Markfrågan har kanske varit den viktigaste frågan för Zapatisternas överlevnad under de trettio år som har gått sedan upproret i Chiapas 1994. Utan mark att odla majs, svarta bönor och kaffe på hade hungern tagit sitt grepp om mayafolket som lever i djup fattigdom men vägrar låta sig kuvas. Och om jorden – att den ska bli icke-egendom eller gemensam mark – handlar zapatisternas nya fas i självstyret.
Arbetaren publicerar, i samarbete med förlaget Vagabunda, en nyskriven och översatt text av Marcos från en nyutgåva av Från sydöstra Mexicos underjordiska berg av Subcomandante Marcos från samma förlag. Det här är del I av II av “Allmänningen och icke-egendomen”.
”Håll utsikt efter Pujuyfågeln, min son. Den hittar hem.
Dess öde liknar vårt eget:
att färdas för att andra inte ska gå vilse.”
Canek. Ermilo Abreu Gómez
Vid ett tidigare rådslag, det var för några år sedan nu, kom zapatistbyarna fram till att kvinnornas kamp – den som förs som de kvinnor vi är – inte i första hand möjliggjordes av vilja, motivation och studier, utan av den materiella basen: zapatistkvinnornas ekonomiska oberoende.

Med det syftade de inte på att kvinnorna hade anställningar eller löner, eller på de allmosor med vilka regeringar av olika politiska färger har för vana att köpa röster och lojaliteter.
De pekade i stället på det kollektiva arbetet som den bördiga jord som hade möjliggjort förändringarna. Det vill säga det organiserade arbete som inte har individuell välfärd som mål, utan gruppens välfärd. Det handlade inte bara om att de hjälptes åt med broderiet, försäljning av konsthantverk, boskapsuppfödning, sådd och skörd av majs, kaffe och grönsaker. Utan också, och kanske framför allt, om att det skapades platser och utrymmen för kvinnor, där det inte fanns några män. Tänk, alla dessa platser där kvinnor träffades och samtalade med varandra, och där de än i dag träffas och talar om sina sorger, sin vrede, sina idéer, projekt och sina drömmar.
Jag går inte in mer på det – våra compañeras har sin egen röst, historia och framtid. Jag nämner det bara för att det finns en materiell bas även för den etapp som zapatistbyarna nu beslutat sig för att inleda. Det nya initiativet, som folk där ute nog kommer att kalla det.
Det nya initiativet
Jag kan stolt informera om att denna etapp arbetats fram av det kollektiv som utgör Zapatisternas ledning, och där samtliga tillhör urfolken och är av mayaursprung. Mitt arbete var begränsat till att förse dessa mina kvinnliga och manliga överordnade med information, som de sedan ”korsbefruktade” med sin egen kunskap. Därefter sökte jag svagheter och motargument som talade för framtida misslyckanden (den sorts ”hypotes” som jag nämnt i en tidigare text). När överläggningarna var över och den centrala idén tagit form, och det bara återstod att lägga fram den för byarna för konsultering, då stod jag där lika häpen som ni kanske blir nu när ni får läsa om den.
I följande utdrag av den intervju som jag gjort med Subcomandante Insurgente Moisés förklarar han hur de kom fram till denna idé om ”det allmänna”. Kanske kan det få er att förstå det djupt upproriska och subversiva i detta förslag, som vi – som vanligt – satsar hela vår existens på.
Kapten
Icke-egendomen
– I korta drag är detta vårt förslag: att omvandla återerövrade jordegendomar till allmänningar, eller gemensam mark. Alltså ett slags icke-egendom. Marken blir varken privat egendom, ejido, kommunal egendom, federal egendom, delstatsegendom, företagsegendom, eller någon annan typ av egendom. Utan icke-egendom. Eller ”papperslös jord”, skulle man kunna säga. På den marken, vars gränser nu ska definieras, kommer alla frågor om vem som äger den få svaret: ”ingen”, det vill säga ”det gemensamma”.
