformationen” och stödprogrammet ”Sembrando Vida” (”att så liv”): i varje mexikansk ejido finns det de som har rätt till marken – småbönder som äger det där förbannade papperet – och andra som ansöker om att få denna rätt, även om de deltar som alla andra i arbetet i byn. Marken är ju redan uppdelad. 

Det är lätt att tro att de som ansöker gör det för att få en jordlott tilldelad sig. Men nej, i praktiken ansöker de om att få ett papper där det står att de är småbönder som arbetar med jorden. Det är inte så att regeringen ger dem en ny bit mark att arbeta med. Det handlar om att om de ska kunna visa upp ett egendomsintyg på minst två hektar, så att de kan få det där ekonomiska stödet som staten ger småbönder. Och varifrån ska man då ta de där två hektaren? Från de övriga rättighetshavarna.

Marken som enligt det där papperet är en viss persons egendom, måste delas upp i allt mindre bitar om det ska bli något över till ansökande. Ett papper förvandlas till fler papper. Med andra ord rör det sig inte alls om utdelning av mark, utan om en uppdelning av mark. Vad händer då om rättighetshavaren inte vill eller kan gå med på det? 

Luras till livslång skuldsättning för att migrera

För att få det statliga stödet behöver rättighetshavarens söner ha ett papper var. Och sönerna börjar därför bråka med sin far. Döttrarna? De räknas inte alls i det här pappersdelandet. Men söner och fäder inleder en strid på liv och död. Och i det här fallet vinner sönerna striden. Med sina nya papper – men med samma mark som tidigare – får de ut sina pengar. De slantarna blir till en insats för ett lån, som de kanske köper något för, och sedan använder resten till att betala en människosmugglare för en resa till USA. Eftersom pengarna inte räcker, säljer de sitt papper. Och sedan reser de bort. Men det visar sig att det de tjänar där bara går till att betala av skulden som de fick när de lånade till resan. 

Jo, det är sant, de skickar hem pengar till familjen, men det är ju deras anhöriga som fått i uppgift att betala av lånet. Och efter ett tag återvänder sonen – om han inte först utvisats, eller dödats eller kidnappats på resan. Nu har han ingen mark längre, för han sålde ju sitt papper, och marken tillhör den som äger papperet. Så sonen mördar sin far för att komma över ett papper. Och på så vis kan han ansöka om nya statliga bidrag som han använder för att köpa tillbaka sin gamla jordlott. 

Befolkningen växer. Inte jorden. Papperen blir fler, markarealen förblir densamma. Hur ska det här sluta? Rättighetshavare och ansökande kommer att döda varandra. Snart kommer väl olika ansökande att döda varann. Söner bråkar alltmer sinsemellan, så som deras far brukade bråka med sina föräldrar. 

Låt oss säga att du är en rättighetshavare med 20 hektar och har fyra söner. De är första generationen. Du delar upp marken, eller papperet, och varje son får ett papper och fem hektar var. Dina söner får sedan fyra söner var – och då är vi i andra generationen. De delar upp sina fem hektar så att varje son får drygt ett hektar var. Och dessa dina fyra barnbarn får också fyra söner var – i tredje generationen – vilka får en kvarts hektar var. Om dessa dina barnbarnsbarn då får fyra söner var – i fjärde generationen – kan de dela ut en tiondels hektar var. Längre än så fortsätter jag inte, för redan efter 40 år – i andra generationen – har de tagit död på varandra allihop. Det är vad dåliga regeringar gör: sår död.

Av: Kapten Marcos, zapatisternas talesperson
Översättning: Erik Gustafsson

Publicerad Uppdaterad
8 hours sedan
Hjärta
I över 20 år har Karin Schenck-Gustafsson arbetat för att uppmärksamma kvinnors hjärtan. Bild: Arbetaren

Kamp för kvinnors hjärtan

Alla hjärtans dag. Men hur väl mår egentligen våra hjärtan? Tidigare sågs hjärtinfarkt som mannens sjukdom, men i dag vet vi att arbetarkvinnor har en ökad risk att drabbas, säger Karin Schenck-Gustafsson, professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och pionjär inom området hjärtan och könsskillnader.

Hjärtat är den muskel som får blodet att röra sig genom kroppen. Hjärtat drar sig samman, och ur den vänstra kammaren pumpas syrerikt blod ut i kroppen. Hjärtat vidgar sig och blod flödar in i höger kammare. I vila pumpar hjärtat ut runt fem liter blod till kroppens alla vävnader och organ, skriver Hjärt- och lungfonden på sin hemsida.

Det är en livsviktig process och det är också sjukdomar i detta system som är den vanligaste dödsorsaken Sverige.

Statistik från Socialstyrelsen visar att cirkulationssystemets sjukdomar, dit hjärt- och kärlsjukdomar hör, stod för nästan 30 procent av dödsorsakerna bland både kvinnor och män 2023. Samtidigt har dödstalen minskat: 1969 avled 932 kvinnor per 100 000 av denna orsak och 2023 var det nästan 213 kvinnor som avled. Dödstalen bland män har minskat från nästan 1 230 fall per 100 000 år 1969 till 324 män som avlidit per 100 000 år 2023.

