I år är det hundra år sedan författaren och syndikalisten Stig Dagerman föddes. Dagerman var även Arbetarens kulturredaktör och medarbetare 1941–1954.
”Dina romaner och noveller, som av många anses vara mörka – på grund av ångesten de bär på, ensamhet, mörka rum och dödsdomar – är inte bara mörka, liksom du inte var bara mörk. De fördjupar och breddar ens blick”, skriver författaren Anna Jörgensdotter i ett brev till Stig, tidigare publicerat i Arbetarens jubileumsbok 2022.
Gävle, 3 augusti 2021
Stig, jag letade febrilt bland mina filer på datorn för att hitta brevet som jag påbörjat till dig, men det fanns ingenstans. En kort stund tänkte jag att jag drömt det. Tills jag mindes att jag påbörjat det för hand, skrivet med min bästa svarta penna.
Det börjar så här:
Skutskär, 23 juli 2021
Nu kom solen, Stig, och jag trevar. Hittade inte huset där du växte upp, där du hade ditt fönster ut mot älven, cyklade förbi din grav utan att veta att den fanns där, nära vägen, under ett noggrant formklippt träd.
En slarvighet i mitt liv, en svårighet att hitta fram, och nu sitter jag vid ditt skrivbord på Älvkarlebys bibliotek. De har nyligen placerat ett stort porträtt av dig på byggnaden, med din signatur, och ditt rum är inte klart ännu. Skrivbordet köptes in 1944, och skänktes av din efterlevande hustru Anita Björk till Stig Dagerman-sällskapet (aktivt i 33 år). Per Lidvall på biblioteket som tog emot mig berättade att det finns ett foto på dig, Anita Björk och er dotter uppe vid tornrummet, i Tornvillan, Villa Solborg i Enebyberg, och att ni ser lyckliga ut.

En familj kan ofta se lycklig ut på foton. Det sagt ur en bitterhet över att min kärnfamilj sprack, eller vetskapen om allt som ligger bakom och under alla foton; vibrerande. Förlåt. Jag vet inte hur du var som pappa, eller make. Förutom att du var rastlös och ville antingen ha mycket av livet eller ingenting alls.
Jag har suttit vid din älv och läst Olof Lagercrantz biografi om dig, samt dina brev. Har strukit under för mycket. Ur min anteckningsbok trillar ett vykort ut. Det är från Spanien, kriget som pågick mellan 1936 och 1939. En av de fem männen på fotot (varav fyra är svenskar) är Nisse Lätt. Honom träffade du senare, efter kriget, när du i sena tonåren började delta i syndikalistiska studiecirklar i Stockholm. Nisse Lätt var partisan under kriget, och efter att ha förlorat ett öga under en strid hjälpte han till med kollektiviseringen.
Han är en av mina förebilder, du är en annan. Nisses bok En svensk anarkist berättar har fungerat som en bibel för mig. Liksom jag höll mig i dina böcker när jag låg på psyket, avdelning 102, mellan 1993 och 1994.
Bränt barn var den första och sedan plöjde jag allt av dig jag kunde hitta i det lilla sjukhusbiblioteket, beläget i en källare. Kampen mot fascismen engagerade er båda djupt. Två unga anarkister. När jag var inlagd för anorexi och depression visste jag väldigt lite om anarkismen och kriget mot fascismen i Spanien. Inget av detta hade vi läst om i skolan. Men sedan var det just anarkismen, feminismen och historia som hjälpte mig att tillfriskna. Samt dina böcker.
Är det paradoxalt? Dina romaner och noveller, som av många anses vara mörka – på grund av ångesten de bär på, ensamhet, mörka rum och dödsdomar – är inte bara mörka, liksom du inte var bara mörk. De fördjupar och breddar ens blick. Språkets poesi som lyfter texterna, din fantasi och din förståelse av värld och människor. Jag kunde, tack vara den här läsningen, se mig själv ur ett annat, större, perspektiv. Jag förstod åt vilket håll jag ville gå, som människa, som skribent.
Den här texten ska inte handla om mig. Tänkte ändå att det kunde vara intressant för dig att veta var mitt intresse för ditt liv och skrivande inleddes. Att det var på en låst psykiatrisk avdelning, eftersom du också befann dig på liknande platser när ångesten blev för stark.
