Våren 1948 befann sig Stig Dagerman i Paris för att skriva Fransk vår – en uppföljare till den hyllade reportageboken Tysk höst – men projektet slutfördes aldrig. Samma år som Dagerman skulle fyllt 100 år reste författaren och journalisten Anna Franklin till Paris för att fortsätta där han slutade. Resultatet är Fransk vår – Stig Dagermans oskrivna reportage, ett växelspel med Dagermans tid och nutid. Arbetaren publicerar här ett utdrag, kapitlet ”Paris: Vinter 1948 och vår 2023”.
Elpriserna stiger, maten har gått upp med 12 procent, sopåkarna strejkar så sopbergen växer flera meter och de våldsamma demonstrationerna kring pensionsreformen avlöser varandra med sönderslagna butiker och brinnande papperskorgar.
Fransmännen är frustrerade denna franska vår 2023. Men mycket är sig likt sedan familjen Dagerman kom till Paris 1947.
Det regnar i Paris. Folk hukar under sina paraplyer, baskrar och huvor, de går i sicksack för att undvika vattenpölarna – stövlar, kängor, gymnastikskor, herrskor och pumps. Jag hoppar mellan vattenpussarna för att inte bli blöt, men känner hur det strilar in vatten i mina kängor, de som särskilt lästades ut för promenaderna i Paris. ”Lägg dem aldrig mer på ett varmt element”, säger skomakaren, efter att en av dem har spruckit i tån.
Det droppar även från taken där sevärdheterna är inbäddade i regn och guldskulpturen på L’Opéra Garnier blänker av väta. När Dagerman gick här i sin belgiska pälsmössa fick han en hård snöboll i nacken och hörde skällsorden ”russe, russe”. Ett eko från i dag med tanke på kriget mellan Ryssland och Ukraina.

Gläntar man på dörren till Madeleinekyrkan hörs en mässande röst om Gud som ljuder ut i högtalare och en liten grupp som samlats framför prästen sjunger med i hymnerna. Många stora ljus brinner vid en madonna och flera små är placerade framför henne. Fiolstråkars toner tar vid, för min farbror, som jag är där för att tända ett ljus för.
Framför kyrkan går boulevarden rakt fram till Luxorobelisken som står mitt på Place de la Concorde och där skymtar Eiffeltornet gråruggigt mot skyn, precis som då 1948 när det steg ur dimman.
Fransmännen bär fortfarande vinterkläder, ullkappor och rockar, ändå hörs det välkända klappret av högklackat på gatan de ovanligt kalla, regniga och tidiga aprilmorgnarna denna Franska vår. Det är bara fyra grader på morgonen och nio mitt på dagen. Riktigt Sverigeväder.
Och det fortsätter att regna och på métron ångar det av våt ull från halsdukarna i kashmir, all fukt från jackor och kappor, faktiskt en ganska genomträngande lukt när vi står tätt, tätt inne i vagnen. Pandemin tycks helt borta i människors medvetande, några få bär mask.
I de vindlande gångarna under jord finns reklam för utställningar och filmer. De tre musketörerna på franska marknadsförs hårt med stora affischer där de klingande svärden tycks komma emot oss medan de vanliga franska filmerna, de psykologiska dramerna, där det mesta sker under ytan, visar bilder på något betydligt stillsammare. Manet möter Degas på Musée d’Orsay och den omtalade skådespelaren Sarah Bernhardts liv visas på Petit Palais. (I Sverige är hon mest känd för en chokladkaka, när det var så mycket mer hon gjorde.) Och outsidern Basquiat möter Warhol på den nya scenen Louis Vuitton med sina gigantiska målningar där många handlar om döden.
Musiken saknas dock inte i underjorden. Då, 1948, stod en flöjtist vid Châtelet halva vintern och spelade samma takter ur Hoffmanns äventyr. I dag låter en annan som en världsstjärna – den svartklädda, trådsmala saxofonisten följer varje ton med sin kropp som han vore instrumentet själv, och kunde väl ha uppträtt på efterkrigstidens jazzklubbar i Saint-Germain-des-Prés med Juliette Gréco och musikern Miles Davis.
Det är få som lämnar en slant i hans pappmugg som sitter fast i saxen med ett gummiband. Några euro hamnar ändå i den tomma botten och när tåget kommer hoppar han in och åker med. De trötta och frusna resenärerna kan inte låta bli att småle eller vicka med benen i takt med hans livgivande musik. Efter några stationer kliver han av och fortsätter sin dans någon annanstans.

Många unga syns med stora hörlurar både ute och inne på métron. Unga män har byxor med stora fickor, ryggsäck och täckväst under lediga jackor. Långt hår. Deras liv verkar så avslappnat, helt inne i sina egna världar glider de fram på gatan, hänger mot stolpen i métrovagnen till synes långt från verkligheten och mot hur det såg ut 1948. Då hade de säkert mest liknat några uteliggare, nu är det mode.
Jo, hemlösa finns i Paris, men några krigsskadade syns inte till, de som ofta fanns i métron då, de lemlästade, en del med träben, som tiggde förgäves.
Men inte heller studenter, barnfamiljer och ensamstående har det så fett. Inte heller de papperslösa och hemlösa. Det är kristider även i dag, 2023. Mycket beroende på kriget mellan Ryssland och Ukraina som fått elpriserna att stiga kraftigt. Nu släcks ljuset ner på flera kända byggnader i Paris för att spara, där Eiffeltornet är en. Redan klockan elva på kvällen står det utan ljus, men dessförinnan samlas många framför tornet för att uppleva hur himlen sakta blir mörkare och mörkare och se när det tänds. Men när Dagermans kom till Paris fanns aldrig något upplyst torn.
