Den 5 oktober skulle Stig Dagerman fyllt 100 år. Anna Franklin uppmärksammar författaren genom boken Fransk vår – Stig Dagermans oskrivna reportage, där hon går i Dagermans fotspår i Paris och finner politiska och sociala trådar som går att dra ända in i vår tid. Foto: SAC, Arbetaren, Wikimedia commons, Michel Euler/TT. Kollage: Vendela Engström

Stig Dagerman i Paris: Vinter 1948 och vår 2023

Våren 1948 befann sig Stig Dagerman i Paris för att skriva Fransk vår – en uppföljare till den hyllade reportageboken Tysk höst – men projektet slutfördes aldrig. Samma år som Dagerman skulle fyllt 100 år reste författaren och journalisten Anna Franklin till Paris för att fortsätta där han slutade. Resultatet är Fransk vår – Stig Dagermans oskrivna reportage, ett växelspel med Dagermans tid och nutid. Arbetaren publicerar här ett utdrag, kapitlet ”Paris: Vinter 1948 och vår 2023”.

Elpriserna stiger, maten har gått upp med 12 procent, sopåkarna strejkar så sopbergen växer flera meter och de våldsamma demonstrationerna kring pensionsreformen avlöser varandra med sönderslagna butiker och brinnande papperskorgar.

Fransmännen är frustrerade denna franska vår 2023. Men mycket är sig likt sedan familjen Dagerman kom till Paris 1947.

Det regnar i Paris. Folk hukar under sina paraplyer, baskrar och huvor, de går i sicksack för att undvika vattenpölarna – stövlar, kängor, gymnastikskor, herrskor och pumps. Jag hoppar mellan vattenpussarna för att inte bli blöt, men känner hur det strilar in vatten i mina kängor, de som särskilt lästades ut för promenaderna i Paris. ”Lägg dem aldrig mer på ett varmt element”, säger skomakaren, efter att en av dem har spruckit i tån.

Det droppar även från taken där sevärdheterna är inbäddade i regn och guldskulpturen på L’Opéra Garnier blänker av väta. När Dagerman gick här i sin belgiska pälsmössa fick han en hård snöboll i nacken och hörde skällsorden ”russe, russe”. Ett eko från i dag med tanke på kriget mellan Ryssland och Ukraina.

Gläntar man på dörren till Madeleinekyrkan hörs en mässande röst om Gud som ljuder ut i högtalare och en liten grupp som samlats framför prästen sjunger med i hymnerna. Många stora ljus brinner vid en madonna och flera små är placerade framför henne. Fiolstråkars toner tar vid, för min farbror, som jag är där för att tända ett ljus för.

Framför kyrkan går boulevarden rakt fram till Luxorobelisken som står mitt på Place de la Concorde och där skymtar Eiffeltornet gråruggigt mot skyn, precis som då 1948 när det steg ur dimman.

Fransmännen bär fortfarande vinterkläder, ullkappor och rockar, ändå hörs det välkända klappret av högklackat på gatan de ovanligt kalla, regniga och tidiga aprilmorgnarna denna Franska vår. Det är bara fyra grader på morgonen och nio mitt på dagen. Riktigt Sverigeväder.

Och det fortsätter att regna och på métron ångar det av våt ull från halsdukarna i kashmir, all fukt från jackor och kappor, faktiskt en ganska genomträngande lukt när vi står tätt, tätt inne i vagnen. Pandemin tycks helt borta i människors medvetande, några få bär mask.

I de vindlande gångarna under jord finns reklam för utställningar och filmer. De tre musketörerna på franska marknadsförs hårt med stora affischer där de klingande svärden tycks komma emot oss medan de vanliga franska filmerna, de psykologiska dramerna, där det mesta sker under ytan, visar bilder på något betydligt stillsammare. Manet möter Degas på Musée d’Orsay och den omtalade skådespelaren Sarah Bernhardts liv visas på Petit Palais. (I Sverige är hon mest känd för en chokladkaka, när det var så mycket mer hon gjorde.) Och outsidern Basquiat möter Warhol på den nya scenen Louis Vuitton med sina gigantiska målningar där många handlar om döden.

Musiken saknas dock inte i underjorden. Då, 1948, stod en flöjtist vid Châtelet halva vintern och spelade samma takter ur Hoffmanns äventyr. I dag låter en annan som en världsstjärna – den svartklädda, trådsmala saxofonisten följer varje ton med sin kropp som han vore instrumentet själv, och kunde väl ha uppträtt på efterkrigstidens jazzklubbar i Saint-Germain-des-Prés med Juliette Gréco och musikern Miles Davis.

Det är få som lämnar en slant i hans pappmugg som sitter fast i saxen med ett gummiband. Några euro hamnar ändå i den tomma botten och när tåget kommer hoppar han in och åker med. De trötta och frusna resenärerna kan inte låta bli att småle eller vicka med benen i takt med hans livgivande musik. Efter några stationer kliver han av och fortsätter sin dans någon annanstans.

Den här belgiska ryssmössan bar Stig Dagerman när han var i Paris och blev kallad ”russe, russe”. Foto: SAC, Syndikalisterna

Många unga syns med stora hörlurar både ute och inne på métron. Unga män har byxor med stora fickor, ryggsäck och täckväst under lediga jackor. Långt hår. Deras liv verkar så avslappnat, helt inne i sina egna världar glider de fram på gatan, hänger mot stolpen i métrovagnen till synes långt från verkligheten och mot hur det såg ut 1948. Då hade de säkert mest liknat några uteliggare, nu är det mode.

Jo, hemlösa finns i Paris, men några krigsskadade syns inte till, de som ofta fanns i métron då, de lemlästade, en del med träben, som tiggde förgäves.

Men inte heller studenter, barnfamiljer och ensamstående har det så fett. Inte heller de papperslösa och hemlösa. Det är kristider även i dag, 2023. Mycket beroende på kriget mellan Ryssland och Ukraina som fått elpriserna att stiga kraftigt. Nu släcks ljuset ner på flera kända byggnader i Paris för att spara, där Eiffeltornet är en. Redan klockan elva på kvällen står det utan ljus, men dessförinnan samlas många framför tornet för att uppleva hur himlen sakta blir mörkare och mörkare och se när det tänds. Men när Dagermans kom till Paris fanns aldrig något upplyst torn.

1947 frös man också på både hotell och i lägenheter, ute i kylan, ja, folk dog av köld och hunger. I dag klagar vi om vi måste sätta på oss en extra tröja, men det finns förstås de som har det värre än så. Inflationen är hög, matpriserna har stigit och många har det svårt. Men det Paris som Dagerman och hans familj anlände till var annorlunda.

Året kallas efteråt för ”L’année terrible”, det förskräckliga året. Det var tre år efter befrielsen från tyskarna där det precis som i dag var återkommande strejker, elavbrott och dessutom hårda ransoneringar. 200 gram per dag låg brödransonerna på, vilket var mindre än under andra världskriget, ja, inte sedan 1940 hade den varit så låg. Det ledde till en frustration över den rådande situationen och strejkerna växte.

Stig Dagerman satt med ytterkläderna på och skrev klar pjäsen Streber på sin nya skrivmaskin, ofta med tända ljus på grund av elstrejken. Då bodde de på Hôtel des Saints Pères, en före detta privatbostad från 1600-talet som tillhörde Ludvig XIV:s arkitekt, nära Saint-Germain-des-Prés och de filosofiska caféerna. I dag är det ett fyrstjärnigt hotell med priser på 250 euro per natt. Då lär det ha kostat drygt 3 000 franc per månad och 70 franc per dag för en parkering för bilen Alice.

Men i november 1947 var det knappast någon lyx. Då gick de kommunistiska fackföreningarna ut i generalstrejk vilket drabbade både järnvägar, transporter med lastbilar, post och hamnar.

Kommunisterna var extremt våldsamma, de stöddes aktivt i sina demonstrationer av Sovjetunionen, och de radikala syndikalisterna ockuperade fabriker och industrier. Det innebar att mat hade svårt att nå städerna. Inflation och ransoneringar ledde till strejkerna och oron för svält var påtaglig.

Först på försommaren 1948 berättade Annemarie Dagerman att det hade blivit bättre i Paris, att ransoneringarna visserligen var större än tidigare men att det fanns mer grönsaker och frukt, även om priserna steg. ”Persikor, aprikoser, kirchbär, jordgubbar, blommor och allt ni kan tänka er i fruktväg även bananer och apelsiner finns det gott om. Ännu har vi apelsiner vi fick på tåget i restaurangvagnen.”

Många hade det svårt, ändå skänkte staden Paris 1948 en lysningspresent till prinsessan Elisabeth, en necessär av guld och sköldpadda för 5 200 000 franc.

Dagerman skrev om just det och förfasades över att studenterna bara fick en tiondels franc per måltid vilket blev mindre än ett halvt öre. Han var syrlig i sin berättelse, där de tvingades arbeta på nattklubb, där flera tog livet av sig, och han betonade cynismen i det hela. Precis som han gjorde med vassa kommentarer när han beskrev svensk neutralitet och hållning efter kriget och drog en parallell med dem som vågade sina liv för frihet.

Men även våren 2023 har följts av ransoneringar av el, protester och generalstrejker. Höjda priser på mat, till och med den den heliga baguetten har varit hotad, och köer till platser i Paris som delar ut mat gratis har också ökat markant. (Det är förbjudet för franska mataffärer att slänga mat som är okej, vilken i stället går till hjälporganisationer.) Och studenter är några av dem som drabbas värst även nu. I Frankrike finns inte heller studiemedel på samma sätt som i Sverige så föräldrarna måste oftare hjälpa sina barn. Men flera av dem får inget stöd.

Många fransmän tycker att de kopiösa summor som kommit in till restaureringen av Notre Dame inte tidigare har getts till dem som bäst behöver, samtidigt går det inte att jämföra med gåvan till prinsessan Elizabeth, eftersom domen tillhör fransmännens hjärta. Många grät när den brann och flera medborgare skänkte själva pengar till uppbyggnaden. Notre Dame är kulturarvet som ingen får överge och det gör inte president Macron.