Du blev övergiven av din mamma, din pappa (även om han hälsade på i Älvkarleby ibland och du senare flyttade hem till honom i Stockholm och han tog med dig på syndikalistiska möten). Du växte upp hos din farmor och farfar vid Dalälven, det är inte så långt ifrån Gävle där jag bor. Ditt andranamn var efter en farbror som drunknat. Din pappas efternamn Jansson bytte du till Dagerman när du var arton år. Till en klasskompis skrev du en lapp: Mitt namn ska vara Dagerman.
När jag pratar på telefon med Bengt Söderhäll, Stig Dagerman-expert (tidigare ordförande för Stig Dagerman-sällskapet) berättar han sin teori om ditt namnbyte: Dagerman är en man som ser den nya dagen gry. Du gav dina två förstfödda (som du fick med Annemarie Dagerman) namnen René (1945) och Rainer (1946), namn som båda – på olika språk – betyder pånyttfödelse.

När du bodde hos din pappa i Stockholm blev din farfar mördad och strax efter dog din farmor. Du skrev att du var omgiven av förlust och död, som om det var ditt fel. Men bilden av en deprimerad Stig är ändå inte min bild. Eller snarare: den är en sida bland många, så som det är med alla oss mänskor (även om vissa lever som om så inte vore fallet: framhäver, förtycker). I en dokumentär om din goda vän, skådespelaren Inga Landgré, säger hon att hon blev förälskad i din ”skyddslöshet”, din oförmåga att bära masker.
Hon var den sista du skrev brev till, 20 oktober 1954, en kort tid innan din död 4 november. Du skriver ”Nu är allting mycket bättre, även om det inte är särskilt bra. På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte, hur jag skall kunna öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa. Jag känner mig utanför hela spelet … Jag vet inte varför jag lever. Jag ser inget slut på den här anhopningen av dumma dagar. Kan du se en mening?”
Jag vet inte om Inga hann svara på det. Hon var själv ofta deprimerad. Men hon var också någon som stred för friheten från förtryck.
I går när jag satt med Lagercrantz bok och dina brev hörde jag strömmarna forsa från alla håll och strömmen i mitt huvud lugnades en stund, för att sedan i skymningen forsa fram igen. Ångestälven i huvudet, alkoholen som inte gör någonting bättre. Jag vet dina flyktbehov också, det idoga spelandet, bilar i hög hastighet, ständiga förälskelser – fast du var uppenbart rädd för närhet. Det där att inte riktigt stå ut i sin egen kropp. Även om andra ser upp till en.
Du påminner om Phil Ochs, förutom att han inte blev geniförklarad som du – han stod ständigt i Bob Dylans skugga, hans låtar liksom ”för” politiska. När jag lyssnar på honom och läser dig tänker jag att ni skulle ha blivit vänner. Phil Ochs slutade skapa och tog också sitt liv. Det är en annan historia, men det finns något som liknar: en prestationsångest, känslan av att inte komma fram, kanske känslan av att vara för ärlig och inte stå ut med det.
När du skrivit din sista roman blir du plötsligt sittande som förlamad vid ditt skrivbord: ”När depressionen kommer över mig”, skriver du, ”blir jag slav under den … mitt enda värde låg i det jag tror mig ha förlorat: förmåga att pressa skönhet ur min förtvivlan.”
Men jag ser dig framför allt som rakryggad, ärlig, rolig, modig, kärleksfull mot andra människor.
Jag tänker inte för en sekund blanda ihop mig med dig, men jag vet åtminstone hur smärtsamt det blir när ångesten och omvärldens gränser sätter stopp för den frihet som varje människa behöver och har rätt att känna.
När jag sagt till andra att jag skriver om dig har de kunnat säga: Usch va deprimerande. Men jag ser dig framför allt som rakryggad, ärlig, rolig, modig, kärleksfull mot andra människor. Förstås ser jag ditt briljanta författarskap, som novellsamlingen Nattens lekar, och De dömdas ö som är ett bortglömt mästerverk som i allra högsta grad speglar vår tid (och nyligen översattes till ryska av Natalia Press). Ingen av dina böcker har ett sista datum. Jag vill skriva till dig framför allt om din ideologiska övertygelse, och du får ursäkta i förväg om det blir många citat, men det är där jag kommer dig närmast.