Riskfaktorer för hjärtat i arbetslivet

I arbetslivet finns många riskfaktorer för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. När statens beredning för medicinsk och social utvärdering sammanställer forskningen om samband mellan arbetsmiljö och hjärt- och kärlsjukdomar syns samband mellan faktorer som låg kontroll, obalans mellan ansträngning och belöning, osäkerhet i anställning, nattarbete och buller. Bara för att nämna några. 

Karin Schenck-Gustafsson, som är professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och prisbelönad expert på hjärtsjukdomar och könsskillnader, har intresserat sig för hur hjärtinfarkt tar sig uttryck hos kvinnor.

– Vi har gjort studier med kvinnor som har haft hjärtinfarkt, då har vi sett att psykosocial stress både i äktenskapsproblem och på arbetet innebär en ökad risk för hjärtinfarkt. Det värsta är om man har stress både hemma och på jobbet, säger hon.

Hjärtinfarkt skiljer sig åt mellan kvinnor och män

2001 bildade Karin Schenck-Gustafsson Centrum för genusmedicin och anledningen var just insikten om hur hjärtinfarkt kan skilja sig åt hos män och kvinnor.

– När jag var chef för hjärtintensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Solna upptäckte jag att jag hade kvinnliga patienter som uppfyllde alla kriterier för hjärtinfarkt, men när vi gjorde den så kallade kranskärlsröntgen såg vi inte att de hade någon förträngning. Då behandlades kvinnorna som simulanter och skickades till psyk eller ut till öppenvården, säger Karin Schenck-Gustafsson.

I dag, berättar hon, vet man att förträngningarna hos kvinnor i stället för att sitta vid de centrala kärlen på hjärtat ofta sitter längre ut. Dessutom känner man numera till att kranskärlen kan brista, vilket är en form av hjärtinfarkt som framförallt drabbar kvinnor.

Karin Schenck-Gustafsson, adjungerad professor och läkare, pionjär inom området hjärtan och kvinnor i Sverige. Foto: Madeleine Svärd

Centrum för genusmedicin

Bildandet av Centrum för genusmedicin kom till efter att Karin Schenck-Gustafsson besökte olika hälsocenter för kvinnor i USA. 

– Jag började fundera över att även i andra specialiteter var det dålig könsrepresentation. I stora studier tittade man inte på om det var skillnader mellan kvinnor och män när det gällde resultaten, säger hon.

Men i USA hade det börjat komma ett antal artiklar som tittade på skillnader.

– Bland annat såg man att kvinnor insjuknade tio år senare i hjärtinfarkt, och då tänkte man att det hade att göra med östrogenet. Vilket vi fortfarande tror, men detta resulterade i att man testade att ge östrogen till män, berättar Karin Schenck-Gustafsson.

Experimentet gav inga goda resultat, då flera män dog.

– De dog i proppar och allt möjligt. Jag tyckte det var fruktansvärt, fortsätter hon.

Tillbaka i Sverige gick Karin Schenck-Gustafsson upp till rektor Harriet Wallberg på Karolinska institutet och sade att hon tyckte att Sverige behövde ett Centrum för genusmedicin. Något som Harriet Wallberg tyckte var en bra idé.

Brustet hjärta

Sedan dess har forskning bedrivits och Karin Schenck-Gustafsson själv har skrivit flera böcker. Bland annat ”Kvinnorhjärtan”, som har kommit i flera upplagor, där hon skildrar vad som hänt inom forskningsområdet.

Hon har även skrivit boken ”Det brustna kvinnohjärtat” där hon bland annat lyfter fram brustet hjärta, även kallat takotsubo, vilket huvudsakligen drabbar kvinnor över femtio år som varit med om en chockartad händelse som exempelvis dödsfall eller skilsmässa. 

Hjärtinfarkt vanligaste dödsorsaken för kvinnor

Karin Schenck-Gustafsson berättar att en sak som har skett sedan de startade Centrum för genusmedicin är att riktlinjerna för hur man ska behandla hjärt- och kärlsjukdomar har ändrats. Numera hör kvinnor inte längre till kategorin ”specialgrupper”.

– Förut stod det först hur man behandlade män och sedan stod det ”speciella grupper”, där kvinnor, utlandsfödda, äldre med flera ingick. Men hjärtinfarkt är i dag den vanligaste dödsorsaken även för kvinnor, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Inte längre ”mannens sjukdom”

Bilden av hjärtinfarkt som männens sjukdom menar hon håller på att försvinna.

– Förr trodde man att hjärtinfarkt var mannens sjukdom och att det var direktörer som drabbades. Men nu ser vi att arbetarkvinnor har en ökad risk, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur mödrar mellan 30 till 39 år är värst drabbade när det gäller sjukfrånvaro för stressrelaterad psykisk ohälsa. De har mer än dubbelt så hög risk jämfört med män.

Att många kvinnor arbetar i riskyrken inom välfärdssektorn som vård, skola och omsorg, där arbetsmiljön brister förstärker könsskillnaderna, framkommer i en rapport från Försäkringskassan. 

Karin Schenck-Gustafsson pekar även på att utrikesfödda kvinnor är extra hårt drabbade då ärftligheten är vanligare i vissa delar av världen.