Men det kvarstår; till de hemlösa eller studenterna kommer inte gåvor från de allra rikaste. Och knappast från staten heller, tydligtvis. Jo, faktiskt kommer regeringen att ge ett engångsstöd på 100 euro till de som har beviljats studielån i år. Men eftersom priset på livsmedel har ökat med 12,2 procent så räcker det inte långt.

”Det är som vanligt”, säger min frukthandlare, ”men det är inte slut än, nu ska de förhandla och på första maj fortsätter manifestationen”. Han ser trött ut och ögonen är ganska desillusionerade. Ofta sitter han iklädd sin gröna jacka med huva på en upp- och nedvänd plastpall och dricker sitt kaffe. Han har inte många besökare per dag. Hela bilden för tankarna till filmen Monsieur Ibrahim och koranens blommor med Omar Sharif som delvis utspelar sig i Paris.

I dag har studenterna det också svårt, men kanske inte riktigt på samma sätt, trots allt. Det finns större utrymme för studiemedel än förr och de som bor på gatan är vanligtvis inte studenter.

Men på caféerna är det fullt och där är det svårt att förstå att det saknas pengar. En café au lait kostar närmare 70 kronor på de kända författarcaféerna. De yngre använder kanske sina sista euro och får äta gröt resten av månaden. Många är turister förstås, men det är flera franska studenter också, särskilt dit Sartre, Beauvoir och Camus gick. Mest på Café de Flore i Saint-German-des Prés, det anrika existentiella, där det är köer för att komma in, och på Les Deux Magots bredvid som i dag lanseras som det litterära caféet med böcker på väggarna. På Le Dôme i Montparnasse är inredningen en mörk dröm och här syns fotografier av de personer som suttit på caféet då efter kriget.

Även på Le Select sitter flera och skriver på sina laptops. Att skriva för hand är ovanligt, men jag har min arbetsdagbok i väskan. Dagerman skrev dagbok med svårläst stil och den blå fickdagboken daterad 1947 slutar redan den tredje april, sedan är det bara blanka sidor. Och den från 1948 börjar inte förrän i oktober, alltså inget om resan till Frankrike!?

Vi är några som turas om att titta till dyrgriparna, våra datorer, när vi behöver gå på toaletten. En av dem är journalist på TV5 och skriver på en bok om alla symboler i stan. ”Det är löjligt”, säger han, ”och det har accentuerats under pandemin, fransmännen behandlas som barn med symboler för allt, på marken, i métron, på väggar, ingångar, ja överallt. Se själv!”

Jag letar efter andra spår – Dagermans.

Snett emot legenden Le Dôme finns den välbeställda bokhandeln Tschann Libraire. Finns hans böcker här? En yngre expedit tittar närmast förnärmat på mig och svarar: ”Självklart”!

Hon går fram till en av bokhyllorna och plockar ner flera titlar, bland annat Tysk höst (Automne allemand) och hans dagverser. Bränt barn (L’Enfant brûlée) finns också, men ingen Fransk vår (Printemps français).

Hon försöker hitta titeln på nätet, men säger att den är slutsåld, att förlaget hette Ludd och att två utgåvor har getts ut. Plötsligt hörs en äldre kollega: ”Jag vet vem förläggaren är, han bor i Belleville. Jag ringer honom på en gång.” Jag tror knappt det är sant. Men tyvärr inget svar. Hon ber mig att lämna telefonnummer och mailadress vid kassan om hon skulle få tag i honom igen. (Dessvärre får jag aldrig, efter upprepade försök, tag i förläggaren och kan ställa frågor kring utgivningen av Printemps français.)

Där slank Fransk vår mig ur händerna igen, den finns inte heller på den stora bokkedjan FNAC där flera av hans andra böcker går att köpa. Särskilt Vårt behov av tröst är omättligt (Notre besoin de consolation est impossible á rassasier), en liten smal skrift.

Men mannen i den stora bokhandeln skiner upp när jag nämner namnet Stig Dagerman. ”Det vet jag vem det är”, säger han direkt.

När jag sedan söker den senaste boken av Le Clézio, novellsamlingen Avers – Des nouvelles des indésirables, berättar jag att han har skrivit förordet till De dömdas ö (L’île des condamnés) och att han talade mycket om Dagerman i sitt Nobeltal. Men det vet han inget om. Att Le Clézio känner ett slags frändskap med den svenska författaren gör honom förvånad. ”Dagerman är mycket mörkare”, säger han.

Jag letar vidare.

Helt andra spår finns på rue de Rivoli, här andas våren rikedom. Men mycket är för turisterna som bland annat är de som har pengar. Flera unga pojkar sitter under arkaderna och tigger. En liten pappmugg står på marken framför dem som flera av flanörerna råkar sparka till när de kommer förbi så slantarna flyger över trottoaren. Det blir en paradox. Och en döv kvinna sitter varje dag på samma plats, fast i en helt annan del av staden, nära Gare de Saint-Lazare.

Om det är något som förknippas med Paris så är det bouqinisterna som ”alltid” tycks ha funnits här. Men här finns inga böcker av Dagerman. Foto: Anna Franklin
 

Längs Seines kajer finns fortfarande de gröna boklådorna i plåt. Ofta är de stängda med grova lås precis som förr, en bild från Paris som många förknippar just med denna stad. Vid solsken och uppehåll öppnas de med alla sina titlar, allt från de moderna till de äldre; Hoffman, Maupassant, Hemingway och Flaubert. Då som nu bläddrar turisterna även i Molières, Poe och Descartes. Men ingen Dagerman. Bouqinisterna vet inte ens vem han är.

Men en ung man i 25-årsåldern som bläddrar bland böckerna vänder sig om och säger: ”Jag känner till hans namn. Vi läste L’Enfant brûlé i skolan.” Hans kompis däremot som kommer från Bretagne, just där Dagerman skrev boken, vet inte vem han är.

Själv hade Dagerman läst mycket om den franska revolutionen, texter av Marat och Robespierre, berättade Annemarie i en artikel i Året Runt, men även Zola, Mauriac och Gide (1947 fick André Gide Nobelpriset i litteratur).

Våren 1948 var det en ung kvinna som hade drunknat i Seine, förmodligen hade hon tagit sitt liv då hon var gravid och det gjorde journalisterna än mer till hyenor för att få fram fler detaljer kring hennes död.
Även prostitutionen som drabbade fattiga kvinnor var en stilla inre död. Den sanna verkligheten att det inte fanns mat på bordet tvingade dem till beslut som annars aldrig skulle ha tagits. Vinterns bistra kyla och priser som bara höjdes för varje dag – ”denna tragiska form av prostitution är vanligare i Paris än någon anar”. Detta trots att en lag infördes i februari 1947 i Frankrike som förbjöd alla bordeller.

Fortfarande i dag finns prostitution på rue Saint Denis i Paris, en av de äldsta gatorna som ligger bakom hallarna. En gata som ända från medeltiden har varit beryktad för just prostitution.

Denna Franska vår talar parisarna om två personer som har omkommit i métron då allt är tumult i trafiken. Hemlösa som har slängt sig framför tåget. Och en ung kvinna är försvunnen i över 30 timmar i Toulouse i södra Frankrike, men hittas sedan på en camping med sin pojkvän. Men nu pratar alla om mannen som våldtagit en treåring och sedan dödat henne.

En man med medborgarskap i Libanon och Kanada uppmärksammas också och döms för en sprängning utanför en synagoga i Paris 1980 då fyra personer dödades och ett tjugotal skadades. Han får livstids fängelse. Men det är en tavla av konstnären Miriam Cahn på museet Palais de Tokyo som har lett till en storm av kritik och anklagats för att visa barnpornografi. Nu har en domstol kommit fram till att så inte är fallet och att den får hänga kvar på museet.

Och på gatorna i huvudstaden susar elcyklarna förbi mycket snabbt! Det gäller verkligen att se upp. ”Jag är rädd för dem”, säger en kvinna på gatan. Och taxichauffören klagar på borgmästaren i Paris som har infört cykelbanor på de stora boulevarderna, vilket gör att taxibilarna inte kan göra omkörningar och så bildas det långa köer, ja, halvtimmesköer. ”Se här finns inga cyklar”, säger han, som annars tycker om sin stad och alla magnifika byggnader.

I dag finns det 15 000 elsparkcyklar att hyra i Paris, något som har väckt många diskussioner och nu efter en omröstning ska de förbjudas från den första september. Det måste ha varit lugnare då 1948, rent behagligt att sakta vandra fram på gatorna. Till och med på 1970-talet var det bättre, menar en svensk journalist, som har bott där i över 70 år. ”Det var gladare också, lättsammare, nu klagar alla på allt.”

Men det fanns mest annat att tänka på efter kriget; fattigdom, kyla och elbrist, det dyra brödet. Att överleva, som Dagerman skrev, samtidigt som han berättade om en person som dock levde väl; outsidern, före detta inbrottstjuven och författaren Jean Genet, som blev miljonär på att sälja sina böcker på svarta börsen och som specialiserade sig på stölder av originalverk av bland andra Rimbaud och Cocteau.

En annan miljonär i vår tid var rebellen och musikern Serge Gainsbourg vars hem på rue de Verneuil nu ska bli museum med namnet Maison Gainsbourg. Det har stått exakt som den dagen han gick bort för över 30 år sedan med fimpar i askkoppar och värdefulla tavlor av bland andra Picasso och Dalí. Det är dottern och skådespelaren Charlotte Gainsbourg som nu tycker att fler ska få tillgång till hans hem. En bokhandel och en pianobar ska också öppnas mittemot på samma gata.

En annan stjärna var August Strindberg, en av Dagermans förebilder, som han inspirerades av inför resan till Frankrike. Boken Franska bönder var en utgångspunkt för att även skriva om lantbrukarna och deras situation efter kriget. Hans farfars och farmors värld. Men av det blev det ingenting.

Paris var en svår stad för Dagerman. Han kom aldrig riktig in i den, den var kall både bildligt och i verkligheten. Den Franska våren satt långt inne med både kommunikationsproblem och hyckleri efter kriget. Dagermans kostym stramade och han ville snart bara därifrån även om dagarna var styrda av humöret. ”Stig börjar vakna nu så jag skall göra iordning något att äta åt honom, annars sjunker humöret under noll grader igen och inga artiklar, noveller, filmer eller romaner blir av”, skriver Annemarie i ett brev till sina föräldrar, daterat Paris 17/6 1948.