1947 frös man också på både hotell och i lägenheter, ute i kylan, ja, folk dog av köld och hunger. I dag klagar vi om vi måste sätta på oss en extra tröja, men det finns förstås de som har det värre än så. Inflationen är hög, matpriserna har stigit och många har det svårt. Men det Paris som Dagerman och hans familj anlände till var annorlunda.
Året kallas efteråt för ”L’année terrible”, det förskräckliga året. Det var tre år efter befrielsen från tyskarna där det precis som i dag var återkommande strejker, elavbrott och dessutom hårda ransoneringar. 200 gram per dag låg brödransonerna på, vilket var mindre än under andra världskriget, ja, inte sedan 1940 hade den varit så låg. Det ledde till en frustration över den rådande situationen och strejkerna växte.
Stig Dagerman satt med ytterkläderna på och skrev klar pjäsen Streber på sin nya skrivmaskin, ofta med tända ljus på grund av elstrejken. Då bodde de på Hôtel des Saints Pères, en före detta privatbostad från 1600-talet som tillhörde Ludvig XIV:s arkitekt, nära Saint-Germain-des-Prés och de filosofiska caféerna. I dag är det ett fyrstjärnigt hotell med priser på 250 euro per natt. Då lär det ha kostat drygt 3 000 franc per månad och 70 franc per dag för en parkering för bilen Alice.
Men i november 1947 var det knappast någon lyx. Då gick de kommunistiska fackföreningarna ut i generalstrejk vilket drabbade både järnvägar, transporter med lastbilar, post och hamnar.
Kommunisterna var extremt våldsamma, de stöddes aktivt i sina demonstrationer av Sovjetunionen, och de radikala syndikalisterna ockuperade fabriker och industrier. Det innebar att mat hade svårt att nå städerna. Inflation och ransoneringar ledde till strejkerna och oron för svält var påtaglig.
Först på försommaren 1948 berättade Annemarie Dagerman att det hade blivit bättre i Paris, att ransoneringarna visserligen var större än tidigare men att det fanns mer grönsaker och frukt, även om priserna steg. ”Persikor, aprikoser, kirchbär, jordgubbar, blommor och allt ni kan tänka er i fruktväg även bananer och apelsiner finns det gott om. Ännu har vi apelsiner vi fick på tåget i restaurangvagnen.”
Många hade det svårt, ändå skänkte staden Paris 1948 en lysningspresent till prinsessan Elisabeth, en necessär av guld och sköldpadda för 5 200 000 franc.
Dagerman skrev om just det och förfasades över att studenterna bara fick en tiondels franc per måltid vilket blev mindre än ett halvt öre. Han var syrlig i sin berättelse, där de tvingades arbeta på nattklubb, där flera tog livet av sig, och han betonade cynismen i det hela. Precis som han gjorde med vassa kommentarer när han beskrev svensk neutralitet och hållning efter kriget och drog en parallell med dem som vågade sina liv för frihet.
Men även våren 2023 har följts av ransoneringar av el, protester och generalstrejker. Höjda priser på mat, till och med den den heliga baguetten har varit hotad, och köer till platser i Paris som delar ut mat gratis har också ökat markant. (Det är förbjudet för franska mataffärer att slänga mat som är okej, vilken i stället går till hjälporganisationer.) Och studenter är några av dem som drabbas värst även nu. I Frankrike finns inte heller studiemedel på samma sätt som i Sverige så föräldrarna måste oftare hjälpa sina barn. Men flera av dem får inget stöd.
Många fransmän tycker att de kopiösa summor som kommit in till restaureringen av Notre Dame inte tidigare har getts till dem som bäst behöver, samtidigt går det inte att jämföra med gåvan till prinsessan Elizabeth, eftersom domen tillhör fransmännens hjärta. Många grät när den brann och flera medborgare skänkte själva pengar till uppbyggnaden. Notre Dame är kulturarvet som ingen får överge och det gör inte president Macron.
Men det kvarstår; till de hemlösa eller studenterna kommer inte gåvor från de allra rikaste. Och knappast från staten heller, tydligtvis. Jo, faktiskt kommer regeringen att ge ett engångsstöd på 100 euro till de som har beviljats studielån i år. Men eftersom priset på livsmedel har ökat med 12,2 procent så räcker det inte långt.
”Det är som vanligt”, säger min frukthandlare, ”men det är inte slut än, nu ska de förhandla och på första maj fortsätter manifestationen”. Han ser trött ut och ögonen är ganska desillusionerade. Ofta sitter han iklädd sin gröna jacka med huva på en upp- och nedvänd plastpall och dricker sitt kaffe. Han har inte många besökare per dag. Hela bilden för tankarna till filmen Monsieur Ibrahim och koranens blommor med Omar Sharif som delvis utspelar sig i Paris.
I dag har studenterna det också svårt, men kanske inte riktigt på samma sätt, trots allt. Det finns större utrymme för studiemedel än förr och de som bor på gatan är vanligtvis inte studenter.