– Många utlandsfödda kvinnor jobbar hårt när de kommer till Sverige och har många jobb, det kan ju också ha betydelse, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson tycker också att man behöver prata mer om vad som händer för kvinnor under de reproduktiva åren.

– Havandeskapsförgiftning och diabetes under graviditeten kan innebära ökad risk för hjärt-och kärlsjukdom. Vi är dåliga på att följa upp vad som händer med de här kvinnorna. Även endometrios och PCO som innebär att man har blåsor på äggstockarna och mer testosteron, kan innebära en ökad risk för kvinnor, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson önskar att fler skulle forska på området och hon lägger ner stort engagemang för att få med sig fler kollegor. Den 10 mars är hon därför med och delar ut stipendier på den årliga galan Women in red. Stipendierna på 100 000 kronor går till yngre kvinnliga forskare som forskar med ett genusperspektiv.



Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Lyssna på första avsnittet av podden Norra situationen

Norra situationen är en ny podd från skrivarkollektivet Mismar. Första avsnittet handlar om den ”gröna omställningens” stora skyltfönster mot världen – Northvolt.

Vad hände, vad händer, vad kommer att hända?

Och vem tjänar på eländet?

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från shows.acast.com genom att klicka här.

Skrivarkollektivet Mismar skrev även texten ”Inhemsk syndikal­ism mellan fjäll och älv”, som Arbetaren publicerade i samband med granskningen av den gröna omställning.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Manifestation med tända ljus
Manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT

Rasismen i svenska medier – en viktig insikt om Örebroskjutningen

Mitt i chocken och sorgen efter den fruktansvärda masskjutningen i Örebro förra veckan framträdde också rasismen i media och i samhällsdebatten, skriver den svensk kurdiska journalisten Shamm Shamayi Salih.

Den 5 februari 2025 chockades Sverige av en tragisk skjutning i Örebro. Mitt i denna sorg framträder en oroande verklighet: rasismens närvaro i vår media och samhällsdebatt. När gärningspersonen har svenskt ursprung, framhäver medierna berättelser präglade av empati och förståelse, med “psykisk ohälsa” som förklaring.

Men är gärningsmannen i stället av utländsk bakgrund, då stämplas han omedelbart som terrorist, och hans handlingar blir representativa för en hel kultur av våld och kriminalitet. Vad ligger bakom denna snedvridna verklighet? 

Djupt rotad rasism

Det handlar om mer än bara nyhetsrapportering. Det blottlägger en djupt rotad strukturell rasism som utkristalliserar sig i vårt samhälle. Varför, när en vit man begår ett brott, betraktas han som en individ med personliga problem? Och varför dras vi i stället till att skuldbelägga en hel grupp utifrån några få individuella handlingar när det handlar om någon med annan etnicitet?

Detta handlar inte bara om fördomar – det är en systematisk nedvärdering av våra medmänniskors värde! 

Svenska medier besitter kraften att forma berättelser och därmed påverka våra uppfattningar. Vad sker när medierna ständigt betonar en gärningspersons etniska bakgrund?

Ofta leder det till att vi ser ”den andre” som en hotfull fiende snarare än som en människa. Detta förstärker inte bara rasistiska generaliseringar utan cementerar också hat och rädsla i vårt samhälle. Det är skamligt! 

Ingen föds brottsling

Är vi verkligen blinda för de underliggande orsakerna till våld och brott? Ingen föds till brottsling. Vi måste ställa oss själva dessa frågor och utmana våra fördomar: Varför är det så lätt att brandmärka en invandrare, men så svårt att förstå den svenska mannens agerande som mer än en gärning? 

Sverige, vi har en brådskande uppgift framför oss. Vi måste erkänna dessa skillnader och agera. Ingen kultur är problemfri, och att betrakta en handling i isolering är att blunda för den komplexa verklighet vi lever i. Vi behöver omfamna en medvetenhet som alltid sätter mänskligheten i första rummet. 

Vi behöver ett mer empatiskt samhälle

Det är dags att revolutionera vårt sätt att diskutera sådana här händelser. Låt empati, förståelse och nyansering bli ledord i våra samtal. Tiden är mogen för en gemensam insats där vi oförtrutet ifrågasätter normer och berättelser som leder till fördomar, hat och splittring.

Låt oss skapa en debatt som verkligen gör skillnad – där vi ser varandra som de individer vi är, bortom färg och bakgrund. 

Tillsammans har vi kraften att bekämpa oförståndet.

Vi kan gemensamt kräva en rättvisare media och ett mer empatiskt samhälle. Tänk på en framtid där vi bygger broar istället för murar. Tillsammans kan vi stå upp och säga: Vi accepterar inte rasismens plats i våra medier! Är du med oss? Låt oss forma en historia som vår nästa generation kan vara stolta över!