Om de frågar om det är zapatistmark, ett politiskt partis mark, eller någon annans mark, blir svaret: nej, ingen äger den. Eller: alla äger den gemensamt, vilket är samma sak. Ingen ansvarig finns som det går att köpa jorden av, eller mörda, eller få att ”försvinna”. Det enda som finns är gemenskaper som arbetar med och har hand om denna mark. Och som försvarar den.
För att detta ska fungera är det viktigt att det först har slutits en överenskommelse mellan byborna i området – oavsett om de är zapatister eller tillhör andra politiska organisationer. De måste träffas och prata med varandra, och inte gå till de dåliga regeringarna. För att be de dåliga regeringarna om lov leder bara till splittring och i värsta fall till våld bönder emellan, det vet vi av erfarenhet.
Planen är att skapa denna icke-egendom med hjälp av jordar som återerövrats under åren av krig. Det kommer att ske utan inverkan på den mark som idag tillhör en viss person eller familj, eller som brukas av olika kollektiv. Tanken är att icke-egendomen, eller allmänningarna, ska brukas gemensamt på roterande basis, och utan att det spelar någon roll vilken politisk grupp du tillhör, eller vilken religion du har, eller din hudfärg, eller hur stor du är, eller vilket ditt genus är.
Reglerna är enkla: en överenskommelse ska ha nåtts mellan människor som bor i området. Det är förbjudet att odla och producera droger, sälja jorden och att släppa in företag eller industrier. Paramilitärer är portade. Arbetets frukt tillfaller dem som brukat marken under den tid som överenskommits. Inga skatter tas ut, inget tionde fordras. Varje ny installation ska ställas nästföljande grupp till förfogande. Allt som är tillåtet att ta ut är produkten av arbetet. Mer om det senare.
I korta drag är det vad som föreslogs, och det som alla zapatistbyar fick yttra sig om. Och en överväldigande majoritet sade ja till förslaget. Det visade sig att man i en del zapatistregioner redan gjort så här i åratal.
Det vi nu har gjort är att staka ut en färdväg genom stormen, så att vi kan ta oss välbehållna ut på andra sidan. Inte bara vi zapatister ska vandra längs denna väg – som de urfolk vi är, vandrar vi tillsammans med andra. Andra idéer kommer säkert att födas ur detta: idéer om sjukvård, utbildning, rättvisa, självstyre, och om livet självt. Vi ser det som nödvändigt för att möta stormen.

Tankens väg till vandring
– Hur kom den här idén till? Låt mig förklara. Den kom inte från ingenstans. Vi stod inför flera utmaningar; och först tog vi oss an problemen ett och ett. Det var inte förrän senare som vi såg att de hängde samman.
Det första var stormen. Allt det som har att göra med naturens missnöje. Naturen protesterar på ett allt kraftfullare och allt mer skrämmande vis. Vi kallar det förstörelse, men det handlar inte sällan om att naturen återerövrar en plats. Som om den går till angrepp mot systemets invasion. Ta dammarna, till exempel. Eller strandturismen, den som tar död på kustområdena. De stora infrastrukturprojekten, de som skär genom jorden och skadar den. Då kommer svaret. Ibland snabbt, ibland efter en tid.
Och människan, hon är som paralyserad av systemet. Människan reagerar inte, trots att hon ser att katastrofen är på väg. Trots alla varningarna fortsätter hon som om inget har hänt. Och då går det som det går.
Man brukar säga att den ena eller andra katastrofen kommer som en överraskning. Men varningarna om att naturen skulle reagera har funnits i många år. Det är inte vi, utan vetenskapen, som har varnat för det. Men som jordens folk märker vi av det som händer. Att allt går som förlorat.
Katastrofen kommer inte plötsligt. Den närmar sig gradvis, oväsendet ökar i styrka, du vet att den är på väg. Den står där och knackar på din dörr. Tills den en dag slår sönder allt. Inte bara ditt hem, ditt folk och ditt sätt att leva, utan också ditt hjärta. Du kan inte längre finna någon ro.