Hon berättade också att de ville lämna Paris, men som vanligt inte hade några pengar och väntade på utbetalningar från banken. Överhuvudtaget handlade breven hem till Sverige mycket om en ständig pengabrist, att inte kunna komma hem på grund av det. Kostnader för reparationer av bilen gjorde också att de inte hade råd att betala hotellrummet och då måste Dagerman till exempel skriva en artikel till BLM.

Annemarie skrev också från Menton till sina föräldrar att hon fortfarande hoppades på att Stig skulle komma igång med Parisartiklarna. Då och då fick de ändå så kallade ”livspaket” från sekreteraren Karin Markus på Norstedts som skickades via World Jewish Congress, men det tog månader för dem att komma fram.

En som egentligen inte ville flytta från Paris var just Strindberg som finns närvarande här i dag vid sidan av Dagermans ande. En bronsskulptur står bakom kyrkan Saint-Sulpice där ett amerikanskt par försöker lista ut vem det är. De kan inte så mycket franska och skylten som sitter bredvid huvudet av Carl Eldh gör dem inte klokare. Det visar sig sedan att mannen är av svensk ätt, hans mamma var svenska, men om Strindberg och Dagerman vet han inte ett dugg.

Jag hastar vidare och i en klädaffär med rökelse arbetar en före detta pakistansk journalist som har bott i New York och varit politisk skribent, men nu säljer indiska sidenschalar. En ung kvinna från Ukraina, som är modefotograf, hjälper till i butiken mot husrum och mat när hon inte sitter på café med sin ryska väninna. De är båda trötta och ledsna och har inte så mycket krafter att stå emot.

”Glamouren kring mode är försvunnen i Ukraina”, säger hon vemodigt, ”nu är det bara kriget som gäller”. Men hon berättar att andra vänner genom sin konst försöker protestera här i Paris. ”De har ordnat en del manifestationer.” Precis som fransmännen själva har gjort sedan i början på januari, upp till tolv demonstrationer har det blivit inom kort. En turbulent tid med 100 000-tals på gatorna.

Våren 1948 strejkade renhållningsarbetarna för en bättre lön. De hade 8 000 franc i månaden, i dag har de cirka 21 000 kronor. Denna Franska vår strejkar sopåkarna också för högre lön och våldsamma inslag i demonstrationerna äger rum på grund av den höjda pensionsreformen som har lett till explosioner och sanitär ohälsa i sopbergen. Stanken och hälsorisken bland annat beroende på råttor är överhängande tills strejken bryts och man forslar bort tiotusentals ton av sopor, halva Paris avfall, som ändå bara är resultatet av att mindre än 10 procent av sophämtarna har strejkat och accepterat att förlora sin lön för att protestera.

Precis som då, när strejken avslutades brann en sopbil på gatan. ”Samma dag den resultatlösa strejken hävs brinner plötsligt en sopbil mitt på gatan, och man släcker den mycket långsamt.” Allt går igen. I år håller strejken på i mer än två veckor.

Men när den tar slut arbetar sopåkarna mest hela tiden, varje tidig morgon väcks vi av att soporna hämtas, vardag som helg. De gröna sopbilarna tycks vara överallt i de små gränderna, ett djur med gröna ögon som äter sophögarna. Det är som om de morrar där på gatan för att visa att de finns och dess betydelse.

En dag ligger plötsligt en famn av konstgjorda körsbärsblommor mitt bland alla säckar, ett regn av vår. Den franska som väntar på att slå ut. Den som Christian Dior tänkte på då han skapade sin första kollektion The New Look våren 1947 med blommor och mjuka former i stället för de hårdare militäriska med vadderade axlar, ett arv efter kriget.

Några utmärkte sig förstås, skriver Elisabeth Åsbrink i sin bok 1947, ja, till och med Juliette Gréco, existentialisternas sångerska och bohem, vek sig för flärden. Rita Hayworth beställde sin berömda festklänning Soirée till filmpremiären av Gilda, för övrigt samma namn som familjen Dagermans hund hette, döpt efter just denna skådespelare. Alla ville ha hans kläder trots fattigdom och ransoneringar och kvinnor köade för att mäta sina mått. Men för Alice Régnault och andra fattiga kvinnor fanns inte utrymme för varken siden eller taft. Senare kom också kopior på originalen till mer vanliga butiker, så någon slags revolution var det trots allt. Dior blev världsberömd och hans märke och modehuset existerar fortfarande.

Men av Zolas fotspår finns inte många kvar. De mytomspunna Hallarna är för länge sedan borta, 2023 finns inga lukter av varken färskt kött, blommor eller bensin. ”I de oändliga salarna med sin söta lukt av nyslaktat tornar sedan köttet upp sig klockan sju i barbariska berg. Utanför står frukt- och blomsterförsäljerskorna, huttrande i den våta kylan.”

1971 revs byggnaderna från mitten av 1800-talet då lastbilarna som forslade matvaror spydde ut avgaser i innerstaden. Flera år efteråt (1979) byggdes de upp till en modern version som ingen egentligen tyckte om. 2018 invigdes ytterligare en ny variant, Westfield Forum des Halles, som i dag är en skapelse med ett enormt valv av glas. Under taket trängs all kommers med caféer, biografer och köpcenter, ett mörkt gap som fångar in de köpsugna, de som fortfarande har råd att köpa kläder och skor till ockerpriser, ändå är det inte här som de allra dyraste finns.

Det är en ständig rörelse både vid affärerna och ovanför där synen av stora lindblomsgröna träd, prunkande körsbärsträd och de ännu inte blommande kastanjerna syns. Ungdomar samlas i gäng och musik hörs överallt. Vinden är kall, men i gräset sitter de tätt samman i tjocka tröjor och spelar på sina gitarrer. En del flanerar, äter sin baguette på en parkbänk, vilar i solen, cyklar och bara är.

Kanske tog Dagerman sin morgonkaffe på just brasseriet Au Pied de Cochon, en restaurang som har funnits sedan 1947. Foto: Anna Franklin 

Det enda som finns kvar på platsen från Dagermans tid är det gamla brasseriet Au Pied de Cochon, (Vid Grisens fot). Det har öppet dygnet runt och har funnits just från 1947, som det står med röd skrift på den vita räfflade markisen. Här serveras fortfarande grisfot och entrecôte på menyn. Hit gick han kanske efter sin tidiga rundvandring i Hallarna redan klockan fem och tog sitt morgonkaffe. Lokalen är densamma men inredningen gjordes tyvärr om på 1980-talet vilket gör atmosfären mer tidsenlig.

Den gotiska kyrkan Saint-Eustache, som byggdes mellan 1532 och 1632, är en kontrast till allt det ultramoderna, men även La Bourse, Börshuset, finns kvar.

Det var lugnt i staden, som Dagerman skrev 1948, men polisen började använda hjälmar. Det var en Monsieur Schulman som lade fram förslaget, vilket gjorde att kommunisterna på métron delade ut ett nummer av L’Humanité där rubriken löd: Republiken mördad. Och på pissoarerna skriver man glåpordet boche (tysk) om Schulman.

I dag ser den franska polisen ut som några figurer ur filmen Star Trek med robotliknande benskydd och visir. Skydd för ansiktet har även journalisterna som bevakar demonstrationerna, men de går inte fria från attacker. DN:s korrespondent Eric de la Reguera blev slagen hårt i huvudet av en av de våldsamma från den anarkistiska gruppen Black block trots att ordet press stod skrivet med stora bokstäver över hans ansiktsskydd. Orsaken var att han filmade med sin mobil. Sedan flera månader har man varnat turister för våldsamheterna i Paris, att hålla sig undan demonstrationerna.

Även då, 1947, diskuterades elpriserna och polisen var ute med batonger och pistoler för att ”vinna slaget om Paris electricitetsverk”. I dag har polisens specialstyrka fått kritik för sina alltför hårda tag.

Då utbröt storstrejker över hela landet och de höga elpriserna i den kalla vintern bidrog till kyla på både hotell och i lägenheter. Hotellen eldade en kvart varje kväll men Dagerman berättade att man kunde upptäcka röken från andedräkterna när det var som varmast och ljuset var tänt. Fyra gånger per kväll slocknade ljuset i staden och métron i Les Lilas slutade gå.

De stora strejkerna och den hårda kylan kom ungefär samtidigt. ”Revolution eller inte?” skriver Dagerman, när de vaknade om nätterna och trodde att de hörde kanonerna från Romainvilles fort komma förbi på gatorna på väg till Paris innerstad. Men det var bara ljudet från växlingarna på vagnarna i métron. Läget var annars spänt under den lugna ytan i Paris på grund av de dagliga rapporterna man fick om sabotage av järnvägen och bråk i Rhônedalen. Blodiga våldsamheter som inte stärkte strejkmoralen, menade Dagerman. Ett oroligt Paris med både strejker, dyra priser, korruption, arbetslöshet och stängda caféer.

Lika oroligt är det i huvudstaden våren 2023 och på nyheterna berättar man att flera ungdomar nu blockerar vägar och har stoppat fyra TGV-tåg, även raffinaderier och oljedepåer, vilket innebär bensinbrist. Allt på grund av den nya pensionsreformen.

Den svensk-franska fotografen Christophe Laurentin, som lever i Frankrike sedan 70-talet, säger att man måste följa med ordentligt i politiken för att förstå alla förkortningar som varken förklaras i radio eller TV, inte heller skrivs de ut.

Eiffeltornet nämns flera gånger i både artiklar och brev som Dagerman skriver från Paris. Han tycks ha haft en hatkärlek till tornet. Foto: Anna Franklin

Först ska det dock sägas att strejka och demonstrera ligger i det franska blodet, i deras gener sedan franska revolutionen 1789, och det har aldrig slutat. Det har blivit en tradition och är inget konstigt alls för fransmännen. Det är därför som många rycker på axlarna när man nämner alla dessa manifestationer, de är så vana. Men i år har det varit ovanligt många och dessutom våldsamma. Men det var de även 1947 och 1948.

Manifestationerna under våren 2023 har ändå varit några av de största sedan 40 år tillbaka med upp till över två miljoner demonstranter i hela Frankrike, i närmare 200 städer. Mer än en halv miljon bara i Paris.