Shamm Shamayi Salih, svensk-kurdisk journalist 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Slottskogen LS stöd Hamnarbetarförbundet
Forskare i Borås, Sekoklubben Pågatågen, Seko Tunnelbana och Palestinagrupperna Göteborg har en sak gemensamt: De vill att Erik Helgeson ska få tillbaka jobbet. Foto: Adan Ihse/TT

Många uttalar stöd för Helgeson, men inte LO

Flera fackföreningar uttalar sitt stöd för Erik Helgeson och kräver att uppsägningen dras tillbaka. ”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Sekoklubben Pågatågen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om att Arbetsdomstolen gav grönt ljus till att genomföra blockad i hamnen i Göteborg. Samtidigt ska anledningen till att företaget Gothenburg Roro Terminals (GRT) polisanmälde Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varit att han listade försvarsföretag som skulle påverkas av blockaden, vilket SR rapporterat om.

Polisen och Justitiekanslern, JK, har valt att inte inleda någon förundersökning mot Erik Helgeson och krav på att varslet om uppsägning ska dras tillbaka har de senaste dagarna kommit från flera håll.

Sekoklubben Pågatåg: ”Attack mot våra fackföreningar”

”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Seko klubb Pågatåg i ett uttalande och kopplar situationen till egna erfarenheter.

”Vi på Pågatågen har färska erfarenheter av att förtroendevalda sägs upp och attackeras på lösa grunder och vi ser detta som en direkt attack mot våra fackföreningar.”

Det anser även en grupp av fackligt anslutna forskare och lärare på institutionen för arbetsliv och välfärd på högskolan i Borås.

”Vi ser konflikten i Göteborg som ett angrepp på en facklig företrädare. Därmed är konflikten – oavsett meningsskiljaktigheter kring Hamnarbetarförbundet, Helgeson och krigsmaterielblockader – ett angrepp på den svenska fackföreningsrörelsen som helhet”, skriver de.

Varslet tecken på negativ utveckling

Den syndikalistiska fackföreningen Slottsskogen LS pekar också på uppsägningsvarslet som en del av en bredare utveckling. 

”Det är ett angrepp på föreningsfriheten och mot den internationella solidaritet som blockaden är ett uttryck för. Att det är ett i raden av angrepp mot civilsamhället, där fredliga aktivister stämplas som säkerhetshot och repressionen ökar, gör inte saken bättre.”

Palestinagruppen Göteborg är inne på en liknande linje i sitt stöduttalande och lyfter hur även internationella institutioner och människorättsorganisationer också ifrågasätts.

”När blev det olagligt och skäl till uppsägning att protestera och agera mot att mänskliga rättigheter helt ignoreras när en civilbefolkning dagligen utsätts för brutala angrepp?”, skriver de.

Styrelsen för Seko Tunnelbana påpekar i ett uttalande till stöd för Helgeson att:

”Det är helt uppenbart att varslet och uppsägningen hänger samman med vice ordförandens (Erik Helgesons red. anm.) inställning vid genomförandet av det beslut som fattats av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet och arbetsgivarnas inställning att rikta ett avgörande slag mot förbundet, som inte tillhör LO utan är oberoende och mer radikalt än de andra förbund som predikar arbetsfred och social dialog.”

LO, TCO och Saco vill inte kommentera

Fackförbunden LO, TCO och Saco vill däremot inte kommentera.

”Saco kommenterar inte uppsägningar av enskilda personer. Vi gör inget undantag i det här fallet. Jag har ingen ytterligare motivering till det”, skriver Saco:s kommunikationschef Emma Nilsson i ett mejl till tidningen Arbetsvärlden.

TCO:s presschef Tora Heckscher hänvisar till LO: 

”Vi har tyvärr inte möjlighet att kommentera detta nu, LO kan säkert turerna bättre”, skriver hon till Arbetsvärlden.

När tidningen söker LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä får de följande svar:

”Generellt ska förtroendevalda och andra anställda i Sverige inte kunna sparkas lättvindigt. Jag tänker dock inte kommentera det här enskilda fallet. Jag kan inte detaljerna i det alls och det handlar inte om ett LO-förbund”, skriver han i ett sms till Arbetsvärlden.

”Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt”

Att Arbetsdomstolen i ett interimistiskt beslut gett Hamnarbetarförbundet rätt att genomföra blockaden är något som förvånar Transportföretagens och Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten. Till Tidningen Näringslivet säger han att beslutet skapar problem i svenska hamnar.

− Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt, framför allt utifrån ett säkerhetsperspektiv, säger Marcus Dahlsten.

Han menar att den identifiering av godsflöden som blockaden skulle innebära är viktiga för det svenska försvaret och beredskapen.

− Det är information som främmande makt kan ha stort intresse av. Dessutom riskerar stridsåtgärderna att få omfattande ekonomiska verkningar för hamnarna. Bara risken för blockad påverkar vilka handelsvägar hamnarnas kunder väljer för sina transporter, säger Marcus Dahlsten till Tidningen Näringslivet.

Samtidigt bedömer Arbetsdomstolen att blockaden kunde tillåtas eftersom verkningarna skulle vara så pass ringa för arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Skolskutningen i Örebro är det värsta våldsdået i Sveriges moderna historia
De senaste årens skoldåd i Sverige följer alla samma rasistiska mönster, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Kicki Nilsson/TT, Axel Gren

Vi måste prata om Tidö­partiernas retorik när ord förvandlas till handling

Så dödades minst 10 oskyldiga människor och polisen fortsätter att mata ut ”utan ideologiska motiv”. Även om inget naturligtvis är hugget i sten än så är det svårt att inte se ett mönster. Mycket av det väldiga utredningsarbetet kvarstår och dödssiffran kan fortfarande komma att stiga. Tragedin är enorm.

