I en gemensam produktion mellan Unga Klara i Stockholm, och Göteborgs stadsteater dansar och arbetar Anna Vnuk med hjälp av tre dansare för att befria sig från skammen att vara oönskad.
Dansaren och koreografen Anna Vnuk fyller 50 år i mars. Hon har, som hon säger i sin nya föreställning Anna Vnuk är Bastarden, sökt sin pappa i 49 år och ett antal månader, och levt med skam och förnedring över den existensiella bortvaldhet som ligger över dotterskapet till denna man.
Kunskapen om honom började med helt felaktiga uppgifter, som med åren korrigerats mycket lite. Två möten har hon lyckats få, båda har varit starkt känslomässiga – den ena gången de träffades på en fin restaurang höll hon på att somna i soppan. Han gör sig fortsatt osynlig, och hans barn, hennes syskon som hon kontaktar, svarar inte. Hur hanterar man det?
För Anna Vnuk är dansen en form för sökande, svar och förhoppningsvis förlösning. Det förmedlar hon genom föreställningen, flankerad av de tre dansarna Stacey Aung, Björn Vårsjö och Nassim Meki.
De fyra nära hypnotiserar tonåringarna – vissa dittvingade med klassen – som utgör större delen av publiken. Hon dedikerar sin föreställning till den 3,5 procent av dem som statistiskt befinner sig i samma situation, med en förälder som förnekar dem. Men det känns självklart att alla som upplever någon slags annorlundaskap i förhållande till en gammal stel ”idealbild” av en lycklig kärnfamiljen har mycket att hämta här.
Uppriktigt sagt är det svårt att värja sig. Anna Vnuk kan konsten att välja musik, en mjuk, och rytmisk fond som ramar in det hela som en mjuk soffa, där både skratt, gråt och ilska får väckas i trygghet.
Priset för att visa sig sårbar
Här finns sorg och panisk skräck inför möten med honom och med sina egna känslor. Risken med att visa sig sårbar och bli avvisad; vem vågar ens kalkylera vad priset är?
Men Anna Vnuk har nu kommit fram till att den väg hon hittills gått – att försöka låta känslorna puffa ut lite då och då, inte längre räcker ända fram. I flera tidigare föreställningar har hon berört ämnet försiktigt. Nu deklarerar hon: när föreställningen är slut ska hon också vara befriad, förlöst och erkänd.
Det börjar med en rejäl historielektion. Barnet som fått bära skammen av att störa samhällskontraktet som kärnfamiljen haft monopol på är ett fenomen med lång historia. Under hundratals år ställdes kvinnor som födde ett barn utanför det sanktionerade äktenskapet också utanför gemenskapen. I kyrkan fick hon stå på en ”horpall” längst fram i kyrkan. Utpekad och uppläxad av präst och församlingskollektivet är hon en varning för andra flickor och kvinnor. Ofta har faderskapet dolts eller ifrågasatts. Inte bara utstötning utan också ekonomisk verklighet har fått gravida kvinnor att ta till livsfarliga abortmetoder, eller att medvetet ta sitt liv, eller nyblivna mödrar att mörda sitt barn eller lämna det till en ”änglamakerska” som missköter det till döds.
Att vägra bära skammen
Anna Vnuk är född 1974, och har vuxit upp i ett tryggt sammanhang i Norrbotten med en styvfar vars efternamn hon bär. Hon har en trettioårig framgångsrik karriär som skådespelerska, dansare, koreograf och regissör. Hon är själv mamma till två barn. Just på grund av det egna föräldraskapet är den frånvarande biologiska fadern ett tomrum som inte längre går att rafsa över.
Huruvida hon lyckas hitta befrielse med denna föreställning förblir outtalat, men hennes förmåga att kommunicera med publiken kring barnets rättigheter över att åtminstone göra frågan till sin egen imponerar och berör. Hon bryter det nedärvda ”samhällskontraktet” att skydda hans rykte, genom att vägra bära inte bara sin egen utan också hans skam, i en magiskt tät, vacker och faktiskt rolig show.
Föreställningen vänder sig, som sig bör, utåt. Den är till för publiken, och når den genom dansarens transparens och generositet med sin egen historia. Den vänder sig till personer från 15 år och uppåt, men passar i mina ögon lika bra för mycket yngre barn.
Efter spelperioden på Unga Klara, med få biljetter kvar, fram till den 22 mars, kommer Anna Vnuk är Bastarden att spelas 5–27 april på Göteborgs stadsteater.