Men på caféerna är det fullt och där är det svårt att förstå att det saknas pengar. En café au lait kostar närmare 70 kronor på de kända författarcaféerna. De yngre använder kanske sina sista euro och får äta gröt resten av månaden. Många är turister förstås, men det är flera franska studenter också, särskilt dit Sartre, Beauvoir och Camus gick. Mest på Café de Flore i Saint-German-des Prés, det anrika existentiella, där det är köer för att komma in, och på Les Deux Magots bredvid som i dag lanseras som det litterära caféet med böcker på väggarna. På Le Dôme i Montparnasse är inredningen en mörk dröm och här syns fotografier av de personer som suttit på caféet då efter kriget.
Även på Le Select sitter flera och skriver på sina laptops. Att skriva för hand är ovanligt, men jag har min arbetsdagbok i väskan. Dagerman skrev dagbok med svårläst stil och den blå fickdagboken daterad 1947 slutar redan den tredje april, sedan är det bara blanka sidor. Och den från 1948 börjar inte förrän i oktober, alltså inget om resan till Frankrike!?
Vi är några som turas om att titta till dyrgriparna, våra datorer, när vi behöver gå på toaletten. En av dem är journalist på TV5 och skriver på en bok om alla symboler i stan. ”Det är löjligt”, säger han, ”och det har accentuerats under pandemin, fransmännen behandlas som barn med symboler för allt, på marken, i métron, på väggar, ingångar, ja överallt. Se själv!”
Jag letar efter andra spår – Dagermans.
Snett emot legenden Le Dôme finns den välbeställda bokhandeln Tschann Libraire. Finns hans böcker här? En yngre expedit tittar närmast förnärmat på mig och svarar: ”Självklart”!
Hon går fram till en av bokhyllorna och plockar ner flera titlar, bland annat Tysk höst (Automne allemand) och hans dagverser. Bränt barn (L’Enfant brûlée) finns också, men ingen Fransk vår (Printemps français).
Hon försöker hitta titeln på nätet, men säger att den är slutsåld, att förlaget hette Ludd och att två utgåvor har getts ut. Plötsligt hörs en äldre kollega: ”Jag vet vem förläggaren är, han bor i Belleville. Jag ringer honom på en gång.” Jag tror knappt det är sant. Men tyvärr inget svar. Hon ber mig att lämna telefonnummer och mailadress vid kassan om hon skulle få tag i honom igen. (Dessvärre får jag aldrig, efter upprepade försök, tag i förläggaren och kan ställa frågor kring utgivningen av Printemps français.)
Där slank Fransk vår mig ur händerna igen, den finns inte heller på den stora bokkedjan FNAC där flera av hans andra böcker går att köpa. Särskilt Vårt behov av tröst är omättligt (Notre besoin de consolation est impossible á rassasier), en liten smal skrift.
Men mannen i den stora bokhandeln skiner upp när jag nämner namnet Stig Dagerman. ”Det vet jag vem det är”, säger han direkt.
När jag sedan söker den senaste boken av Le Clézio, novellsamlingen Avers – Des nouvelles des indésirables, berättar jag att han har skrivit förordet till De dömdas ö (L’île des condamnés) och att han talade mycket om Dagerman i sitt Nobeltal. Men det vet han inget om. Att Le Clézio känner ett slags frändskap med den svenska författaren gör honom förvånad. ”Dagerman är mycket mörkare”, säger han.
Jag letar vidare.
Helt andra spår finns på rue de Rivoli, här andas våren rikedom. Men mycket är för turisterna som bland annat är de som har pengar. Flera unga pojkar sitter under arkaderna och tigger. En liten pappmugg står på marken framför dem som flera av flanörerna råkar sparka till när de kommer förbi så slantarna flyger över trottoaren. Det blir en paradox. Och en döv kvinna sitter varje dag på samma plats, fast i en helt annan del av staden, nära Gare de Saint-Lazare.

Längs Seines kajer finns fortfarande de gröna boklådorna i plåt. Ofta är de stängda med grova lås precis som förr, en bild från Paris som många förknippar just med denna stad. Vid solsken och uppehåll öppnas de med alla sina titlar, allt från de moderna till de äldre; Hoffman, Maupassant, Hemingway och Flaubert. Då som nu bläddrar turisterna även i Molières, Poe och Descartes. Men ingen Dagerman. Bouqinisterna vet inte ens vem han är.
Men en ung man i 25-årsåldern som bläddrar bland böckerna vänder sig om och säger: ”Jag känner till hans namn. Vi läste L’Enfant brûlé i skolan.” Hans kompis däremot som kommer från Bretagne, just där Dagerman skrev boken, vet inte vem han är.
Själv hade Dagerman läst mycket om den franska revolutionen, texter av Marat och Robespierre, berättade Annemarie i en artikel i Året Runt, men även Zola, Mauriac och Gide (1947 fick André Gide Nobelpriset i litteratur).
Våren 1948 var det en ung kvinna som hade drunknat i Seine, förmodligen hade hon tagit sitt liv då hon var gravid och det gjorde journalisterna än mer till hyenor för att få fram fler detaljer kring hennes död.
Även prostitutionen som drabbade fattiga kvinnor var en stilla inre död. Den sanna verkligheten att det inte fanns mat på bordet tvingade dem till beslut som annars aldrig skulle ha tagits. Vinterns bistra kyla och priser som bara höjdes för varje dag – ”denna tragiska form av prostitution är vanligare i Paris än någon anar”. Detta trots att en lag infördes i februari 1947 i Frankrike som förbjöd alla bordeller.
Fortfarande i dag finns prostitution på rue Saint Denis i Paris, en av de äldsta gatorna som ligger bakom hallarna. En gata som ända från medeltiden har varit beryktad för just prostitution.