Skolskjutningen i Örebro – terrordåd bör vi enligt så kallade experter på området av oklar anledning inte kalla det – var en ren massaker. Den värsta i modern svensk historia.

Vi har naturligtvis alla haft våra aningar om motivet. Men i ett direkt och inledande skede gäller det att sitta stilla i båten. Nu har det dock gått några dygn och bilden börjar allt mer klarna. Det tycks, föga förvånande, finnas ett tydligt mönster. En man (givetvis), ensam och socialt isolerad. En hel del dataspel och en av allt att döma rubbad verklighetsuppfattning. Och så: högerradikalisering och rasism.

Det var under onsdagseftermiddagen som TV4, efter att med hjälp av ljudtekniker och avancerad specialutrustning låtit analysera ljudet från en av många filmer som cirkulerat från brottsplatsen, sände ett ljudklipp.

”Ni ska ut ur Europa”, hörs enligt många bedömare skrikas strax innan två snabba skottsalvor.

”Utan ideologiska motiv”, hör jag nyhetsuppläsarna rapportera morgonen efter.

Polis och media tonar ner ideologi

I januari 2022, dagarna efter skolattacken på NTI-gymnasiet i Kristianstad, pratade jag med Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet i Göteborg som länge forskat om unga som radikaliserats genom högerextrema ideologier.

Han påpekade då att de flesta svenska skolattacker följt samma mönster och var kritisk till att just ideologin ofta tonas ner av polis och i media.

– Tvärtom är den väldigt central i de här sammanhangen, sade Christer Mattsson och berättade att attackerna inte sällan begås av personer som i kombination med sina rasistiska motiv även lider av psykisk ohälsa.

Antisemitiska och rasistiska motiv i flera dåd

På nätet, den misstänkte Örebro-mördaren Rickard Andersson tycks som sagt ha tillbringat rätt mycket tid framför sin dator, är det lätt att hitta likasinnade. Inom både delar av gamingvärlden och på mer eller mindre obskyra forum sprids antisemitiska konspirationsidéer med den Sverigedemokratiska paradgrenen om påstått ”folkutbyte”.

Vi har som sagt inte hela bilden klar ännu men om vi tar en kort blick i backspegeln.

Trollhättan 2015: Den misstänkta högerradikala gärningsmannen Anton Lundin Pettersson kliver in på grundskolan Kronan beväpnad med kniv och svärd utklädd i tysk arméhjälm från andra världskriget. Tre personer dödas och i det manifest som polisen hittar efteråt skyllde Lundin Pettersson terrordådet på Sveriges invandringspolitik och motiverade attacken mot just Kronan med att den var ”invandrartät”.

Eslöv 2021: En 15-årig pojke går till attack mot en lärare på Källebergsskolan. Han filmade själv händelsen och enligt polisen ska han vid upprepade gånger innan dådet gett uttryck för nazistiska och rasistiska åsikter. Strax efter attacken hittade polisen även ett manifest i pojkens dator med tydliga rasistiska och antimuslimska motiv till dådet.

Kristianstad 2022: En knivbeväpnad 16-åring attackerar en elev och lärare på NTI-gymnasiet. Den jämngamla eleven skadas allvarligt och läraren, som var i 50-årsåldern, får föras till sjukhus på grund av sina skador. Även här var motiven rasistiska och antisemitiska.

Högerextremt våld ökar

Ett dystert axplock ur en nattsvart verklighet där unga män, stärkta av den kraftiga högersvängen i samhällsdebatten, känner vind i seglen när allt fler partier anammat Sverigedemokraternas politik.

Listan av högerextremt våld i Sverige de senaste åren kan tyvärr göras betydligt längre och finns för den intresserade en googling bort. 

I dag sörjer stora delar av landet det fruktansvärda som skedde i Örebro. Chocken har fortfarande inte lagt sig och ljusen brinner ännu för de döda.

Men trots att sorgen måste få ta sin tid går det inte längre att vänta. Vi måste prata om det högerextrema våldet och vilka som bär ansvar. Den Trumpifierade Tidöregeringens anpassning till rasisterna i SD är förutom vidrig också direkt livsfarlig. Ord spelar roll och hätska budskap förvandlas inte sällan till dödlig kamp. 

Och dessutom: Det är inte en dag för tidigt att ta tag i den destruktiva mansrollen som tycks växa sig allt starkare. Och rusta för allt i världen även upp psykvården!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen.  Foto: Volodya Vagner, Johan Apel Röstlund, Julia Lindblom, Mika Kastner Johnson, Kollage: Arbetaren

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Antalet domar i Arbetsdomstolen ökade dramatiskt förra året. Från 77 domar 2023 till 105 domar 2024. Och det är en fackförening som sticker ut i statistiken – SAC Syndikalisterna. De var part i hela 55 procent av fallen i AD. Håkan Gustafsson har grävt ner sig i den smått galna statistiken för att försöka förstå vad det är som håller på att hända.