Bland researchmaterialet för min roman Solidärer finns Syndikalisten från 2012 med din första fru Annemarie Dagerman på omslaget. Hon hette Götze i efternamn när ni träffades, och hennes föräldrar kom dig väldigt nära. De hade flytt först från Tyskland eftersom båda föräldrarna var aktiva anarkister när nazisterna kom till makten. Annemarie var tio när de kom till Barcelona 1934. I Barcelona vid den tiden var anarkisterna i majoritet. Hon var tolv år när hon fick uppleva revolutionen i den nya staden. När Francos fascister, med bistånd av Hitler och Mussolini, blev starkare (samtidigt som ”västdemokratierna” slöt sig i sin noninterventionspakt) kom kommunisterna att ta allt mer makt i Spanien.

Annemaries mamma hamnade i kommunistiskt fängelse, men lyckades bli frisläppt. Därefter blev staden, återigen, för farlig för familjen: mamma Elly och Annemarie tog sig via Paris till Norge, men efter nazistockupationen där flydde de till Sverige. Annemarie tog sig, efter att ha kommit ifrån sin mamma, genast till SAC som ordnade en sovplats åt henne. Hon återförenades med båda sina föräldrar, och på ett av ungdomsförbundets möten träffade hon dig, Stig. Du flyttade in hos familjen Götze, gifte dig med Annemarie och ni fick två söner.
I intervjun avslutas berättelsen där. Men den kommer att fortsätta under många år. Och säkert är att kontakten med familjen Götze (du flyttade från din pappa in i den familjen) stärkte din antifascistiska hållning, och ditt förakt mot statsapparaten. Men redan i första ring var du brinnande antinazistisk. Tillika avskydde du hetsen kring betyg, och tyckte att skolan ”tar död på det fria studieinitiativet och skapar en mekanisk plugganda”.
Frihet är ett ord som ständigt återkommer i dina texter, samt det maktbegär som är frihetens fiende. Lagercrantz skriver om dig: ”Från första stund ville han ingripa i dagens liv, påverka, propagera, förändra. Kunskap och idéer fanns ej till för sin egen skull. De var vapen att nå ett mål med.”
1941, i andra ring, går du med i Stockholms syndikalistiska ungdomsklubb för att du är övertygad anarkist och tror på frihetlig socialism, i grunden. Du blir snart vice ordförande, sedan sekreterare. Du klistrar affischer, delar ut flygblad, och börjar vikariera som journalist på Arbetaren, vars lokaler finns i samma Klara Folkets hus. Du skriver i ungdomsförbundets tidning Storm och återupplivar Södermalms syndikalistiska ungdomsklubb. Du är med bland dem som en natt tar er till den nazistiska organisationen Svensk Opposition och klistrar över alla fönster med orden ”SO är också nasse”.
1943 får du fast anställning på Arbetaren. I en intervju efter andra världskriget säger du att syndikalismens uppgift är att undergräva auktoritetstron och ständigt uppmana människor att ta sitt lydnadsförhållande till staten under omprövning.
Senare, i Arbetaren: ”Nu sedan nazismen krossats märker vi till vår förlägenhet, eller varför inte säga, förfäran att det fortfarande finns folk som råder oss att tiga när saker och ting som rör vår rättskänsla händer ute i världen. Det kan inte högt nog och inte tillräckligt många gånger sägas ifrån att brott mot människovärdet, frihetsprincipen eller åsiktsrätten aldrig är en nationell angelägenhet utan (…) är och måste vara i högsta grad en internationell angelägenhet.”
Ytterligare två år senare, i en text inför halvsekelskiftet, skriver du om människans tre oförytterliga rättigheter: ”friheten att slippa valet mellan förintelse och utplåning (…) flykten från det blivande slagfält där undergången förberedes, och förräderiet mot varje system som kriminaliserar samvetet, rädslan och kärleken till nästan.” I dessa rader riktas vreden inte enbart mot fascismen utan även kommunismen ”därför att varje slag av förtryck, inte minst åsiktsförtrycket, är till den grad främmande för socialismens väsen att det är helt oförenligt med det.”