Denna Franska vår talar parisarna om två personer som har omkommit i métron då allt är tumult i trafiken. Hemlösa som har slängt sig framför tåget. Och en ung kvinna är försvunnen i över 30 timmar i Toulouse i södra Frankrike, men hittas sedan på en camping med sin pojkvän. Men nu pratar alla om mannen som våldtagit en treåring och sedan dödat henne.
En man med medborgarskap i Libanon och Kanada uppmärksammas också och döms för en sprängning utanför en synagoga i Paris 1980 då fyra personer dödades och ett tjugotal skadades. Han får livstids fängelse. Men det är en tavla av konstnären Miriam Cahn på museet Palais de Tokyo som har lett till en storm av kritik och anklagats för att visa barnpornografi. Nu har en domstol kommit fram till att så inte är fallet och att den får hänga kvar på museet.
Och på gatorna i huvudstaden susar elcyklarna förbi mycket snabbt! Det gäller verkligen att se upp. ”Jag är rädd för dem”, säger en kvinna på gatan. Och taxichauffören klagar på borgmästaren i Paris som har infört cykelbanor på de stora boulevarderna, vilket gör att taxibilarna inte kan göra omkörningar och så bildas det långa köer, ja, halvtimmesköer. ”Se här finns inga cyklar”, säger han, som annars tycker om sin stad och alla magnifika byggnader.
I dag finns det 15 000 elsparkcyklar att hyra i Paris, något som har väckt många diskussioner och nu efter en omröstning ska de förbjudas från den första september. Det måste ha varit lugnare då 1948, rent behagligt att sakta vandra fram på gatorna. Till och med på 1970-talet var det bättre, menar en svensk journalist, som har bott där i över 70 år. ”Det var gladare också, lättsammare, nu klagar alla på allt.”
Men det fanns mest annat att tänka på efter kriget; fattigdom, kyla och elbrist, det dyra brödet. Att överleva, som Dagerman skrev, samtidigt som han berättade om en person som dock levde väl; outsidern, före detta inbrottstjuven och författaren Jean Genet, som blev miljonär på att sälja sina böcker på svarta börsen och som specialiserade sig på stölder av originalverk av bland andra Rimbaud och Cocteau.
En annan miljonär i vår tid var rebellen och musikern Serge Gainsbourg vars hem på rue de Verneuil nu ska bli museum med namnet Maison Gainsbourg. Det har stått exakt som den dagen han gick bort för över 30 år sedan med fimpar i askkoppar och värdefulla tavlor av bland andra Picasso och Dalí. Det är dottern och skådespelaren Charlotte Gainsbourg som nu tycker att fler ska få tillgång till hans hem. En bokhandel och en pianobar ska också öppnas mittemot på samma gata.
En annan stjärna var August Strindberg, en av Dagermans förebilder, som han inspirerades av inför resan till Frankrike. Boken Franska bönder var en utgångspunkt för att även skriva om lantbrukarna och deras situation efter kriget. Hans farfars och farmors värld. Men av det blev det ingenting.
Paris var en svår stad för Dagerman. Han kom aldrig riktig in i den, den var kall både bildligt och i verkligheten. Den Franska våren satt långt inne med både kommunikationsproblem och hyckleri efter kriget. Dagermans kostym stramade och han ville snart bara därifrån även om dagarna var styrda av humöret. ”Stig börjar vakna nu så jag skall göra iordning något att äta åt honom, annars sjunker humöret under noll grader igen och inga artiklar, noveller, filmer eller romaner blir av”, skriver Annemarie i ett brev till sina föräldrar, daterat Paris 17/6 1948.
Hon berättade också att de ville lämna Paris, men som vanligt inte hade några pengar och väntade på utbetalningar från banken. Överhuvudtaget handlade breven hem till Sverige mycket om en ständig pengabrist, att inte kunna komma hem på grund av det. Kostnader för reparationer av bilen gjorde också att de inte hade råd att betala hotellrummet och då måste Dagerman till exempel skriva en artikel till BLM.
Annemarie skrev också från Menton till sina föräldrar att hon fortfarande hoppades på att Stig skulle komma igång med Parisartiklarna. Då och då fick de ändå så kallade ”livspaket” från sekreteraren Karin Markus på Norstedts som skickades via World Jewish Congress, men det tog månader för dem att komma fram.
En som egentligen inte ville flytta från Paris var just Strindberg som finns närvarande här i dag vid sidan av Dagermans ande. En bronsskulptur står bakom kyrkan Saint-Sulpice där ett amerikanskt par försöker lista ut vem det är. De kan inte så mycket franska och skylten som sitter bredvid huvudet av Carl Eldh gör dem inte klokare. Det visar sig sedan att mannen är av svensk ätt, hans mamma var svenska, men om Strindberg och Dagerman vet han inte ett dugg.
Jag hastar vidare och i en klädaffär med rökelse arbetar en före detta pakistansk journalist som har bott i New York och varit politisk skribent, men nu säljer indiska sidenschalar. En ung kvinna från Ukraina, som är modefotograf, hjälper till i butiken mot husrum och mat när hon inte sitter på café med sin ryska väninna. De är båda trötta och ledsna och har inte så mycket krafter att stå emot.