”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen” skriver den ansedda tidningen Lag & Avtal i juni 2024. Och när vi summerar antalet domar från 2024 så måste vi ge dem rätt. Syndikalisterna stod för en majoritet av domarna. Men hur är det möjligt att en så liten fackförening som SAC kan dominera statistiken så stort?

Den galna statistiken från Solidariska byggare

Föreställ dig att Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar skulle rymmas tillsammans på en enorm fotbollsplan och att vi sedan skulle gruppera in dem efter respektive centralorganisation eller fackförening.

Då skulle fördelningen se ut så här: LO 1 362 525 medlemmar (december 2024), TCO 1 000 988 medlemmar (2023), Saco 955 737 medlemmar (2023) och Ledarna 100 000 medlemmar (mars 2024).

Längst ute vid ena hörnflaggan skulle SAC Syndikalisterna med sina 3 543 medlemmar (oktober 2024) trängas tillsammans med Hamnarbetarförbundet, Svenska pilotföreningen, Brandmännens riksförbund och Säljarnas riksförbund.

Utslaget i procent representerar SAC:s 3 543 medlemmar bara 0,1 procent av Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar.

Föreställ dig sedan att vi nu i stället skriver ut alla 105 domar från Arbetsdomstolen (AD) under 2024 och sorterar dem i prydliga högar och lägger ut på vår fotbollsplan. Då skulle fördelningen se helt annorlunda ut.

Då skulle LO, TCO och Saco tillsammans vara part i 33 domar, medan SAC var part i hela 57 domar. Med andra ord, den lilla fackliga organisationen SAC, som i antalet medlemmar bara täckte en liten liten del av planen, skulle nu täcka mer än hälften.

0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen. 

Den absolut största delen av SAC:s domar i AD stod fackföreningen Solidariska byggare för. De var part i hela 50 fall under 2024. Av dessa vann fackföreningen samtliga fall, eller uppnådde förlikning. Ja, du läste rätt – inte en enda förlust.

Under verksamhetsåret 2024 hjälpte Solidariska byggare 318 medlemmar att få ut sammanlagt 12 161 000 kronor i stulna löner och skadestånd, enligt fackföreningen själva.

Den absolut största delen av alla de här miljonerna kom inte från överläggningar i AD – utan från blockader och vanliga förhandlingar mellan fack och arbetsköpare.

Är det en svart svan vi ser?

När man tänker på den här sortens siffror får man nästan svindel. För vad är det vi ser och hur kan vi förstå det?

Filosofen, matematikern och den före detta börshandlaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i boken The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable från 2007 hur sällsynta händelser kan få extremt stor betydelse.

Fenomenet kallar han för ”svarta svanar” och de har alla gemensamt att de har ansetts näst intill omöjliga att förutse innan de inträffat (för den som observerar), de får stora konsekvenser för samhället, och de går bara att förklara i efterhand. Några sådana händelser menar han till exempel är första världskriget, upplösningen av Sovjetunionen eller uppkomsten av internet.

För att beskriva fenomenet använder sig Taleb av begreppen Mediocristan och Extremistan – två mentala platser.

Om vi nu använder oss av de begreppen för att försöka beskriva vad det är som händer med våra fackföreningar och domarna i AD, så skulle det se ut så här:

I Mediocristan är det ingen enskildhet som dramatiskt påverkar helheten. I vårt fall: SAC:s cirka 3 500 medlemmar utgör ”bara” 0,1 procent av Sveriges alla fackföreningsmedlemmar.

På den andra mentala platsen, Extremistan, kan variationerna vara så stora att en enskildhet kan få en extrem effekt på helheten. I vårt fall lägger vi till antalet domar i AD och då står plötsligt 0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar för 55 procent av alla fall i AD. En enskildhet påverkar nu helheten dramatiskt.

Eller för att låna den ansedda tidningen Lag & Avtals rubrik: ”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen.”

Receptet för framgång

Att fackföreningen Solidariska byggare, och därmed SAC, har fortsatt att växa under 2024 är med andra ord inte speciellt förvånande. 2023 hjälpte Solidariska byggare 280 medlemmar att få ut 11 miljoner kronor i skadestånd och löner. Samtidigt var de part i ett tjugotal mål i AD under 2023.

Under 2024 var Solidariska byggare alltså part i mer än dubbelt så många fall i AD än året innan. Under 2024 växte SAC med 500 medlemmar, varav de allra flesta nya medlemmarna är organiserade i byggfacket.

Receptet för framgång verkar vara lika enkelt som genialt. Varje månad håller man basdemokratiska medlemsmöten – på ryska, spanska och svenska. Man har flerspråkiga tolkar, organisatörer och förhandlare. Man håller kurser i arbetsmiljö på flera språk. Man kallar bolagen till förhandling.

Och i de fallen när bolagen vägrar att förhandla kallar man till blockad på gatan eller kallar skurkarna inför skranket hos AD. 

Utöver det håller man också flera sociala aktiviteter med mat och musik, där medlemmarna själva tar med sig instrumenten och maten.

Flera gånger de senaste åren har Solidariska byggare behövt byta till större och större möteslokaler. När Arbetaren i februari 2024 följde med på ett av Solidariska byggares medlemsmöten så bildades köer för att få skriva in sig som medlem i facket.