Ett annat problem som vi såg var förlusten av de sociala banden – hur det som kallas den sociala väven trasas sönder av våldet. En mänsklig gemenskap styrs av vissa regler, normer och överenskommelser. Ibland är det skrivna lagar, ibland oskrivna, men folk vet vad som gäller. I vissa byar säger man att ”jaha, då var det överenskommet”, och då vet man att det bestämts något. ”Det här får man göra, det här får man inte göra, det här bör man göra”, och så vidare.
Som att den som arbetar ska få det bättre. Som att den som inte arbetar kommer att fortsätta ha det dåligt. Som att det är fel att tvinga någon att göra något den inte vill, som till exempel när en man förgriper sig på en kvinna. Som att det är fel att behandla de svaga illa. Och att det är fel att döda, stjäla och våldta.
Men vad händer om allt vänds upp och ner? Om det som är fel belönas och det som är rätt leder till förföljelser och straff? Låt oss ta ett exempel.
En småbonde ur urfolken inser att det är fel att förstöra skogen, och tar på sig uppgiften att försvara den. Han skyddar skogen från dem som vill tjäna pengar på att förstöra den. Han gör det som är rätt, för han försvarar livet. Det handlar inte om religion, utan om att vara mänsklig. Men så händer det som händer ofta, att denna miljöförsvarare förföljs, fängslas och till slut mördas. Och om någon då frågar vilket brott han begått för att straffas med döden, får de svaret att han försvarade livet – som vår broder Samir Flores Soberanes gjorde. Och i det ser man tydligt hur sjukt systemet är, och att det inte finns något hopp om att laga det; att det gäller att söka lösningar på annat håll.
Vad krävs då för att upptäcka denna sjuka, denna förruttnelse som sprider sig genom mänskligheten? Varken religion, vetenskap eller ideologi. Det räcker gott och väl med att kunna se, lyssna och känna.
Vi ser hur de stora bestämmarna, kapitalisterna, har slutat bry sig om vad som händer med morgondagen. De vill göra vinsten redan i dag. Helst så mycket som möjligt och så snabbt det bara går. Det spelar ingen roll om du säger ”men hallå, du förstör, och förstörelsen sprider sig, och den blir allt större och mer okontrollerad och det här, det kommer att slå tillbaka. Som när du spottar rakt upp i luften eller kissar i motvind, det kommer tillbaka”. Och nu tänker du kanske att det vore bra om katastrofen drabbar någon som är så utan skam i kroppen. Men innan det händer kommer många andra att ha drabbats som inte har en aning om varför det sker. Som de små barnen. Vad vet ett litet barn om religioner, ideologier och politiska partier? Ändå lägger systemet ansvaret på dem. Tvingar dem att betala. Förstör i deras namn, dödar i deras namn, ljuger i deras namn. Och barnen ärver bara död och förstörelse.
Det kommer inte att bli bättre. Vi vet att det kommer att bli värre. Och vi vet att vi måste ta oss igenom den här stormen och ut på andra sidan. Överleva bara.
Om resan till Europa – färd för livet
En annan sak vi såg var det vi mötte under ”Överfärden för livet”.1 Den delen av världen brukar sägas vara mer avancerad, mer utvecklad. Men det vi såg var att det är en lögn, allt det de sagt om ”den västerländska civilisationen”, ”framstegen”, och så vidare. Vi fick klart för oss att det finns stor kapacitet att starta krig och begå brott där. Och två andra saker såg vi: att stormen blir svår om vi inte gör något. Och att det finns organiserade rebeller även i dessa geografier. Personer som insett detsamma som vi. Att stormen kommer.
Tack vare dessa bröder och systrar har vi kunnat vidga vårt sätt att se, göra det bredare. Inte bara se längre, utan också se fler saker. Mer av världen.
Som de urfolk vi är frågar vi oss vad vi kan göra, om det är för sent, om det bara är upp till var och en att klara sig så gott den kan. Men vi har sett hur en del av våra bröder och systrar struntat i omvärlden och enbart tänkt på sig själva. Och vi har sett att de drabbas lika hårt som alla andra. De trodde att de var säkra när de slöt sig inom sig själva. Men förgäves.