De har också varit ovanligt våldsamma med flera sammandrabbningar i hela landet. Över 13 000 poliser har satts in varav 5 000 i Paris. Flera har skadats.

Vad handlar då allt egentligen om i dag? Jo, om en pensionsreform, en höjning av pensionsåldern från 62 till 64 år, som Macron nu har genomfört med dekret, det vill säga ingen omröstning i parlamentet. Ända sedan i januari har man demonstrerat och sopåkarna har strejkat.

Våldsamheterna har inte berott på fackförbunden, det har tvärtom varit en fredlig feststämning kring demonstrationerna med sambamusik och ballonger. Det är gruppen Black block som har stått för våldet där butiker har plundrats, sophögar har bränts och lett till tårgas och kravaller. De är maskerade med svarta masker, aktivister som bara vill förstöra. Men flera av dem är också militanta, även kallade ”revolutionära anarkister” som vill få förändringar rent politiskt.

Poliser har skadats men också ingripit och det med större våld än vad som har varit nödvändigt. Det är den franska polisstyrkan Brav-M (Brigade de répression de l’action violente motorisée), som har utmärkt sig särskilt. En grupp poliser med motorcyklar som har utbildats för att slå ner våldsamma protester. De har anklagats av bland andra Amnesty International och Europarådet för att bryta mot mänskliga rättigheter, för att ha utövat alltför våldsamma handlingar under demonstrationerna och enligt inspelningar från Le Monde har de också haft ett alltför rasistiskt språkbruk.

Till slut har det visat sig handla om något betydligt djupare, om en socialpolitisk kris i Frankrike, om demokratin, makten och folket. Macron hånas och kallas för både kejsare och att ha ett beteende som en diktator, särskilt av de unga, att inte ha någon som helst förståelse för de fattigare fransmännen och i stället höja skatten för de rikaste.

Författaren och psykoanalytikern Marie Darrieussecq skriver i en krönika i dagstidningen Libération: ”En demonstrant fick tre års fängelse för att ha slagit till en polis med en skateboard, medan kulturmaffian flyger i privatplan och köper en David Hockney till stugan”. ”Hur kan man styra ett land utan att se hur dess folk blir fattigare och fattigare? Till slut slåss vi för rätten till vatten”. Något som skulle ha kunnat vara skrivet av Dagerman.

Att Macron tidigare har arbetat på bank väcker också en avsky, hans avstånd till folket. Men det får märkliga konsekvenser när några våldsamma demonstranter tänder eld på markisen på det kända caféet La Rotonde i Montparnasse, som även fanns då. Här firade nämligen Macron sin framgång i presidentvalet 2017 och på så sätt blir det en symbolisk handling.

Nu ber han sitt folk om 100 dagars reträtt och har gjort flera försök till samtal med fackförbunden. Men ingen lösning har ännu kommit till. Hans sätt att genomdriva reformen är kanske det största misslyckandet. När det inte gick att få majoritet i nationalförsamlingen för höjningen av pensionen och man ändå genomförde reformen var det slutet på folkets tålamod. ”Något har gått sönder i den franska demokratin”, skriver Aftonbladets korrespondent Johanna Frändén.

Ända sedan Emmanuel Macron och inrikesminister Èlisabeth Borne bestämde sig för att genomföra reformen med dekret har fransmännens ilska trappats upp. Få trodde att presidenten skulle använda sig av den genvägen även om han är den statsman som har utnyttjat det oftast. Men det blev dödsstöten för folket och nu handlar det om mycket mer än bara pensionsreformen. ”Han lyssnar inte på oss”, hörs flera röster.

Även journalisten och författaren Fabien Vinçon, som jag talar med, programledare på den fransk-tyska kulturkanalen Artes, säger att folket är mycket arga över den situation som har uppstått. ”Det finns en stor vrede och upprördhet bland både extremhögern och extremvänstern och debatten har blivit helt hysterisk. Macron har en verkligt låg position just nu. Fransmännen är inte heller vana vid att ha en regering som inte har full majoritet utan måste söka stöd av andra partier.” Även 1947 styrdes Frankrike av en mittenkoalition som gick hårt åt av kommunisterna.

Pensionsprotester i Paris, april 2023. Foto: Thibault Camus/TT

Frustrationen är stor. Fler och fler har också börjat slå på kastruller för att visa sitt missnöje med makten, till exempel när Macron besökte Alsace. Till skillnad från under pandemin när man ville hedra de som arbetade inom sjukvården på samma vis. En tradition som ligger långt tillbaka i medeltiden och även användes under 1800-talet.

Flera franska politiker, journalister och kända namn har i sina uttalanden bävat för ett inbördeskrig, ett nytt -68. De gula västarna, Les gilets jaunes, har också anslutit sig för att visa solidaritet med de övriga demonstranterna.

Grundfrågan är alltså höjd pensionsålder från 62 år till 64, vilket kanske är svårt för oss att riktigt förstå. Men fransmännen ser annorlunda på arbete och ledig tid än vad vi gör i Sverige. För dem är arbetet inte meningen med livet. De väntar snarare på ”det goda livet”, skriver Eric de la Reguera i DN.

”Fortfarande ser många ner på dem som arbetar bara för pengar i stället för att se värdet och vikten av sin fritid med kultur”, säger Marie-Hélene Archembeaud, lärare och översättare. ”Vi talar om otium, fritiden och negotium, affärslivet.”

Den sista tiden i livet tycks ha en annan betydelse för fransmännen. Ett annat liv där man äntligen får tid att njuta, kanske till och med flytta från Paris till södra Frankrike.

Journalisten Mikael Timm skriver också i tidningen Fokus att i Sverige är den första frågan när man möts: ”Vad arbetar du med?” Medan det i Frankrike snarare är frågan: ”Vem är du?” ”Och det går inte att svara med yrkestiteln. I ett katolskt land är din själ, ditt inre, viktigare än din inkomst. Vad tycker du om? Vad vill du med ditt liv? Med den inställningen blir det viktigt att få så många arbetsfria år som möjligt.”

Det är därför som fransmännen reagerar så våldsamt då pensionsreformen nu innebär längre väntan på pension. Det inkräktar på deras liv medan vi i Sverige knappt höjer våra röster när vår pension stiger till 67 år. Fransmännen tror knappt sina öron: ”Vad gör ni då?” ”Ingenting.” Förutom det upplever fransmännen också reformen som orättvis, eftersom den i första hand gör det svårare för arbetarklassen och kvinnor. Det är folket som får kämpa med sina lån, inflationen och höga el- och matpriser, inte de rika.

Flera platser har attackerats under demonstrationerna så som det nya museet Louis Vuitton som ”färgbombades” på första maj och det franska lyxvaruimperiet LVMH:s kontor. Bernard Arnault, ägaren, hånas under demonstrationerna då flera, särskilt kvinnor, bär vita masker och bilder föreställande honom själv. Han är nu världens rikaste person och anses just i samband med en av demonstrationerna ha tjänat tolv miljarder dollar över natten till den 13 april. Så det är ingen tillfällighet att just det han står för sticker i ögonen.

Flera kvinnor, särskilt de unga, bär vita masker under demonstrationerna. Maskerna är också en del i kölvattnet av metoo. CGT är den näst största fackorganisation som går i bräschen för de flesta demonstrationerna. Foto: Anna Franklin

Just torsdagen den 13 april medverkar jag själv på Place de L’Opéra där fackförbundet CGT, den näst största fackorganisationen, går i bräschen fram till Bastille, platsen där allt började 1789. CGT bildades 1895 och dominerades fram till 1920 av anarkister och syndikalister. Frankrike är ursprungslandet för just Syndikalisterna, Dagermans organisation, som blev försvagad efter andra världskriget, vilket också gjorde att han inte hade så många kontakter i Frankrike som i Tyskland. Men en av dem var förstås anarkisten och författaren Etta Federn som senare kom att få stor betydelse för hans skrivande.

I dag har CGT ett uppskattat deltagande på 400 000 demonstranter i landet. Det är en ofattbar mängd, jag har inte upplevt något liknande, där stämningen är hög med sambarytmer och glada tillrop.
Det är en enorm känsla att vara där. Atmosfären, musiken och explosionerna. Så mycket folk. Ett sådant stort engagemang trots att regnet tar i och platsen fylls med paraplyer. Flaggorna vajar och stora röda ballonger syns i skyn.

Det är den tolfte manifestationen på bara några månader i Paris och i övriga storstäder som Marseille och Nantes, men även i mindre städer. Det är lugnt och stillsamt åtminstone till en början. Men även den här gången kommer det att brista mot slutet med explosioner, sönderslagna fönster och attacker mot exempelvis banker.

Olika yrkesgrupper är på plats även om det nu är färre som deltar, kanske på grund av våldet och på att det gnager på lönen. Flera kvinnliga lärare skriker upphetsat ut sin frustration. Även en feministisk grupp i andan av Metoo finns där, de bär också vita masker, och anser att kvinnorna ofta kommer i kläm i samband med pensionsreformen.

Flera menar att det är just inom vård och skola som kvinnor inte längre orkar med tanke på exempelvis ryggskador. De får inte heller några ersättningar för övertid. Att då arbeta längre och höja pensionsåldern minskar livskvaliteten, något vi vet att fransmännen tycks värna om extra mycket.

En man i sextioårsåldern, som har eget företag inom den grafiska branschen, säger att det är mer än 20 år sedan som de har velat ändra reformen kring pensionen. ”Man är aldrig nöjd. Fransmännen har alltid något att klaga på, om det så handlar om en månad eller flera års förlängning. Själv är jag en av de 30 procent som inte är emot. Jag hoppas kunna arbeta till 70.” Han berättar vidare att alla fackföreningar för första gången är överens, annars brukar det alltid vara så att CFDT, ”det svarta fåret”, tycker som regeringen. Men inte nu, vilket är ovanligt och inte så bra för Macron, menar han.

Men demonstrationerna i dag gäller inte bara pensionen utan så mycket mer: skola, vård, säkerhet. (Macron är tvungen att ställa in kung Charles besök av säkerhetsskäl!) Och misstroendet är mycket större nu, det handlar om demokrati, solidaritet och frihet, förstås helt i Dagermans anda. Han skulle ha varit här och stridit för arbetarnas sak. Fortfarande gäller slagorden Liberté, Égalité, Fraternité – Frihet, Jämlikhet, Broderskap, Frankrikes motto sedan franska revolutionen, något Dagerman väl kunde ha stått bakom.