På Solidariska byggares banderoll, som används vid blockader, står receptet utskrivet: ”Många språk – en kamp”. Enkelt och genialt, som sagt.

Går det att skala upp?

Men vad som också kännetecknar Nassim Talebs svarta svanar i Extremistan är att de kan växa i en oproportionerlig skala. Sett till mängden fall i AD, indrivna löner och medlemsökning så kan man redan nu konstatera att det finns en oproportionerlig skalbarhet. Men en svart svan i Talebs bemärkelse åstadkommer inte bara konsekvenser på en ort eller i en bransch – den skapar stora konsekvenser för hela samhället. 

Föreställ dig nu vår fotbollsplan med Solidariska byggare. De växer i antal. De dominerar i AD. Och på ett år driver de in 12 miljoner kronor i skadestånd och återbördade löner, i framförallt Stockholm. Vad händer om, låt oss säga, städare börjar organisera sig på samma sätt? (Vilket just nu händer!) Vad händer om jordbruksarbetare, restaurangarbetare, fastighetsskötare och lastbilschaufförer med flera börjar att organisera sig på samma sätt – på flera orter samtidigt?

Det krävs varken att man är filosof eller matematiker för att förstå vad som skulle hända då. Vi skulle få se en svart svan som inom ett år skulle kunna se till att arbetslivskriminaliteten och den människofientliga exploateringen av migrantarbetare blev rent olönsam för de små skurkarna och de stora bolagen.

Det är bara genom facklig organisering som vi kan ta tillbaka människovärdet.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa”, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Backa Erik. Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson varslas om uppsägning, Johan Apel Röstlund
Den svenska fackföreningsrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över. En historia vi vårdar bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Adam Ihse/TT, Axel Green

Varslet är en attack på demokratin – därför måste facken backa Erik

Hamnarbetarförbundet fattade beslut om att blockera israeliskt krigsmateriel för att visa internationell solidaritet, något den svenska fackföreningsrörelsen har en lång och stolt tradition av. Dagen innan blockaden träder ikraft sparkas dock vice ordförande Erik Helgeson. Därför känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu visar att den egna historien vårdas bäst genom att sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund.

Det går fort nu och utveckligen är farlig.

Under måndagseftermiddagen kom nyheten att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varslats om uppsägning. Detta, dagen innan fackets blockad av israeliskt krigsmateriel inleds.

Arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals, GRT, hänvisar bland annat till ”illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen” och menar att uppsägningen görs med hänsyn till rikets säkerhet. Dessutom har arbetsköparen, av oklar anledning, även polisanmält Erik Helgeson.

Absurda anklagelser

Det är så klart absurda anklagelser. Och ytterst allvarligt. Inte minst för den samlade fackföreningsrörelsen i Sverige som nu måste lägga gammalt internt groll åt sidan och sluta upp bakom hamnarbetarna.

GRT har inte velat kommentera varslet när Arbetaren har kontaktat företaget, men det krävs knappast någon raketforskning för att lista ut vad det handlar om. Hamnarbetarförbundet har alltid varit stridbara och är en obekväm motpart.

Att arbetsköparsidan därför försöker göra sig av med en av fackets främsta och mest profilerade företrädare är därför både logiskt och skrämmande på samma gång.

Det är en attack mot demokratin, om ”brottet” Erik Helgeson anklagas för att ha begått är att följa medlemmarnas fullt rimliga beslut när de meddelat att de inte längre kommer att befatta sig med israeliska vapen under pågående folkmord.

Lång tradition av internationell solidaritet

Den svenska fackförenings- och arbetarrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över.

Från 1920-talets enorma protestvåg i solidaritet med de dödsdömda italiensk-amerikanska socialisterna Sacco och Vanzetti till kampen mot fascismen i inbördeskrigets Spanien och för en bojkott av Apartheidregimens blodiga diktatur i Sydafrika.

Det är en historia där handling ofta vägt mer än tomma ord och som vårdas bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet.

De har själva valt att på det sätt de funnit det möjligt stödja den sönderbombade och svårt utsatta civilbefolkningen i Gaza och på det ockuperade Västbanken. De ska inte lasta mer krigsmateriel. Inte lossa fler varor som används i Israels brutala krig.

En till stora delar symbolisk men samtidigt livsviktig handling och ett ekonomiskt slag, naturligtvis, även mot arbetsköparnas medlemsföretag.

Blockaden vår signal till regeringen

Eller som Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg själv sade till Arbetaren så sent som förra veckan, när beskedet om blockaden kom.

– Vi gör det här för att höja våra medlemmars röster och samtidigt skicka en signal till den svenska regeringen och deras beslut att inte införa några sanktioner kring handelsförbindelser med Israel.

För detta har, av allt att döma, nu förbundets vice ordförande, Erik Helgeson, alltså fått sparken. För att han, på medlemmarnas mandat, stod upp för anständighet och folkrätt.

Plötsligt känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu sluter upp och visar sin solidaritet med Hamnarbetarförbundet. En för alla, alla för en. Backa Erik!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
I dag varslades Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Han har arbetat i Göteborgs hamn i 20 år. Foto: Adam Ihse/TT

Efter Israel­blockaden: Hamn­fackets Erik Helgeson sparkas


Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, har varslats med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen.
– Overkligt och ovärdigt, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Det var under söndagskvällens arbetsskift som Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, informerades om att han skulle infinna sig på ett möte utanför hamngrindarna måndag morgon gällande hans uttalanden och agerande.