”Glamouren kring mode är försvunnen i Ukraina”, säger hon vemodigt, ”nu är det bara kriget som gäller”. Men hon berättar att andra vänner genom sin konst försöker protestera här i Paris. ”De har ordnat en del manifestationer.” Precis som fransmännen själva har gjort sedan i början på januari, upp till tolv demonstrationer har det blivit inom kort. En turbulent tid med 100 000-tals på gatorna.
Våren 1948 strejkade renhållningsarbetarna för en bättre lön. De hade 8 000 franc i månaden, i dag har de cirka 21 000 kronor. Denna Franska vår strejkar sopåkarna också för högre lön och våldsamma inslag i demonstrationerna äger rum på grund av den höjda pensionsreformen som har lett till explosioner och sanitär ohälsa i sopbergen. Stanken och hälsorisken bland annat beroende på råttor är överhängande tills strejken bryts och man forslar bort tiotusentals ton av sopor, halva Paris avfall, som ändå bara är resultatet av att mindre än 10 procent av sophämtarna har strejkat och accepterat att förlora sin lön för att protestera.
Precis som då, när strejken avslutades brann en sopbil på gatan. ”Samma dag den resultatlösa strejken hävs brinner plötsligt en sopbil mitt på gatan, och man släcker den mycket långsamt.” Allt går igen. I år håller strejken på i mer än två veckor.
Men när den tar slut arbetar sopåkarna mest hela tiden, varje tidig morgon väcks vi av att soporna hämtas, vardag som helg. De gröna sopbilarna tycks vara överallt i de små gränderna, ett djur med gröna ögon som äter sophögarna. Det är som om de morrar där på gatan för att visa att de finns och dess betydelse.
En dag ligger plötsligt en famn av konstgjorda körsbärsblommor mitt bland alla säckar, ett regn av vår. Den franska som väntar på att slå ut. Den som Christian Dior tänkte på då han skapade sin första kollektion The New Look våren 1947 med blommor och mjuka former i stället för de hårdare militäriska med vadderade axlar, ett arv efter kriget.
Några utmärkte sig förstås, skriver Elisabeth Åsbrink i sin bok 1947, ja, till och med Juliette Gréco, existentialisternas sångerska och bohem, vek sig för flärden. Rita Hayworth beställde sin berömda festklänning Soirée till filmpremiären av Gilda, för övrigt samma namn som familjen Dagermans hund hette, döpt efter just denna skådespelare. Alla ville ha hans kläder trots fattigdom och ransoneringar och kvinnor köade för att mäta sina mått. Men för Alice Régnault och andra fattiga kvinnor fanns inte utrymme för varken siden eller taft. Senare kom också kopior på originalen till mer vanliga butiker, så någon slags revolution var det trots allt. Dior blev världsberömd och hans märke och modehuset existerar fortfarande.
Men av Zolas fotspår finns inte många kvar. De mytomspunna Hallarna är för länge sedan borta, 2023 finns inga lukter av varken färskt kött, blommor eller bensin. ”I de oändliga salarna med sin söta lukt av nyslaktat tornar sedan köttet upp sig klockan sju i barbariska berg. Utanför står frukt- och blomsterförsäljerskorna, huttrande i den våta kylan.”
1971 revs byggnaderna från mitten av 1800-talet då lastbilarna som forslade matvaror spydde ut avgaser i innerstaden. Flera år efteråt (1979) byggdes de upp till en modern version som ingen egentligen tyckte om. 2018 invigdes ytterligare en ny variant, Westfield Forum des Halles, som i dag är en skapelse med ett enormt valv av glas. Under taket trängs all kommers med caféer, biografer och köpcenter, ett mörkt gap som fångar in de köpsugna, de som fortfarande har råd att köpa kläder och skor till ockerpriser, ändå är det inte här som de allra dyraste finns.
Det är en ständig rörelse både vid affärerna och ovanför där synen av stora lindblomsgröna träd, prunkande körsbärsträd och de ännu inte blommande kastanjerna syns. Ungdomar samlas i gäng och musik hörs överallt. Vinden är kall, men i gräset sitter de tätt samman i tjocka tröjor och spelar på sina gitarrer. En del flanerar, äter sin baguette på en parkbänk, vilar i solen, cyklar och bara är.

Det enda som finns kvar på platsen från Dagermans tid är det gamla brasseriet Au Pied de Cochon, (Vid Grisens fot). Det har öppet dygnet runt och har funnits just från 1947, som det står med röd skrift på den vita räfflade markisen. Här serveras fortfarande grisfot och entrecôte på menyn. Hit gick han kanske efter sin tidiga rundvandring i Hallarna redan klockan fem och tog sitt morgonkaffe. Lokalen är densamma men inredningen gjordes tyvärr om på 1980-talet vilket gör atmosfären mer tidsenlig.
Den gotiska kyrkan Saint-Eustache, som byggdes mellan 1532 och 1632, är en kontrast till allt det ultramoderna, men även La Bourse, Börshuset, finns kvar.
Det var lugnt i staden, som Dagerman skrev 1948, men polisen började använda hjälmar. Det var en Monsieur Schulman som lade fram förslaget, vilket gjorde att kommunisterna på métron delade ut ett nummer av L’Humanité där rubriken löd: Republiken mördad. Och på pissoarerna skriver man glåpordet boche (tysk) om Schulman.