Trots vissa oroligheter syns inga poliser på platsen där demonstranterna samlas, de är cirka 4 000 i dag, kanske mestadels civilklädda, vem vet, medan andra står som en mur och bevakar dem som kommer in.
När beslutet om reformen går igenom demonstrerar fackförbunden igen och det leder till en del bråk. Många skadade och gripna av polisen.

Flera nätter efteråt hörs skrik på min gata och glas som krossas. Men nästa dag tidigt på morgonen rensar en sopåkare upp och sopar ihop glasraset.

Under helgen syns poliserna igen utanför Petit och Grand Palais. Något är på gång, men de vet inte riktigt när och var demonstranterna ska slå till. När jag senare handlar på Monoprix är poliserna där igen, nu betydligt fler. Och Alain Robert, även kallad Spindelmannen, klättrar uppför en skyskrapa utan skyddsnät i missnöje med reformen.

För tillfället är den stormiga våren över men fransmännen ger sig inte i första taget, nu ruvar de på nästa steg och väntar på den Franska våren. ”Men kanske tinar allting upp när våren kommer och det blir enligt den franska almanackan den 20 mars klockan 16”, står det i ett brev från Les Lilas den 14 december 1947. Något som inte stämmer denna vår 2023.

Men så kommer den så sakta en dag och när graderna på temperaturen stiger är det som att lyfta på locket till en ask. Borta är all diskussion om reformer och strejker. Fransmännen och turisterna är plötsligt överallt, ett lämmeltåg av personer i parkerna med en mugg kaffe i handen och ansiktet mot solen. Glass, vin, kaffe, det finns ingen hejd på glädjen. Sandaler, högklackat och kängor. Barbent. Och päls! Björkarna sjunger och körsbärsträden går på bal. Färgerna förstärker de grå byggnaderna i sten ditmålade av Gud.

Dagerman beskriver det så här: ”Efter snösmältningen stiger Eiffel-tornet ut ur dimman, från vårt fönster ser vi solen glimma på Sacré-Coeurs mjuka skuldror, och Montmartres fina båge står klar och skälvande mot Parishimlen. Solskenet ryker stilla i Bellevilles gränder, den bittra vintern är slut och ridån går upp för turistvåren.”

Även vår författare hade tinat från den kyliga och kalla vintern och åkte till och med upp i Eiffeltornet till förtjusning för sonen René som tyckte om både utsikten och hissarna. Paris var kanske inte så dumt, trots allt.


Efter fem nätters kaos där bilar sätts i brand, fyrverkerier skjuts upp och stenkastning mot polis och räddningstjänst förekommer, har det lugnat sig lite. Men ilskan mot polisens övervåld har gjort att protesterna har spridits till hela Frankrike som exempelvis Marseille och Lyon.

45 000 poliser sätts in, över 1 000 personer grips och fler än 2 000 poliser skadas. Resultatet är 5 000 antända fordon, 12 000 papperskorgar och 11 000 byggnader. 300 attackerade bankkontor, 250 tobaksaffärer och 200 butiker till en kostnad av en miljard euro. Även skolor och polisstationer har utsatts för skadegörelse. I vissa kommuner har man även utlyst utegångsförbud.

Flera frågar sig nu varför Paris brinner igen. Det må vara unga och flera ligister men de följer en tradition som går att följa ända till den franska revolutionen.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Hjärta
I över 20 år har Karin Schenck-Gustafsson arbetat för att uppmärksamma kvinnors hjärtan. Bild: Arbetaren

Kamp för kvinnors hjärtan

Alla hjärtans dag. Men hur väl mår egentligen våra hjärtan? Tidigare sågs hjärtinfarkt som mannens sjukdom, men i dag vet vi att arbetarkvinnor har en ökad risk att drabbas, säger Karin Schenck-Gustafsson, professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och pionjär inom området hjärtan och könsskillnader.

Hjärtat är den muskel som får blodet att röra sig genom kroppen. Hjärtat drar sig samman, och ur den vänstra kammaren pumpas syrerikt blod ut i kroppen. Hjärtat vidgar sig och blod flödar in i höger kammare. I vila pumpar hjärtat ut runt fem liter blod till kroppens alla vävnader och organ, skriver Hjärt- och lungfonden på sin hemsida.

Det är en livsviktig process och det är också sjukdomar i detta system som är den vanligaste dödsorsaken Sverige.

Statistik från Socialstyrelsen visar att cirkulationssystemets sjukdomar, dit hjärt- och kärlsjukdomar hör, stod för nästan 30 procent av dödsorsakerna bland både kvinnor och män 2023. Samtidigt har dödstalen minskat: 1969 avled 932 kvinnor per 100 000 av denna orsak och 2023 var det nästan 213 kvinnor som avled. Dödstalen bland män har minskat från nästan 1 230 fall per 100 000 år 1969 till 324 män som avlidit per 100 000 år 2023.

Riskfaktorer för hjärtat i arbetslivet

I arbetslivet finns många riskfaktorer för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. När statens beredning för medicinsk och social utvärdering sammanställer forskningen om samband mellan arbetsmiljö och hjärt- och kärlsjukdomar syns samband mellan faktorer som låg kontroll, obalans mellan ansträngning och belöning, osäkerhet i anställning, nattarbete och buller. Bara för att nämna några. 

Karin Schenck-Gustafsson, som är professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och prisbelönad expert på hjärtsjukdomar och könsskillnader, har intresserat sig för hur hjärtinfarkt tar sig uttryck hos kvinnor.

– Vi har gjort studier med kvinnor som har haft hjärtinfarkt, då har vi sett att psykosocial stress både i äktenskapsproblem och på arbetet innebär en ökad risk för hjärtinfarkt. Det värsta är om man har stress både hemma och på jobbet, säger hon.

Hjärtinfarkt skiljer sig åt mellan kvinnor och män

2001 bildade Karin Schenck-Gustafsson Centrum för genusmedicin och anledningen var just insikten om hur hjärtinfarkt kan skilja sig åt hos män och kvinnor.

– När jag var chef för hjärtintensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Solna upptäckte jag att jag hade kvinnliga patienter som uppfyllde alla kriterier för hjärtinfarkt, men när vi gjorde den så kallade kranskärlsröntgen såg vi inte att de hade någon förträngning. Då behandlades kvinnorna som simulanter och skickades till psyk eller ut till öppenvården, säger Karin Schenck-Gustafsson.

I dag, berättar hon, vet man att förträngningarna hos kvinnor i stället för att sitta vid de centrala kärlen på hjärtat ofta sitter längre ut. Dessutom känner man numera till att kranskärlen kan brista, vilket är en form av hjärtinfarkt som framförallt drabbar kvinnor.

Karin Schenck-Gustafsson, adjungerad professor och läkare, pionjär inom området hjärtan och kvinnor i Sverige. Foto: Madeleine Svärd

Centrum för genusmedicin

Bildandet av Centrum för genusmedicin kom till efter att Karin Schenck-Gustafsson besökte olika hälsocenter för kvinnor i USA. 

– Jag började fundera över att även i andra specialiteter var det dålig könsrepresentation. I stora studier tittade man inte på om det var skillnader mellan kvinnor och män när det gällde resultaten, säger hon.

Men i USA hade det börjat komma ett antal artiklar som tittade på skillnader.

– Bland annat såg man att kvinnor insjuknade tio år senare i hjärtinfarkt, och då tänkte man att det hade att göra med östrogenet. Vilket vi fortfarande tror, men detta resulterade i att man testade att ge östrogen till män, berättar Karin Schenck-Gustafsson.

Experimentet gav inga goda resultat, då flera män dog.

– De dog i proppar och allt möjligt. Jag tyckte det var fruktansvärt, fortsätter hon.

Tillbaka i Sverige gick Karin Schenck-Gustafsson upp till rektor Harriet Wallberg på Karolinska institutet och sade att hon tyckte att Sverige behövde ett Centrum för genusmedicin. Något som Harriet Wallberg tyckte var en bra idé.

Brustet hjärta

Sedan dess har forskning bedrivits och Karin Schenck-Gustafsson själv har skrivit flera böcker. Bland annat Kvinnohjärtan: hjärt- och kärlsjukdomar hos kvinnor, som har kommit i flera upplagor, där hon skildrar vad som hänt inom forskningsområdet.

Hon har även skrivit boken Det brustna kvinnohjärtat där hon bland annat lyfter fram brustet hjärta, även kallat takotsubo, vilket huvudsakligen drabbar kvinnor över femtio år som varit med om en chockartad händelse som exempelvis dödsfall eller skilsmässa. 

Hjärtinfarkt vanligaste dödsorsaken för kvinnor

Karin Schenck-Gustafsson berättar att en sak som har skett sedan de startade Centrum för genusmedicin är att riktlinjerna för hur man ska behandla hjärt- och kärlsjukdomar har ändrats. Numera hör kvinnor inte längre till kategorin ”specialgrupper”.

– Förut stod det först hur man behandlade män och sedan stod det ”speciella grupper”, där kvinnor, utlandsfödda, äldre med flera ingick. Men hjärtinfarkt är i dag den vanligaste dödsorsaken även för kvinnor, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Inte längre ”mannens sjukdom”

Bilden av hjärtinfarkt som männens sjukdom menar hon håller på att försvinna.

– Förr trodde man att hjärtinfarkt var mannens sjukdom och att det var direktörer som drabbades. Men nu ser vi att arbetarkvinnor har en ökad risk, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur mödrar mellan 30 till 39 år är värst drabbade när det gäller sjukfrånvaro för stressrelaterad psykisk ohälsa. De har mer än dubbelt så hög risk jämfört med män.

Att många kvinnor arbetar i riskyrken inom välfärdssektorn som vård, skola och omsorg, där arbetsmiljöns brister förstärker könsskillnaderna, framkommer i en rapport från Försäkringskassan. 

Karin Schenck-Gustafsson pekar även på att utrikesfödda kvinnor är extra hårt drabbade då ärftligheten är vanligare i vissa delar av världen.