Du var fortsatt och hett engagerad i Spaniens angelägenheter och skrev över tusen dagsverser (eller nidvisor) i Arbetaren (till en början under pseudonymen Qroll), många om Francos diktatur och slaktande av sitt eget folk. Under rubriken ”Kulturell förstärkning”, 1951, skriver du – om att Spanien fått inbjudan att ingå i Unesco – följande strof:
Rätt mycket har Franco studerat
(och ännu mer hans censur)
och den som mördade Lorca
vet allt om litteratur.
Och ett år senare, när Spanien blir medlem: ”Så emottag medaljen! Skål, bödel, och drick ur! Vi bugar oss för galgen. Där hänger vår kultur”.
Det här är ord skrivna minst lika mycket för dagens samhälle, där fascismen är i högform. Därför ingriper du fortfarande, och vill förändra.
Inbördeskriget, som det egentligen inte borde kallas, ansågs av en annan tidningslegend, Herbert Tingsten, vara ”den fria världens förfallsperiod.” I Katalonien blev det bekräftat, som Lagercrantz skriver, att det syndikalistiska systemet var brukbart, och du försvarade dess existens om och om igen i Arbetaren men särskilt i intervjuer, som i Husmodern och Idun: ”Syndikalisten är främst realist. (…) Syndikalismen grundas på ekonomisk jämlikhet (…) praktisk samverkan utan åsiktstvång, ändamålsenlig samordning av viljorna utan någon giljotinering av den personliga friheten, alla motsatspar som dessvärre tycks bli allt populärare i form av synteser.”
Det här är ord skrivna minst lika mycket för dagens samhälle, där fascismen är i högform. Därför ingriper du fortfarande, och vill förändra. Med Annemarie var du gift 40-talet ut, och i Götzes kök lärde du dig att förakta den så kallade svenska tryggheten och belåtenheten: ett falskt ansikte utåt. I Storms julnummer drar du det svenska folket med dig på en resa där vi alla är förföljda och förtryckta, där vi delar samma värld: ”Varför? Jo därför att du har ett hjärta, för det har du ju.” Och det hjärtat, menar du, är ämnat att brinna för andra.

1945 blir du kulturredaktör och redaktionssekreterare för Arbetaren (med Albert Jensen som chefredaktör och mentor). Du blir bara kvar på den positionen två år, du vill ägna dig fulltid åt ditt eget skrivande. Men det är ändå där, utifrån Arbetaren och Klarakvarteren, som fem år med enorm produktivitet påbörjas.
Tjugotvå år gammal ger du ut din första roman Ormen – som delvis utspelar sig på en militärförläggning, och är en resa i skräck och död (men med så många fler lager, och svart humor). ”I en tid då blod flöt överallt kunde han inte skriva om annat än blod”, skriver Lagercrantz. Romaner, dramer, artiklar, recensioner, kåserier, dikter, radiosketcher och det hyllade resereportaget Tysk höst (1947).
Du har många gånger beskrivit Arbetarens lokaler som ett hem, ”min andliga födelseort”. Syndikalisterna drevs bort från huset bara ett par veckor innan din död eftersom Klarakvarteren skulle rivas. Dagsverserna har du fortsatt skriva för Arbetaren, även efter att du hoppat av redaktörskapet. Och fortsätter skriva dem till dagen innan du dör. Dagsedlarna, medger du, ger inte upphov till helvetisk prestationsångest och förtärande självkritik. Och de är till brädden fyllda av humor, satir och isklar insikt om samhällets, världens, tillstånd.
Om ångest säger du 1946 att den är ”en följd av den ångestpress som inte endast de nazistiska utan också de demokratiska staterna utövar på vanligt folk. Vår tids demokratiska stat bjuder på en ny sorts inhumanitet som inte står de tidigare autokratiska regimerna efter.” När skrivandet sviker dig förlorar du samtidigt andra hållpunkter, som den politiska aktivismen. Jag skulle tro, efter att ha läst dina brev, att du led av det vi i dag kallar bipolaritet (vilket Bengt Söderhäll bekräftar), men det är omöjligt att säga vad som är hönan och vad som är ägget.
Dina brev skiftar snabbt mellan övertro och misstro, eller rent av ”undertro”. Men de orden känns fel. Din energi är ömsom sprakande, ömsom släckt. Och mot slutet hittar du inte tillbaka till lågan, inte ens genom kärleken till dina barn, din fru Anita, vänner, familjen Götze. Jag tänker, förlåt, att du liksom jag, har svårt att känna lycka.