I dag ser den franska polisen ut som några figurer ur filmen Star Trek med robotliknande benskydd och visir. Skydd för ansiktet har även journalisterna som bevakar demonstrationerna, men de går inte fria från attacker. DN:s korrespondent Eric de la Reguera blev slagen hårt i huvudet av en av de våldsamma från den anarkistiska gruppen Black block trots att ordet press stod skrivet med stora bokstäver över hans ansiktsskydd. Orsaken var att han filmade med sin mobil. Sedan flera månader har man varnat turister för våldsamheterna i Paris, att hålla sig undan demonstrationerna.
Även då, 1947, diskuterades elpriserna och polisen var ute med batonger och pistoler för att ”vinna slaget om Paris electricitetsverk”. I dag har polisens specialstyrka fått kritik för sina alltför hårda tag.
Då utbröt storstrejker över hela landet och de höga elpriserna i den kalla vintern bidrog till kyla på både hotell och i lägenheter. Hotellen eldade en kvart varje kväll men Dagerman berättade att man kunde upptäcka röken från andedräkterna när det var som varmast och ljuset var tänt. Fyra gånger per kväll slocknade ljuset i staden och métron i Les Lilas slutade gå.
De stora strejkerna och den hårda kylan kom ungefär samtidigt. ”Revolution eller inte?” skriver Dagerman, när de vaknade om nätterna och trodde att de hörde kanonerna från Romainvilles fort komma förbi på gatorna på väg till Paris innerstad. Men det var bara ljudet från växlingarna på vagnarna i métron. Läget var annars spänt under den lugna ytan i Paris på grund av de dagliga rapporterna man fick om sabotage av järnvägen och bråk i Rhônedalen. Blodiga våldsamheter som inte stärkte strejkmoralen, menade Dagerman. Ett oroligt Paris med både strejker, dyra priser, korruption, arbetslöshet och stängda caféer.
Lika oroligt är det i huvudstaden våren 2023 och på nyheterna berättar man att flera ungdomar nu blockerar vägar och har stoppat fyra TGV-tåg, även raffinaderier och oljedepåer, vilket innebär bensinbrist. Allt på grund av den nya pensionsreformen.
Den svensk-franska fotografen Christophe Laurentin, som lever i Frankrike sedan 70-talet, säger att man måste följa med ordentligt i politiken för att förstå alla förkortningar som varken förklaras i radio eller TV, inte heller skrivs de ut.

Först ska det dock sägas att strejka och demonstrera ligger i det franska blodet, i deras gener sedan franska revolutionen 1789, och det har aldrig slutat. Det har blivit en tradition och är inget konstigt alls för fransmännen. Det är därför som många rycker på axlarna när man nämner alla dessa manifestationer, de är så vana. Men i år har det varit ovanligt många och dessutom våldsamma. Men det var de även 1947 och 1948.
Manifestationerna under våren 2023 har ändå varit några av de största sedan 40 år tillbaka med upp till över två miljoner demonstranter i hela Frankrike, i närmare 200 städer. Mer än en halv miljon bara i Paris.
De har också varit ovanligt våldsamma med flera sammandrabbningar i hela landet. Över 13 000 poliser har satts in varav 5 000 i Paris. Flera har skadats.
Vad handlar då allt egentligen om i dag? Jo, om en pensionsreform, en höjning av pensionsåldern från 62 till 64 år, som Macron nu har genomfört med dekret, det vill säga ingen omröstning i parlamentet. Ända sedan i januari har man demonstrerat och sopåkarna har strejkat.
Våldsamheterna har inte berott på fackförbunden, det har tvärtom varit en fredlig feststämning kring demonstrationerna med sambamusik och ballonger. Det är gruppen Black block som har stått för våldet där butiker har plundrats, sophögar har bränts och lett till tårgas och kravaller. De är maskerade med svarta masker, aktivister som bara vill förstöra. Men flera av dem är också militanta, även kallade ”revolutionära anarkister” som vill få förändringar rent politiskt.
Poliser har skadats men också ingripit och det med större våld än vad som har varit nödvändigt. Det är den franska polisstyrkan Brav-M (Brigade de répression de l’action violente motorisée), som har utmärkt sig särskilt. En grupp poliser med motorcyklar som har utbildats för att slå ner våldsamma protester. De har anklagats av bland andra Amnesty International och Europarådet för att bryta mot mänskliga rättigheter, för att ha utövat alltför våldsamma handlingar under demonstrationerna och enligt inspelningar från Le Monde har de också haft ett alltför rasistiskt språkbruk.
Till slut har det visat sig handla om något betydligt djupare, om en socialpolitisk kris i Frankrike, om demokratin, makten och folket. Macron hånas och kallas för både kejsare och att ha ett beteende som en diktator, särskilt av de unga, att inte ha någon som helst förståelse för de fattigare fransmännen och i stället höja skatten för de rikaste.
Författaren och psykoanalytikern Marie Darrieussecq skriver i en krönika i dagstidningen Libération: ”En demonstrant fick tre års fängelse för att ha slagit till en polis med en skateboard, medan kulturmaffian flyger i privatplan och köper en David Hockney till stugan”. ”Hur kan man styra ett land utan att se hur dess folk blir fattigare och fattigare? Till slut slåss vi för rätten till vatten”. Något som skulle ha kunnat vara skrivet av Dagerman.
Att Macron tidigare har arbetat på bank väcker också en avsky, hans avstånd till folket. Men det får märkliga konsekvenser när några våldsamma demonstranter tänder eld på markisen på det kända caféet La Rotonde i Montparnasse, som även fanns då. Här firade nämligen Macron sin framgång i presidentvalet 2017 och på så sätt blir det en symbolisk handling.