Minnets stig
Vi har försökt komma ihåg hur det var förr. Talat med våra äldre. Frågat dem om det alltid varit så här, så mycket mörker, död och förstörelse. Varifrån kom egentligen den här idén om världen? Hur blev det så fel? Om vi kunde förstå hur ljuset försvann, hur de rätta och riktiga tankarna gick förlorade, hur kunskapen om vad som är rätt tappades bort, då kanske vi kan kämpa för att det ska bli som det var igen, och att respekten för livet återupprättas, ja, så tänkte vi.
Och det var då vi fick klart för oss hur det började: med den privata egendomen. Och att lösningen inte kan vara att byta namn på den till ”ejido” eller ”liten egendom” eller federal egendom. För det är alltid den dåliga regeringen som delar ut papperen. Och då är det den dåliga regeringen som bestämmer om något existerar och, listigt nog, om det upphör att existera. Det visade Salinas de Gortaris lagändringar på 90-talet, de som ledde till att marken som var avsatt för kollektivt jordbruk började krympa.
Att denna sorts gemensam egendom behöver registreras har med tiden lett till splittring och konflikter. Rent legalt tillhör ju jorden vissa, men inte andra. På egendomspapperen står inte att ”detta är ditt”, utan att ”detta tillhör inte den, så attackera den”.
Mark och megaprojekt för exploatering av naturresurser
Småbönder åker varv på varv för att få ut ett papper där det står att det som är deras är deras, eftersom de arbetar med jorden. En del har börjat föra krig mot andra småbönder; inte för en bit marks skull, utan för att få ut ett papper där det står vem som äger marken. För ju fler papper du har, desto mer statligt stöd kan du få, och desto mer lurad kan du bli. Med ett papper i handen kan du få ut stöd av staten – men innan dess kräver de att du ska stödja en kandidat som lovar att du ska få ditt papper och dina pengar. Och det visar sig att regeringen lurar dig, för det där papperet säljs till ett företag. Och företaget kommer och säger att du måste ge dig av, för nu är det den där förbannade företagaren som har ditt papper. Och nu måste du dra vare sig du vill eller inte, för där kommer soldater, poliser och paramilitärer som är redo att övertyga dig om du vägrar.
Det räcker med att ett företag säger att det behöver den ena eller andra jordlotten för att regeringen ska expropriera den och ge företaget rätten att bedriva verksamhet där ”under en tid”. Så fungerar det med megaprojekten för infrastruktursatsningar.
Och allt detta för ett förbannat papper. Även om du har ett papper som är från tiden då Mexico kallades Nya Spanien är det inget som den mäktige nödvändigtvis behöver bry sig om. För allt är ett lurendrejeri. Tanken är att du ska känna dig lugn och trygg – tills någon en dag hittar olja, guld, uran eller silver i marken under din fattigdom. Eller en vattenkälla, för numera är även vattnet en handelsvara.
En handelsvara på samma sätt som dina föräldrar, farföräldrar och farfarföräldrar var det. Och som även du är det, och dina barn, barnbarn, barnbarnsbarn, och så vidare, i generation efter generation.
Konflikterna kom med egendomspappren
Det där papperet är som lapparna på varorna som säljs på bymarknaden, det anger markens pris, ditt arbetes pris, dina efterkommandes pris. Och än märker du det inte, men du står i kön till kassan och snart är det din tur. Inte nog med att du måste betala – när du kommer ut från affären märker du att de har tagit varorna från dig och att du inte ens har kvar det där papperet som du och dina förfäder kämpade så hårt för. Så i bästa fall kan du ge dina barn ett papper i arv, men nej, kanske inte ens det. Regeringens papper är ditt livs pris, som du betalar med ditt liv. Och du är en laglig handelsvara. Det är det enda som skiljer det här från slaveri.