– Många utlandsfödda kvinnor jobbar hårt när de kommer till Sverige och har många jobb, det kan ju också ha betydelse, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson tycker också att man behöver prata mer om vad som händer för kvinnor under de reproduktiva åren.

– Havandeskapsförgiftning och diabetes under graviditeten kan innebära ökad risk för hjärt-och kärlsjukdom. Vi är dåliga på att följa upp vad som händer med de här kvinnorna. Även endometrios och PCO som innebär att man har blåsor på äggstockarna och mer testosteron, kan innebära en ökad risk för kvinnor, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson önskar att fler skulle forska på området och hon lägger ner stort engagemang för att få med sig fler kollegor. Den 10 mars är hon därför med och delar ut stipendier på den årliga galan Women in red. Stipendierna på 100 000 kronor går varje år till fyra yngre kvinnliga forskare som forskar med ett genusperspektiv.



Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Lyssna på första avsnittet av podden Norra situationen

Norra situationen är en ny podd från skrivarkollektivet Mismar. Första avsnittet handlar om den ”gröna omställningens” stora skyltfönster mot världen – Northvolt.

Vad hände, vad händer, vad kommer att hända?

Och vem tjänar på eländet?

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från shows.acast.com genom att klicka här.

Skrivarkollektivet Mismar skrev även texten ”Inhemsk syndikal­ism mellan fjäll och älv”, som Arbetaren publicerade i samband med granskningen av den gröna omställning.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Manifestation med tända ljus
Manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT

Rasismen i svenska medier – en viktig insikt om Örebroskjutningen

Mitt i chocken och sorgen efter den fruktansvärda masskjutningen i Örebro förra veckan framträdde också rasismen i media och i samhällsdebatten, skriver den svensk kurdiska journalisten Shamm Shamayi Salih.

Den 5 februari 2025 chockades Sverige av en tragisk skjutning i Örebro. Mitt i denna sorg framträder en oroande verklighet: rasismens närvaro i vår media och samhällsdebatt. När gärningspersonen har svenskt ursprung, framhäver medierna berättelser präglade av empati och förståelse, med “psykisk ohälsa” som förklaring.

Men är gärningsmannen i stället av utländsk bakgrund, då stämplas han omedelbart som terrorist, och hans handlingar blir representativa för en hel kultur av våld och kriminalitet. Vad ligger bakom denna snedvridna verklighet? 

Djupt rotad rasism

Det handlar om mer än bara nyhetsrapportering. Det blottlägger en djupt rotad strukturell rasism som utkristalliserar sig i vårt samhälle. Varför, när en vit man begår ett brott, betraktas han som en individ med personliga problem? Och varför dras vi i stället till att skuldbelägga en hel grupp utifrån några få individuella handlingar när det handlar om någon med annan etnicitet?

Detta handlar inte bara om fördomar – det är en systematisk nedvärdering av våra medmänniskors värde! 

Svenska medier besitter kraften att forma berättelser och därmed påverka våra uppfattningar. Vad sker när medierna ständigt betonar en gärningspersons etniska bakgrund?

Ofta leder det till att vi ser ”den andre” som en hotfull fiende snarare än som en människa. Detta förstärker inte bara rasistiska generaliseringar utan cementerar också hat och rädsla i vårt samhälle. Det är skamligt! 

Ingen föds brottsling

Är vi verkligen blinda för de underliggande orsakerna till våld och brott? Ingen föds till brottsling. Vi måste ställa oss själva dessa frågor och utmana våra fördomar: Varför är det så lätt att brandmärka en invandrare, men så svårt att förstå den svenska mannens agerande som mer än en gärning? 

Sverige, vi har en brådskande uppgift framför oss. Vi måste erkänna dessa skillnader och agera. Ingen kultur är problemfri, och att betrakta en handling i isolering är att blunda för den komplexa verklighet vi lever i. Vi behöver omfamna en medvetenhet som alltid sätter mänskligheten i första rummet. 

Vi behöver ett mer empatiskt samhälle

Det är dags att revolutionera vårt sätt att diskutera sådana här händelser. Låt empati, förståelse och nyansering bli ledord i våra samtal. Tiden är mogen för en gemensam insats där vi oförtrutet ifrågasätter normer och berättelser som leder till fördomar, hat och splittring.

Låt oss skapa en debatt som verkligen gör skillnad – där vi ser varandra som de individer vi är, bortom färg och bakgrund. 

Tillsammans har vi kraften att bekämpa oförståndet.

Vi kan gemensamt kräva en rättvisare media och ett mer empatiskt samhälle. Tänk på en framtid där vi bygger broar istället för murar. Tillsammans kan vi stå upp och säga: Vi accepterar inte rasismens plats i våra medier! Är du med oss? Låt oss forma en historia som vår nästa generation kan vara stolta över!

Shamm Shamayi Salih, svensk-kurdisk journalist 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Slottskogen LS stöd Hamnarbetarförbundet
Forskare i Borås, Sekoklubben Pågatågen, Seko Tunnelbana och Palestinagrupperna Göteborg har en sak gemensamt: De vill att Erik Helgeson ska få tillbaka jobbet. Foto: Adan Ihse/TT

Många uttalar stöd för Helgeson, men inte LO

Flera fackföreningar uttalar sitt stöd för Erik Helgeson och kräver att uppsägningen dras tillbaka. ”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Sekoklubben Pågatågen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om att Arbetsdomstolen gav grönt ljus till att genomföra blockad i hamnen i Göteborg. Samtidigt ska anledningen till att företaget Gothenburg Roro Terminals (GRT) polisanmälde Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varit att han listade försvarsföretag som skulle påverkas av blockaden, vilket SR rapporterat om.

Polisen och Justitiekanslern, JK, har valt att inte inleda någon förundersökning mot Erik Helgeson och krav på att varslet om uppsägning ska dras tillbaka har de senaste dagarna kommit från flera håll.

Sekoklubben Pågatåg: ”Attack mot våra fackföreningar”

”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Seko klubb Pågatåg i ett uttalande och kopplar situationen till egna erfarenheter.

”Vi på Pågatågen har färska erfarenheter av att förtroendevalda sägs upp och attackeras på lösa grunder och vi ser detta som en direkt attack mot våra fackföreningar.”

Det anser även en grupp av fackligt anslutna forskare och lärare på institutionen för arbetsliv och välfärd på högskolan i Borås.

”Vi ser konflikten i Göteborg som ett angrepp på en facklig företrädare. Därmed är konflikten – oavsett meningsskiljaktigheter kring Hamnarbetarförbundet, Helgeson och krigsmaterielblockader – ett angrepp på den svenska fackföreningsrörelsen som helhet”, skriver de.

Varslet tecken på negativ utveckling

Den syndikalistiska fackföreningen Slottsskogen LS pekar också på uppsägningsvarslet som en del av en bredare utveckling. 

”Det är ett angrepp på föreningsfriheten och mot den internationella solidaritet som blockaden är ett uttryck för. Att det är ett i raden av angrepp mot civilsamhället, där fredliga aktivister stämplas som säkerhetshot och repressionen ökar, gör inte saken bättre.”

Palestinagruppen Göteborg är inne på en liknande linje i sitt stöduttalande och lyfter hur även internationella institutioner och människorättsorganisationer också ifrågasätts.

”När blev det olagligt och skäl till uppsägning att protestera och agera mot att mänskliga rättigheter helt ignoreras när en civilbefolkning dagligen utsätts för brutala angrepp?”, skriver de.

Styrelsen för Seko Tunnelbana påpekar i ett uttalande till stöd för Helgeson att:

”Det är helt uppenbart att varslet och uppsägningen hänger samman med vice ordförandens (Erik Helgesons red. anm.) inställning vid genomförandet av det beslut som fattats av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet och arbetsgivarnas inställning att rikta ett avgörande slag mot förbundet, som inte tillhör LO utan är oberoende och mer radikalt än de andra förbund som predikar arbetsfred och social dialog.”

LO, TCO och Saco vill inte kommentera

Fackförbunden LO, TCO och Saco vill däremot inte kommentera.

”Saco kommenterar inte uppsägningar av enskilda personer. Vi gör inget undantag i det här fallet. Jag har ingen ytterligare motivering till det”, skriver Saco:s kommunikationschef Emma Nilsson i ett mejl till tidningen Arbetsvärlden.

TCO:s presschef Tora Heckscher hänvisar till LO: 

”Vi har tyvärr inte möjlighet att kommentera detta nu, LO kan säkert turerna bättre”, skriver hon till Arbetsvärlden.

När tidningen söker LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä får de följande svar:

”Generellt ska förtroendevalda och andra anställda i Sverige inte kunna sparkas lättvindigt. Jag tänker dock inte kommentera det här enskilda fallet. Jag kan inte detaljerna i det alls och det handlar inte om ett LO-förbund”, skriver han i ett sms till Arbetsvärlden.

”Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt”

Att Arbetsdomstolen i ett interimistiskt beslut gett Hamnarbetarförbundet rätt att genomföra blockaden är något som förvånar Transportföretagens och Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten. Till Tidningen Näringslivet säger han att beslutet skapar problem i svenska hamnar.

− Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt, framför allt utifrån ett säkerhetsperspektiv, säger Marcus Dahlsten.

Han menar att den identifiering av godsflöden som blockaden skulle innebära är viktiga för det svenska försvaret och beredskapen.

− Det är information som främmande makt kan ha stort intresse av. Dessutom riskerar stridsåtgärderna att få omfattande ekonomiska verkningar för hamnarna. Bara risken för blockad påverkar vilka handelsvägar hamnarnas kunder väljer för sina transporter, säger Marcus Dahlsten till Tidningen Näringslivet.

Samtidigt bedömer Arbetsdomstolen att blockaden kunde tillåtas eftersom verkningarna skulle vara så pass ringa för arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Skolskutningen i Örebro är det värsta våldsdået i Sveriges moderna historia
De senaste årens skoldåd i Sverige följer alla samma rasistiska mönster, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Kicki Nilsson/TT, Axel Gren

Vi måste prata om Tidö­partiernas retorik när ord förvandlas till handling

Så dödades minst 10 oskyldiga människor och polisen fortsätter att mata ut ”utan ideologiska motiv”. Även om inget naturligtvis är hugget i sten än så är det svårt att inte se ett mönster. Mycket av det väldiga utredningsarbetet kvarstår och dödssiffran kan fortfarande komma att stiga. Tragedin är enorm.