– De ringde klockan åtta i går kväll och vägrade säga mer än att det handlade om uttalande och agerande, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Under måndagsmorgonen varslade arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) både Erik Helgeson och facket om att de avser att säga upp honom. Detta med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen och illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen.

Dessutom meddelade arbetsköparen att de polisanmält Erik Helgeson, skriver Hamnarbetarförbundet i ett pressmeddelande.

– Overkligt och ovärdigt. Jag är också överväldigad av alla arbetskamrater som hör av sig och är snälla, säger Erik Helgeson som jobbat i hamnen i tjugo år.

Arbetsdomstolen bifaller blockad

Erik Helgeson har under de senaste veckorna uttalat sig angående Hamnarbetarförbundets beslut om blockad av krigsmateriel på väg till och från Israel.

– Än så länge är vi fortfarande i chock. Erik har uttalat sig om den nationella blockaden på uppdrag av medlemmarna som vår valda fackliga representant, men vi kan inte uttala oss mer innan vi vet vad företaget faktiskt anklagar honom för, säger förbundsordförande Martin Berg i fackets pressmeddelande.

Beskedet om varsel om uppsägning kom bara några timmar innan Arbetsdomstolen meddelade att Hamnarbetarförbundet inte kan hindras att vidta blockaden. 

I en interimistisk prövning av lovligheten, som gäller tills målet slutgiltigt avgjorts eller annat förordnas, fann Arbetsdomstolen att verkningarna av blockaden skulle vara så ringa för arbetsköparens affärsledningsrätt att den därför skulle vara tillåten. 

– Det känns bra att den interimistiska processen nu är avslutad och att vi nu kan genomföra våra medlemmars beslut om att visa solidaritet med civilbefolkningen i Gaza, säger förbundsordförande Martin Berg.

Detta innebär att blockaden träder i kraft i morgon, tisdag den 4 februari, och varar i sex dygn.

Arbetaren har sökt arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) som avböjt att kommentera med hänvisning till att det är ett personalärende.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Silas Aliki om barn och kriminalitet och npf
Silas Aliki är advokat, grundare av Folkets advokatbyrå och krönikör i Arbetaren. Foto: Oscar Olsson/ TT, Lo River Lööf. Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Kriminalitet bland barn – en funktionsrättsfråga

”Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få”, skriver Silas Aliki.

”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land.”

Beppe Wolgers och Olle Adolphsons låttext från sextiotalet har på många sätt väglett den svenska statens syn på barn. Under många år har det rått konsensus om att särskild hänsyn ska tas till att barns hjärnor inte är färdigutvecklade. När barn misstänks för brott, har de inte dömts på samma villkor som vuxna. Men något är på väg att hända. Sverige har aldrig häktat och dömt så många barn som nu.

Den explosionsartade ökningen av brottsmisstänkta barn har resulterat i en lavin av ny, repressiv lagstiftning. 

Regeringen vill sänka straffåldern till 14 år

I veckan överlämnades utredningen om att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år över till regeringen. Remissinstanserna har vrålat om riskerna. I Danmark, som sänkte straffmyndighetsåldern för femton år sedan, har den höjts igen. Det visade sig nämligen att det befarade visade sig slå in. Den sänkta åldern ledde till att fler barn begick brott. 

Regeringen har också valt att tidigarelägga en lag som skulle göra det lagligt att avlyssna barn. Nästa år ska Sveriges första barnfängelse finnas på plats, om regeringen får som den vill.

Npf ökar risken att dras in i kriminalitet

Men vilka är barnen som ska avlyssnas, straffas och låsas in? 

Många av dem har diagnosticerats med olika former av funktionsnedsättning. 2023 visade en granskning som Ekot gjort att en majoritet av de barn och unga som dömts för brott relaterade till sprängdåd hade diagnosticerats med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf).

I somras släppte också researchföretaget Acta Publica en rapport som undersökte hur rättsväsendet hanterar personer med intellektuell funktionsnedsättning som misstänks för brott.

I rapporten kunde man visa att staten inte alltid tar hänsyn till funktionsnedsättningen när man gör bedömningar av vilket straff den tilltalade ska få. Dessutom framgick att det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning i olika brottsupplägg. 

Det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning.

I dag sker en stor del av nyrekryteringen till kriminalitet via sociala medier. Det sammanfaller med en kraftig ökning av antalet så kallade hemmasittare, alltså barn som inte över huvud taget går till skolan eller deltar i undervisning. En majoritet av eleverna som inte går till skolan har någon form av npf. Nedskärningar i stödinsatser i skolan, minskat stöd till föräldrar och ständigt ökande krav i skolan har skapat en giftig cocktail. De som i slutändan drabbas hårdast är barnen. 

Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör därför klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få.

Barn med funktionsvariationer ska få stöd att leva sina bästa liv, inte sitta i barnfängelser. Allt annat är ett monumentalt misslyckande. 

Publicerad Uppdaterad