I sakfråga efter sakfråga – man tänker främst på brottsligheten, invandringen och klimatet – undergrävs populistiska ledares ståndpunkter av fakta. Ändå stannar deras anhängare kvar. Varför? Per-Anders Svärd hittar svaret hos den psykoanalytiska teoretikern Joan Copjec.
”Men pappa, om ingenting fastnar i teflon – hur sitter teflonet fast i stekpannan?”
Det är den sortens fråga som sjuåringar ställer. Ibland tror jag att det är en strategi från deras sida för att kolla om man har täckning för sitt anspråk på att vara vuxen.
Jag kunde i alla fall inte växla in min vuxencheck mot någon användbar kunskap i det här fallet. I stället föll jag tillbaka på den gamla föräldrastrategin att säga att det visserligen är en bra fråga men att det hela är lite för komplicerat att gå in på i detalj.
Det är förstås usel pedagogik. Och ännu sämre etik.
Förmodligen var det min otillfredsställande hantering av stekpannefrågan som fick mig att stanna upp när jag nyligen stötte på teflonmysteriet igen, den här gången i en essä av den amerikanska filosofen och psykoanalytiska teoretikern Joan Copjec.
Varför behåller denna vandrande blunder sin popularitet?
I sin text ironiserar Copjec över den offentliga debatten i USA, där journalisterna sliter sitt hår över landets ”teflonpresident”. Hur kommer det sig, frågar de, att landets högsta ämbetsman så lätt kommer undan med sin inkompetens och sina ständiga falsarier?
Varför fastnar ingen skit på presidenten, trots att medierna om och om igen faktakollar hans uttalanden och avslöjar dem som rena lögner? Och mest förbryllande av allt: Varför behåller denna vandrande blunder sin popularitet?
Copjecs psykoanalytiska svar är att det är medierna själva som står för den verkliga inkompetensen. Kritikernas bestörtning över den blåljugande presidentens popularitet signalerar bara en naivitet i hjärtat av deras egen världsbild.
För journalisterna räcker det nämligen med att peka på att presidentens ord saknar motsvarighet i verkligheten för att avfärda honom som okunnig eller lögnaktig. Men det är just detta, att medierna är för realistiska, för upptagna med ordens motsvarighet i verkligheten, som får dem att missa poängen.
Grejen är nämligen inte att inte att folket älskar presidentens fakta. Poängen är att de älskar presidenten.
Copjec ger oss en generell bild av den populistiska psykologin
Enligt den psykoanalytiska förståelsen av kärlek är det inte den älskades egenskaper eller gåvor vi förtrollas av. Det vi verkligen älskar är något annat, ett mystiskt, inbillat ”objekt” som vi föreställer oss att den älskade besitter. Det är vår besatthet vid detta objekt som får oss att acceptera den älskades gåvor – även när vi tydligt ser att presenterna är billigt skräp.
Mediernas misstag, menar Copjec, är att de bara pekar ut bristerna i presidentens gåvor (han kommer med lögner, och så vidare). Men inte för en sekund ifrågasätter de presidentens position som innehavare av det åtråvärda psykoanalytiska objektet.
På så sätt kan presidenten fortsätta bedra människor utan att tappa i popularitet. För anhängarna förblir varje gåva – även lögnerna – en bekräftelse på presidentens kärlek.
Man skulle kunna säga att Copjec ger oss en generell bild av den populistiska psykologin. Populismens anhängare söker först och främst en Herre som älskar och bekräftar dem – i det här fallet högerpresidenten. Men kärleken till undersåtarna är ingen sak som presidenten besitter och kan ge bort. De enda gåvor anhängarna kan ta emot är hans uttalanden – och de tas alla som bevis på presidentens kärlek.
“Det är just för att presidenten pratar strunt som han blir älskvärd”
Därtill får kärleken till Herren en särskild karaktär i ett individualistiskt samhälle som USA. Som individualister vill människor inte ha bekräftelse för sin likhet utan för att de är unika. Och det är just därför de dras till inkompetenta ledare.
Det värsta som kan hända är nämligen att ledaren fullt ut levererar på sin kärlek och bekräftelse. Det beror på att varje bekräftelse också är ett likställande, ett fastlåsande av individen under ett mer generellt begrepp som utplånar hennes individualitet.
Den amerikanska lösningen på detta problem, menar Copjec, är hysterisk i Freuds mening: Amerikanerna älskar sin president, inte trots hans brister, utan på grund av dem. Det är just för att presidenten pratar strunt som han blir älskvärd. Undersåtarnas individualitet garanteras så att säga av att presidenten är oförmögen att producera något annat än en ström av nonsens.
Vilken president är det förresten vi talar om här? De flesta tänker förmodligen på Donald Trump. Men Copjecs essä är över trettio år gammal, och den “teflonpresident” som journalisterna slet sitt hår över var Ronald Reagan. Senare presidenter, särskilt Bush den yngre och Donald Trump, kan sägas ha gjort situationen ännu värre. Men det grundläggande förhållningssättet har knappast förändrats.
Liknande tendenser i Sverige
I dag ser vi liknande tendenser i Sverige. Även här chockas journalister och andra kritiker över att populister som Åkesson och Kristersson kommer undan med att avvika från sanningen och avfärda vetenskapen.
I sakfråga efter sakfråga – man tänker främst på brottsligheten, invandringen och klimatet – undergrävs dessa ledares ståndpunkter av fakta. Ändå stannar deras anhängare kvar och accepterar deras livsfarliga gåvor.
Men om skiten fortsätter rinna av teflonpolitikerna kanske det är dags att överge den naiva realism som länge dominerat vår respons på populismen. Om Copjec har en poäng i att det är ledarnas oförmåga som gör dem tilltalande förändras hela spelplanen. Att fortsätta peka ut faktafel börjar då se ut som usel pedagogik – och ännu sämre etik.
Teflonet sitter fast med kärlek
Sett ur den synvinkeln framstår sjuåringens perspektiv plötsligt som mer sofistikerat än många politiska bedömares: Frågan är inte varför skiten inte fäster i teflonbeläggningen, utan varför själva beläggningen sitter fast till att börja med.
Det psykoanalytiska svaret är att det politiska teflonet sitter fast med kärlek.
Och om det stämmer behöver vi inte mer debatt om kvaliteten på ledarnas gåvor. I stället behöver vi ett kritiskt skärskådande av vad vi har blivit för sorts folk. Vi, som tar lögner som tecken på ömhet.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.