Skolskjutningen i Örebro – terrordåd bör vi enligt så kallade experter på området av oklar anledning inte kalla det – var en ren massaker. Den värsta i modern svensk historia.

Vi har naturligtvis alla haft våra aningar om motivet. Men i ett direkt och inledande skede gäller det att sitta stilla i båten. Nu har det dock gått några dygn och bilden börjar allt mer klarna. Det tycks, föga förvånande, finnas ett tydligt mönster. En man (givetvis), ensam och socialt isolerad. En hel del dataspel och en av allt att döma rubbad verklighetsuppfattning. Och så: högerradikalisering och rasism.

Det var under onsdagseftermiddagen som TV4, efter att med hjälp av ljudtekniker och avancerad specialutrustning låtit analysera ljudet från en av många filmer som cirkulerat från brottsplatsen, sände ett ljudklipp.

”Ni ska ut ur Europa”, hörs enligt många bedömare skrikas strax innan två snabba skottsalvor.

”Utan ideologiska motiv”, hör jag nyhetsuppläsarna rapportera morgonen efter.

Polis och media tonar ner ideologi

I januari 2022, dagarna efter skolattacken på NTI-gymnasiet i Kristianstad, pratade jag med Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet i Göteborg som länge forskat om unga som radikaliserats genom högerextrema ideologier.

Han påpekade då att de flesta svenska skolattacker följt samma mönster och var kritisk till att just ideologin ofta tonas ner av polis och i media.

– Tvärtom är den väldigt central i de här sammanhangen, sade Christer Mattsson och berättade att attackerna inte sällan begås av personer som i kombination med sina rasistiska motiv även lider av psykisk ohälsa.

Antisemitiska och rasistiska motiv i flera dåd

På nätet, den misstänkte Örebro-mördaren Rickard Andersson tycks som sagt ha tillbringat rätt mycket tid framför sin dator, är det lätt att hitta likasinnade. Inom både delar av gamingvärlden och på mer eller mindre obskyra forum sprids antisemitiska konspirationsidéer med den Sverigedemokratiska paradgrenen om påstått ”folkutbyte”.

Vi har som sagt inte hela bilden klar ännu men om vi tar en kort blick i backspegeln.

Trollhättan 2015: Den misstänkta högerradikala gärningsmannen Anton Lundin Pettersson kliver in på grundskolan Kronan beväpnad med kniv och svärd utklädd i tysk arméhjälm från andra världskriget. Tre personer dödas och i det manifest som polisen hittar efteråt skyllde Lundin Pettersson terrordådet på Sveriges invandringspolitik och motiverade attacken mot just Kronan med att den var ”invandrartät”.

Eslöv 2021: En 15-årig pojke går till attack mot en lärare på Källebergsskolan. Han filmade själv händelsen och enligt polisen ska han vid upprepade gånger innan dådet gett uttryck för nazistiska och rasistiska åsikter. Strax efter attacken hittade polisen även ett manifest i pojkens dator med tydliga rasistiska och antimuslimska motiv till dådet.

Kristianstad 2022: En knivbeväpnad 16-åring attackerar en elev och lärare på NTI-gymnasiet. Den jämngamla eleven skadas allvarligt och läraren, som var i 50-årsåldern, får föras till sjukhus på grund av sina skador. Även här var motiven rasistiska och antisemitiska.

Högerextremt våld ökar

Ett dystert axplock ur en nattsvart verklighet där unga män, stärkta av den kraftiga högersvängen i samhällsdebatten, känner vind i seglen när allt fler partier anammat Sverigedemokraternas politik.

Listan av högerextremt våld i Sverige de senaste åren kan tyvärr göras betydligt längre och finns för den intresserade en googling bort. 

I dag sörjer stora delar av landet det fruktansvärda som skedde i Örebro. Chocken har fortfarande inte lagt sig och ljusen brinner ännu för de döda.

Men trots att sorgen måste få ta sin tid går det inte längre att vänta. Vi måste prata om det högerextrema våldet och vilka som bär ansvar. Den Trumpifierade Tidöregeringens anpassning till rasisterna i SD är förutom vidrig också direkt livsfarlig. Ord spelar roll och hätska budskap förvandlas inte sällan till dödlig kamp. 

Och dessutom: Det är inte en dag för tidigt att ta tag i den destruktiva mansrollen som tycks växa sig allt starkare. Och rusta för allt i världen även upp psykvården!

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen.  Foto: Volodya Vagner, Johan Apel Röstlund, Julia Lindblom, Mika Kastner Johnson, Kollage: Arbetaren

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Antalet domar i Arbetsdomstolen ökade dramatiskt förra året. Från 77 domar 2023 till 105 domar 2024. Och det är en fackförening som sticker ut i statistiken – SAC Syndikalisterna. De var part i hela 55 procent av fallen i AD. Håkan Gustafsson har grävt ner sig i den smått galna statistiken för att försöka förstå vad det är som håller på att hända.

”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen” skriver den ansedda tidningen Lag & Avtal i juni 2024. Och när vi summerar antalet domar från 2024 så måste vi ge dem rätt. Syndikalisterna stod för en majoritet av domarna. Men hur är det möjligt att en så liten fackförening som SAC kan dominera statistiken så stort?

Den galna statistiken från Solidariska byggare

Föreställ dig att Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar skulle rymmas tillsammans på en enorm fotbollsplan och att vi sedan skulle gruppera in dem efter respektive centralorganisation eller fackförening.

Då skulle fördelningen se ut så här: LO 1 362 525 medlemmar (december 2024), TCO 1 000 988 medlemmar (2023), Saco 955 737 medlemmar (2023) och Ledarna 100 000 medlemmar (mars 2024).

Längst ute vid ena hörnflaggan skulle SAC Syndikalisterna med sina 3 543 medlemmar (oktober 2024) trängas tillsammans med Hamnarbetarförbundet, Svenska pilotföreningen, Brandmännens riksförbund och Säljarnas riksförbund.

Utslaget i procent representerar SAC:s 3 543 medlemmar bara 0,1 procent av Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar.

Föreställ dig sedan att vi nu i stället skriver ut alla 105 domar från Arbetsdomstolen (AD) under 2024 och sorterar dem i prydliga högar och lägger ut på vår fotbollsplan. Då skulle fördelningen se helt annorlunda ut.

Då skulle LO, TCO och Saco tillsammans vara part i 33 domar, medan SAC var part i hela 57 domar. Med andra ord, den lilla fackliga organisationen SAC, som i antalet medlemmar bara täckte en liten liten del av planen, skulle nu täcka mer än hälften.

0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen. 

Den absolut största delen av SAC:s domar i AD stod fackföreningen Solidariska byggare för. De var part i hela 50 fall under 2024. Av dessa vann fackföreningen samtliga fall, eller uppnådde förlikning. Ja, du läste rätt – inte en enda förlust.

Under verksamhetsåret 2024 hjälpte Solidariska byggare 318 medlemmar att få ut sammanlagt 12 161 000 kronor i stulna löner och skadestånd, enligt fackföreningen själva.

Den absolut största delen av alla de här miljonerna kom inte från överläggningar i AD – utan från blockader och vanliga förhandlingar mellan fack och arbetsköpare.

Är det en svart svan vi ser?

När man tänker på den här sortens siffror får man nästan svindel. För vad är det vi ser och hur kan vi förstå det?

Filosofen, matematikern och den före detta börshandlaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i boken The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable från 2007 hur sällsynta händelser kan få extremt stor betydelse.

Fenomenet kallar han för ”svarta svanar” och de har alla gemensamt att de har ansetts näst intill omöjliga att förutse innan de inträffat (för den som observerar), de får stora konsekvenser för samhället, och de går bara att förklara i efterhand. Några sådana händelser menar han till exempel är första världskriget, upplösningen av Sovjetunionen eller uppkomsten av internet.

För att beskriva fenomenet använder sig Taleb av begreppen Mediocristan och Extremistan – två mentala platser.

Om vi nu använder oss av de begreppen för att försöka beskriva vad det är som händer med våra fackföreningar och domarna i AD, så skulle det se ut så här:

I Mediocristan är det ingen enskildhet som dramatiskt påverkar helheten. I vårt fall: SAC:s cirka 3 500 medlemmar utgör ”bara” 0,1 procent av Sveriges alla fackföreningsmedlemmar.

På den andra mentala platsen, Extremistan, kan variationerna vara så stora att en enskildhet kan få en extrem effekt på helheten. I vårt fall lägger vi till antalet domar i AD och då står plötsligt 0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar för 55 procent av alla fall i AD. En enskildhet påverkar nu helheten dramatiskt.

Eller för att låna den ansedda tidningen Lag & Avtals rubrik: ”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen.”

Receptet för framgång

Att fackföreningen Solidariska byggare, och därmed SAC, har fortsatt att växa under 2024 är med andra ord inte speciellt förvånande. 2023 hjälpte Solidariska byggare 280 medlemmar att få ut 11 miljoner kronor i skadestånd och löner. Samtidigt var de part i ett tjugotal mål i AD under 2023.

Under 2024 var Solidariska byggare alltså part i mer än dubbelt så många fall i AD än året innan. Under 2024 växte SAC med 500 medlemmar, varav de allra flesta nya medlemmarna är organiserade i byggfacket.

Receptet för framgång verkar vara lika enkelt som genialt. Varje månad håller man basdemokratiska medlemsmöten – på ryska, spanska och svenska. Man har flerspråkiga tolkar, organisatörer och förhandlare. Man håller kurser i arbetsmiljö på flera språk. Man kallar bolagen till förhandling.

Och i de fallen när bolagen vägrar att förhandla kallar man till blockad på gatan eller kallar skurkarna inför skranket hos AD. 

Utöver det håller man också flera sociala aktiviteter med mat och musik, där medlemmarna själva tar med sig instrumenten och maten.

Flera gånger de senaste åren har Solidariska byggare behövt byta till större och större möteslokaler. När Arbetaren i februari 2024 följde med på ett av Solidariska byggares medlemsmöten så bildades köer för att få skriva in sig som medlem i facket.