Nu ber han sitt folk om 100 dagars reträtt och har gjort flera försök till samtal med fackförbunden. Men ingen lösning har ännu kommit till. Hans sätt att genomdriva reformen är kanske det största misslyckandet. När det inte gick att få majoritet i nationalförsamlingen för höjningen av pensionen och man ändå genomförde reformen var det slutet på folkets tålamod. ”Något har gått sönder i den franska demokratin”, skriver Aftonbladets korrespondent Johanna Frändén.
Ända sedan Emmanuel Macron och inrikesminister Èlisabeth Borne bestämde sig för att genomföra reformen med dekret har fransmännens ilska trappats upp. Få trodde att presidenten skulle använda sig av den genvägen även om han är den statsman som har utnyttjat det oftast. Men det blev dödsstöten för folket och nu handlar det om mycket mer än bara pensionsreformen. ”Han lyssnar inte på oss”, hörs flera röster.
Även journalisten och författaren Fabien Vinçon, som jag talar med, programledare på den fransk-tyska kulturkanalen Artes, säger att folket är mycket arga över den situation som har uppstått. ”Det finns en stor vrede och upprördhet bland både extremhögern och extremvänstern och debatten har blivit helt hysterisk. Macron har en verkligt låg position just nu. Fransmännen är inte heller vana vid att ha en regering som inte har full majoritet utan måste söka stöd av andra partier.” Även 1947 styrdes Frankrike av en mittenkoalition som gick hårt åt av kommunisterna.

Frustrationen är stor. Fler och fler har också börjat slå på kastruller för att visa sitt missnöje med makten, till exempel när Macron besökte Alsace. Till skillnad från under pandemin när man ville hedra de som arbetade inom sjukvården på samma vis. En tradition som ligger långt tillbaka i medeltiden och även användes under 1800-talet.
Flera franska politiker, journalister och kända namn har i sina uttalanden bävat för ett inbördeskrig, ett nytt -68. De gula västarna, Les gilets jaunes, har också anslutit sig för att visa solidaritet med de övriga demonstranterna.
Grundfrågan är alltså höjd pensionsålder från 62 år till 64, vilket kanske är svårt för oss att riktigt förstå. Men fransmännen ser annorlunda på arbete och ledig tid än vad vi gör i Sverige. För dem är arbetet inte meningen med livet. De väntar snarare på ”det goda livet”, skriver Eric de la Reguera i DN.
”Fortfarande ser många ner på dem som arbetar bara för pengar i stället för att se värdet och vikten av sin fritid med kultur”, säger Marie-Hélene Archembeaud, lärare och översättare. ”Vi talar om otium, fritiden och negotium, affärslivet.”
Den sista tiden i livet tycks ha en annan betydelse för fransmännen. Ett annat liv där man äntligen får tid att njuta, kanske till och med flytta från Paris till södra Frankrike.
Journalisten Mikael Timm skriver också i tidningen Fokus att i Sverige är den första frågan när man möts: ”Vad arbetar du med?” Medan det i Frankrike snarare är frågan: ”Vem är du?” ”Och det går inte att svara med yrkestiteln. I ett katolskt land är din själ, ditt inre, viktigare än din inkomst. Vad tycker du om? Vad vill du med ditt liv? Med den inställningen blir det viktigt att få så många arbetsfria år som möjligt.”
Det är därför som fransmännen reagerar så våldsamt då pensionsreformen nu innebär längre väntan på pension. Det inkräktar på deras liv medan vi i Sverige knappt höjer våra röster när vår pension stiger till 67 år. Fransmännen tror knappt sina öron: ”Vad gör ni då?” ”Ingenting.” Förutom det upplever fransmännen också reformen som orättvis, eftersom den i första hand gör det svårare för arbetarklassen och kvinnor. Det är folket som får kämpa med sina lån, inflationen och höga el- och matpriser, inte de rika.
Flera platser har attackerats under demonstrationerna så som det nya museet Louis Vuitton som ”färgbombades” på första maj och det franska lyxvaruimperiet LVMH:s kontor. Bernard Arnault, ägaren, hånas under demonstrationerna då flera, särskilt kvinnor, bär vita masker och bilder föreställande honom själv. Han är nu världens rikaste person och anses just i samband med en av demonstrationerna ha tjänat tolv miljarder dollar över natten till den 13 april. Så det är ingen tillfällighet att just det han står för sticker i ögonen.

Just torsdagen den 13 april medverkar jag själv på Place de L’Opéra där fackförbundet CGT, den näst största fackorganisationen, går i bräschen fram till Bastille, platsen där allt började 1789. CGT bildades 1895 och dominerades fram till 1920 av anarkister och syndikalister. Frankrike är ursprungslandet för just Syndikalisterna, Dagermans organisation, som blev försvagad efter andra världskriget, vilket också gjorde att han inte hade så många kontakter i Frankrike som i Tyskland. Men en av dem var förstås anarkisten och författaren Etta Federn som senare kom att få stor betydelse för hans skrivande.
I dag har CGT ett uppskattat deltagande på 400 000 demonstranter i landet. Det är en ofattbar mängd, jag har inte upplevt något liknande, där stämningen är hög med sambarytmer och glada tillrop.
Det är en enorm känsla att vara där. Atmosfären, musiken och explosionerna. Så mycket folk. Ett sådant stort engagemang trots att regnet tar i och platsen fylls med paraplyer. Flaggorna vajar och stora röda ballonger syns i skyn.