Våra äldste säger till oss att problemen, splittringen, alla konflikter och bråk, kom med egendomspapperen. Inte så att det inte fanns några problem tidigare, men de brukade gå att lösa med överenskommelser.
Nu är problemet att du måste skriva papper på papper för att dela upp marken gång på gång. Men jorden blir inte större för det. Ett hektar är fortfarande ett hektar, hur många papper du än har.
Och då sker det som sker nu, och som är direkt orsakat av det som regeringen kallar ”Fjärde transformationen” och stödprogrammet ”Sembrando Vida” (”att så liv”): i varje mexikansk ejido finns det de som har rätt till marken – småbönder som äger det där förbannade papperet – och andra som ansöker om att få denna rätt, även om de deltar som alla andra i arbetet i byn. Marken är ju redan uppdelad.
Det är lätt att tro att de som ansöker gör det för att få en jordlott tilldelad sig. Men nej, i praktiken ansöker de om att få ett papper där det står att de är småbönder som arbetar med jorden. Det är inte så att regeringen ger dem en ny bit mark att arbeta med. Det handlar om att om de ska kunna visa upp ett egendomsintyg på minst två hektar, så att de kan få det där ekonomiska stödet som staten ger småbönder. Och varifrån ska man då ta de där två hektaren? Från de övriga rättighetshavarna.
Marken som enligt det där papperet är en viss persons egendom, måste delas upp i allt mindre bitar om det ska bli något över till ansökande. Ett papper förvandlas till fler papper. Med andra ord rör det sig inte alls om utdelning av mark, utan om en uppdelning av mark. Vad händer då om rättighetshavaren inte vill eller kan gå med på det?
Luras till livslång skuldsättning för att migrera
För att få det statliga stödet behöver rättighetshavarens söner ha ett papper var. Och sönerna börjar därför bråka med sin far. Döttrarna? De räknas inte alls i det här pappersdelandet. Men söner och fäder inleder en strid på liv och död. Och i det här fallet vinner sönerna striden. Med sina nya papper – men med samma mark som tidigare – får de ut sina pengar. De slantarna blir till en insats för ett lån, som de kanske köper något för, och sedan använder resten till att betala en människosmugglare för en resa till USA. Eftersom pengarna inte räcker, säljer de sitt papper. Och sedan reser de bort. Men det visar sig att det de tjänar där bara går till att betala av skulden som de fick när de lånade till resan.
Jo, det är sant, de skickar hem pengar till familjen, men det är ju deras anhöriga som fått i uppgift att betala av lånet. Och efter ett tag återvänder sonen – om han inte först utvisats, eller dödats eller kidnappats på resan. Nu har han ingen mark längre, för han sålde ju sitt papper, och marken tillhör den som äger papperet. Så sonen mördar sin far för att komma över ett papper. Och på så vis kan han ansöka om nya statliga bidrag som han använder för att köpa tillbaka sin gamla jordlott.
Befolkningen växer. Inte jorden. Papperen blir fler, markarealen förblir densamma. Hur ska det här sluta? Rättighetshavare och ansökande kommer att döda varandra. Snart kommer väl olika ansökande att döda varann. Söner bråkar alltmer sinsemellan, så som deras far brukade bråka med sina föräldrar.
Låt oss säga att du är en rättighetshavare med 20 hektar och har fyra söner. De är första generationen. Du delar upp marken, eller papperet, och varje son får ett papper och fem hektar var. Dina söner får sedan fyra söner var – och då är vi i andra generationen. De delar upp sina fem hektar så att varje son får drygt ett hektar var. Och dessa dina fyra barnbarn får också fyra söner var – i tredje generationen – vilka får en kvarts hektar var. Om dessa dina barnbarnsbarn då får fyra söner var – i fjärde generationen – kan de dela ut en tiondels hektar var. Längre än så fortsätter jag inte, för redan efter 40 år – i andra generationen – har de tagit död på varandra allihop. Det är vad dåliga regeringar gör: sår död.
Av: Kapten Marcos, zapatisternas talesperson
Översättning: Erik Gustafsson
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.