På Solidariska byggares banderoll, som används vid blockader, står receptet utskrivet: ”Många språk – en kamp”. Enkelt och genialt, som sagt.

Går det att skala upp?

Men vad som också kännetecknar Nassim Talebs svarta svanar i Extremistan är att de kan växa i en oproportionerlig skala. Sett till mängden fall i AD, indrivna löner och medlemsökning så kan man redan nu konstatera att det finns en oproportionerlig skalbarhet. Men en svart svan i Talebs bemärkelse åstadkommer inte bara konsekvenser på en ort eller i en bransch – den skapar stora konsekvenser för hela samhället. 

Föreställ dig nu vår fotbollsplan med Solidariska byggare. De växer i antal. De dominerar i AD. Och på ett år driver de in 12 miljoner kronor i skadestånd och återbördade löner, i framförallt Stockholm. Vad händer om, låt oss säga, städare börjar organisera sig på samma sätt? (Vilket just nu händer!) Vad händer om jordbruksarbetare, restaurangarbetare, fastighetsskötare och lastbilschaufförer med flera börjar att organisera sig på samma sätt – på flera orter samtidigt?

Det krävs varken att man är filosof eller matematiker för att förstå vad som skulle hända då. Vi skulle få se en svart svan som inom ett år skulle kunna se till att arbetslivskriminaliteten och den människofientliga exploateringen av migrantarbetare blev rent olönsam för de små skurkarna och de stora bolagen.

Det är bara genom facklig organisering som vi kan ta tillbaka människovärdet.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa”, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Backa Erik. Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson varslas om uppsägning, Johan Apel Röstlund
Den svenska fackföreningsrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över. En historia vi vårdar bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Adam Ihse/TT, Axel Green

Varslet är en attack på demokratin – därför måste facken backa Erik

Hamnarbetarförbundet fattade beslut om att blockera israeliskt krigsmateriel för att visa internationell solidaritet, något den svenska fackföreningsrörelsen har en lång och stolt tradition av. Dagen innan blockaden träder ikraft sparkas dock vice ordförande Erik Helgeson. Därför känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu visar att den egna historien vårdas bäst genom att sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund.

Det går fort nu och utveckligen är farlig.

Under måndagseftermiddagen kom nyheten att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varslats om uppsägning. Detta, dagen innan fackets blockad av israeliskt krigsmateriel inleds.

Arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals, GRT, hänvisar bland annat till ”illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen” och menar att uppsägningen görs med hänsyn till rikets säkerhet. Dessutom har arbetsköparen, av oklar anledning, även polisanmält Erik Helgeson.

Absurda anklagelser

Det är så klart absurda anklagelser. Och ytterst allvarligt. Inte minst för den samlade fackföreningsrörelsen i Sverige som nu måste lägga gammalt internt groll åt sidan och sluta upp bakom hamnarbetarna.

GRT har inte velat kommentera varslet när Arbetaren har kontaktat företaget, men det krävs knappast någon raketforskning för att lista ut vad det handlar om. Hamnarbetarförbundet har alltid varit stridbara och är en obekväm motpart.

Att arbetsköparsidan därför försöker göra sig av med en av fackets främsta och mest profilerade företrädare är därför både logiskt och skrämmande på samma gång.

Det är en attack mot demokratin, om ”brottet” Erik Helgeson anklagas för att ha begått är att följa medlemmarnas fullt rimliga beslut när de meddelat att de inte längre kommer att befatta sig med israeliska vapen under pågående folkmord.

Lång tradition av internationell solidaritet

Den svenska fackförenings- och arbetarrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över.

Från 1920-talets enorma protestvåg i solidaritet med de dödsdömda italiensk-amerikanska socialisterna Sacco och Vanzetti till kampen mot fascismen i inbördeskrigets Spanien och för en bojkott av Apartheidregimens blodiga diktatur i Sydafrika.

Det är en historia där handling ofta vägt mer än tomma ord och som vårdas bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet.

De har själva valt att på det sätt de funnit det möjligt stödja den sönderbombade och svårt utsatta civilbefolkningen i Gaza och på det ockuperade Västbanken. De ska inte lasta mer krigsmateriel. Inte lossa fler varor som används i Israels brutala krig.

En till stora delar symbolisk men samtidigt livsviktig handling och ett ekonomiskt slag, naturligtvis, även mot arbetsköparnas medlemsföretag.

Blockaden vår signal till regeringen

Eller som Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg själv sade till Arbetaren så sent som förra veckan, när beskedet om blockaden kom.

– Vi gör det här för att höja våra medlemmars röster och samtidigt skicka en signal till den svenska regeringen och deras beslut att inte införa några sanktioner kring handelsförbindelser med Israel.

För detta har, av allt att döma, nu förbundets vice ordförande, Erik Helgeson, alltså fått sparken. För att han, på medlemmarnas mandat, stod upp för anständighet och folkrätt.

Plötsligt känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu sluter upp och visar sin solidaritet med Hamnarbetarförbundet. En för alla, alla för en. Backa Erik!

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I dag varslades Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Han har arbetat i Göteborgs hamn i 20 år. Foto: Adam Ihse/TT

Efter Israel­blockaden: Hamn­fackets Erik Helgeson sparkas


Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, har varslats med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen.
– Overkligt och ovärdigt, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Det var under söndagskvällens arbetsskift som Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, informerades om att han skulle infinna sig på ett möte utanför hamngrindarna måndag morgon gällande hans uttalanden och agerande.

– De ringde klockan åtta i går kväll och vägrade säga mer än att det handlade om uttalande och agerande, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Under måndagsmorgonen varslade arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) både Erik Helgeson och facket om att de avser att säga upp honom. Detta med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen och illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen.

Dessutom meddelade arbetsköparen att de polisanmält Erik Helgeson, skriver Hamnarbetarförbundet i ett pressmeddelande.

– Overkligt och ovärdigt. Jag är också överväldigad av alla arbetskamrater som hör av sig och är snälla, säger Erik Helgeson som jobbat i hamnen i tjugo år.

Arbetsdomstolen bifaller blockad

Erik Helgeson har under de senaste veckorna uttalat sig angående Hamnarbetarförbundets beslut om blockad av krigsmateriel på väg till och från Israel.

– Än så länge är vi fortfarande i chock. Erik har uttalat sig om den nationella blockaden på uppdrag av medlemmarna som vår valda fackliga representant, men vi kan inte uttala oss mer innan vi vet vad företaget faktiskt anklagar honom för, säger förbundsordförande Martin Berg i fackets pressmeddelande.

Beskedet om varsel om uppsägning kom bara några timmar innan Arbetsdomstolen meddelade att Hamnarbetarförbundet inte kan hindras att vidta blockaden. 

I en interimistisk prövning av lovligheten, som gäller tills målet slutgiltigt avgjorts eller annat förordnas, fann Arbetsdomstolen att verkningarna av blockaden skulle vara så ringa för arbetsköparens affärsledningsrätt att den därför skulle vara tillåten. 

– Det känns bra att den interimistiska processen nu är avslutad och att vi nu kan genomföra våra medlemmars beslut om att visa solidaritet med civilbefolkningen i Gaza, säger förbundsordförande Martin Berg.

Detta innebär att blockaden träder i kraft i morgon, tisdag den 4 februari, och varar i sex dygn.

Arbetaren har sökt arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) som avböjt att kommentera med hänvisning till att det är ett personalärende.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Silas Aliki om barn och kriminalitet och npf
Silas Aliki är advokat, grundare av Folkets advokatbyrå och krönikör i Arbetaren. Foto: Oscar Olsson/ TT, Lo River Lööf. Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Kriminalitet bland barn – en funktionsrättsfråga

”Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få”, skriver Silas Aliki.

”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land.”

Beppe Wolgers och Olle Adolphsons låttext från sextiotalet har på många sätt väglett den svenska statens syn på barn. Under många år har det rått konsensus om att särskild hänsyn ska tas till att barns hjärnor inte är färdigutvecklade. När barn misstänks för brott, har de inte dömts på samma villkor som vuxna. Men något är på väg att hända. Sverige har aldrig häktat och dömt så många barn som nu.

Den explosionsartade ökningen av brottsmisstänkta barn har resulterat i en lavin av ny, repressiv lagstiftning. 

Regeringen vill sänka straffåldern till 14 år

I veckan överlämnades utredningen om att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år över till regeringen. Remissinstanserna har vrålat om riskerna. I Danmark, som sänkte straffmyndighetsåldern för femton år sedan, har den höjts igen. Det visade sig nämligen att det befarade visade sig slå in. Den sänkta åldern ledde till att fler barn begick brott. 

Regeringen har också valt att tidigarelägga en lag som skulle göra det lagligt att avlyssna barn. Nästa år ska Sveriges första barnfängelse finnas på plats, om regeringen får som den vill.

Npf ökar risken att dras in i kriminalitet

Men vilka är barnen som ska avlyssnas, straffas och låsas in? 

Många av dem har diagnosticerats med olika former av funktionsnedsättning. 2023 visade en granskning som Ekot gjort att en majoritet av de barn och unga som dömts för brott relaterade till sprängdåd hade diagnosticerats med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf).

I somras släppte också researchföretaget Acta Publica en rapport som undersökte hur rättsväsendet hanterar personer med intellektuell funktionsnedsättning som misstänks för brott.

I rapporten kunde man visa att staten inte alltid tar hänsyn till funktionsnedsättningen när man gör bedömningar av vilket straff den tilltalade ska få. Dessutom framgick att det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning i olika brottsupplägg. 

Det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning.

I dag sker en stor del av nyrekryteringen till kriminalitet via sociala medier. Det sammanfaller med en kraftig ökning av antalet så kallade hemmasittare, alltså barn som inte över huvud taget går till skolan eller deltar i undervisning. En majoritet av eleverna som inte går till skolan har någon form av npf. Nedskärningar i stödinsatser i skolan, minskat stöd till föräldrar och ständigt ökande krav i skolan har skapat en giftig cocktail. De som i slutändan drabbas hårdast är barnen. 

Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör därför klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få.

Barn med funktionsvariationer ska få stöd att leva sina bästa liv, inte sitta i barnfängelser. Allt annat är ett monumentalt misslyckande. 

Publicerad Uppdaterad