Det är den tolfte manifestationen på bara några månader i Paris och i övriga storstäder som Marseille och Nantes, men även i mindre städer. Det är lugnt och stillsamt åtminstone till en början. Men även den här gången kommer det att brista mot slutet med explosioner, sönderslagna fönster och attacker mot exempelvis banker.
Olika yrkesgrupper är på plats även om det nu är färre som deltar, kanske på grund av våldet och på att det gnager på lönen. Flera kvinnliga lärare skriker upphetsat ut sin frustration. Även en feministisk grupp i andan av Metoo finns där, de bär också vita masker, och anser att kvinnorna ofta kommer i kläm i samband med pensionsreformen.
Flera menar att det är just inom vård och skola som kvinnor inte längre orkar med tanke på exempelvis ryggskador. De får inte heller några ersättningar för övertid. Att då arbeta längre och höja pensionsåldern minskar livskvaliteten, något vi vet att fransmännen tycks värna om extra mycket.
En man i sextioårsåldern, som har eget företag inom den grafiska branschen, säger att det är mer än 20 år sedan som de har velat ändra reformen kring pensionen. ”Man är aldrig nöjd. Fransmännen har alltid något att klaga på, om det så handlar om en månad eller flera års förlängning. Själv är jag en av de 30 procent som inte är emot. Jag hoppas kunna arbeta till 70.” Han berättar vidare att alla fackföreningar för första gången är överens, annars brukar det alltid vara så att CFDT, ”det svarta fåret”, tycker som regeringen. Men inte nu, vilket är ovanligt och inte så bra för Macron, menar han.
Men demonstrationerna i dag gäller inte bara pensionen utan så mycket mer: skola, vård, säkerhet. (Macron är tvungen att ställa in kung Charles besök av säkerhetsskäl!) Och misstroendet är mycket större nu, det handlar om demokrati, solidaritet och frihet, förstås helt i Dagermans anda. Han skulle ha varit här och stridit för arbetarnas sak. Fortfarande gäller slagorden Liberté, Égalité, Fraternité – Frihet, Jämlikhet, Broderskap, Frankrikes motto sedan franska revolutionen, något Dagerman väl kunde ha stått bakom.
Trots vissa oroligheter syns inga poliser på platsen där demonstranterna samlas, de är cirka 4 000 i dag, kanske mestadels civilklädda, vem vet, medan andra står som en mur och bevakar dem som kommer in.
När beslutet om reformen går igenom demonstrerar fackförbunden igen och det leder till en del bråk. Många skadade och gripna av polisen.
Flera nätter efteråt hörs skrik på min gata och glas som krossas. Men nästa dag tidigt på morgonen rensar en sopåkare upp och sopar ihop glasraset.
Under helgen syns poliserna igen utanför Petit och Grand Palais. Något är på gång, men de vet inte riktigt när och var demonstranterna ska slå till. När jag senare handlar på Monoprix är poliserna där igen, nu betydligt fler. Och Alain Robert, även kallad Spindelmannen, klättrar uppför en skyskrapa utan skyddsnät i missnöje med reformen.
För tillfället är den stormiga våren över men fransmännen ger sig inte i första taget, nu ruvar de på nästa steg och väntar på den Franska våren. ”Men kanske tinar allting upp när våren kommer och det blir enligt den franska almanackan den 20 mars klockan 16”, står det i ett brev från Les Lilas den 14 december 1947. Något som inte stämmer denna vår 2023.
Men så kommer den så sakta en dag och när graderna på temperaturen stiger är det som att lyfta på locket till en ask. Borta är all diskussion om reformer och strejker. Fransmännen och turisterna är plötsligt överallt, ett lämmeltåg av personer i parkerna med en mugg kaffe i handen och ansiktet mot solen. Glass, vin, kaffe, det finns ingen hejd på glädjen. Sandaler, högklackat och kängor. Barbent. Och päls! Björkarna sjunger och körsbärsträden går på bal. Färgerna förstärker de grå byggnaderna i sten ditmålade av Gud.
Dagerman beskriver det så här: ”Efter snösmältningen stiger Eiffel-tornet ut ur dimman, från vårt fönster ser vi solen glimma på Sacré-Coeurs mjuka skuldror, och Montmartres fina båge står klar och skälvande mot Parishimlen. Solskenet ryker stilla i Bellevilles gränder, den bittra vintern är slut och ridån går upp för turistvåren.”
Även vår författare hade tinat från den kyliga och kalla vintern och åkte till och med upp i Eiffeltornet till förtjusning för sonen René som tyckte om både utsikten och hissarna. Paris var kanske inte så dumt, trots allt.
Efter fem nätters kaos där bilar sätts i brand, fyrverkerier skjuts upp och stenkastning mot polis och räddningstjänst förekommer, har det lugnat sig lite. Men ilskan mot polisens övervåld har gjort att protesterna har spridits till hela Frankrike som exempelvis Marseille och Lyon.
45 000 poliser sätts in, över 1 000 personer grips och fler än 2 000 poliser skadas. Resultatet är 5 000 antända fordon, 12 000 papperskorgar och 11 000 byggnader. 300 attackerade bankkontor, 250 tobaksaffärer och 200 butiker till en kostnad av en miljard euro. Även skolor och polisstationer har utsatts för skadegörelse. I vissa kommuner har man även utlyst utegångsförbud.
Flera frågar sig nu varför Paris brinner igen. Det må vara unga och flera ligister men de följer en tradition som går att följa ända till den franska revolutionen.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.