Men till skillnad från mig så såg du dig som undergångsdömd, var fylld av skuld och trodde att du skadade genom att leva. När till och med förtvivlan över världen – som jag tänker var motorn i ditt skrivande – försvann, eller blev dig så övermäktig att du måste stänga av, så blev drömmen om en befriande död alltmer påträngande.
I De dömdas ö skjuter en av huvudpersonerna av misstag en röd fågel som sjöng en gäll och olycksbådande sång. Bengt Söderhäll säger på telefon att du alltid testade livet: hur fort en bil kunde köras, hur nära döden du kunde komma. Han säger att den sista gången gick du helt enkelt för långt. Leken med döden, i villans garage, du hade stannat motorn, var på väg ut ur bilen.
Ute faller bomb och snö.
Sov min gosse och adjö.
Tids nog får du blöda.
Alla födas för att dö.
Många för att döda.
(ur Vaggvisa, 3 mars 1953)
På din begravning talar din vän och kollega Lars Ahlin om att du ville rikta ditt ord om frihet till alla: ”Ty alla människobarn skapar dagar och verk, alla behöver vi frihet i vårt skapande centrum. Du trodde att vi skulle vinna frihet genom trohet mot vår fruktan.” När Ahlin utbrister: Vilken smärtsam tro! Vilket lidande hopp!, håller jag inte med. Om vi ser och förstår faran, bara då kämpar vi på riktigt för frihet.
Fotot av dig, skådespelaren Anita Björk (som du gifte dig med 1953 och som till stor del försörjde er) och dottern Lo – kanske är det verkligen en lycklig bild? Du skriver brev till Anita om den stora kärleken till dem, och dina egna tillkortakommanden; du kände dig otillräcklig. Jag googlar namnet Lo, och förstås kommer det från det vackra och kraftfulla lodjuret men med spansk grund kommer det från Dolores som betyder smärta.
En tid efter att du släppt din sista roman, Bröllopsbesvär (1949), skriver du att du låtsas tro på dig själv, din styrka och begåvning: ”Det kommer för mig att jag fortsätter att skriva av idel prestige, för att uppfylla förväntningar, som jag själv inte delar, och tillfredsställa behov som jag innerst inne inte tror existerar och för att jag har en familj att försörja.” Inte långt därefter tas du in på psykiatrisk klinik och under en resa till Australien (för ett uppdrag) skriver du till din vän Bengt Ekerot: ”Jag är obotligt sjuk i en djävulsk sjukdom som yttrar sig i ett evigt hat mot mig själv.”
Du fick under dina sista år allt större skulder för uteblivna projekt. I ett utkast 1952 skriver du: ”Varje människa upplever en förfärlig stund, när livet tycks tröttna på henne, och med en grimas lämnar henne ensam … Är hon författare löser orden upp sig i bok- stäver och alfabetet blir en kyrkogård med tjugonio gravstenar, under vilka dikten ligger begraven.”
Men Stig, din dikt och din kamp, din stridbarhet och din låga, är långt ifrån begraven. Jag känner den i mitt bröst, och den blev tidigt en besvärjelse, ett löfte om att inte ge upp, hur mycket än livet tröttnar på mig. Den antifascistiska och den anarkistiska kam- pen fortsätter – liksom älven fortsätter att outtröttligt forsa – det lovar jag dig Stig.
På din gravsten står dina egna ord: ”Att dö är att resa en smula”. Du var inte rädd för att dö, du var inte heller rädd för att leva. Den sistnämnda resan tog du dig igenom, den andra är du fortfarande på. Jag ser dig i Barcelona, 1936, det är dit du har farit, för att hjälpa till att bygga en ny värld.
En hel sekund i livet
är mången broder fri
En namnlös fågel stryker
hans panna tätt förbi.
En tanke exploderar
som ett fyrverkeri
Vårt läge är kanhända
inte hopplöst – bara vi.
(8 februari 1954)
No pasarán!
Med innerligt tacksamma hälsningar, Anna Sanvaresa
Stig Dagerman föddes i Älvkarleby den 5 oktober 1923 och dog den 4 november 1954 i Danderyd. Han är begravd i Älvkarleby.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.