Femtio år efter militärkuppen i Chile söker nya generationer sina egna sanningar kring trauman som drabbade föräldrar och fördes vidare genom barnen. Josephine Askegård om aktuell kultur kopplat till 50-årsminnet.
Under 1970-talet genomfördes stats- och militärkupper i sydamerikanska länder som Chile, Argentina, Uruguay och Bolivia. Fler latin- och sydamerikanska länder drogs in i brutala kamper mellan militära, utomstatliga och affärsintressen, inte minst genom USA:s inblandning, ofta oförblommerat uppenbar.
Med hjälp av bland annat upparbetade kanaler, som den svenska Chilekommittén, bildad 1971 till stöd för Salvador Allendes socialistiska regering, och ambassadören på plats, Harald Edelstam, kunde svenska kontakter vara till nytta när stormningen av presidentpalatset i Santiago sattes i verket, den 11 september 1973.
Brutaliteten var planlagd och förefaller väloljat effektiv, den stora stadion i Santiago användes för att samla fångar. Fackföreningspersoner och andra politiska aktörer, men också misstänkta vänsteraktivister, journalister, musiker, poeter, skådespelare, vårdpersonal, och lärare, som inte hann sätta sig i säkerhet och fly fängslades, torterades och mördades. Under de närmaste månaderna greps minst 40 000 personer, tusentals ”försvann”.
8 000 flyktingar beviljades asyl i Sverige under 1970-talet, omkring tre gånger så många under 1980-talet, många av dem blev kvar under lång tid; de hade eller fick barn som växte upp Sverige, barn som i dag är vuxna och nu har egna barn, och försöker minnas eller gestalta de konsekvenser som den fascistiska militärkuppen och exilen fått för generationer efter de som tvingades fly. En del av dessa barn har upplevt, liksom erfarenheter från andra trauman som Förintelsen, hur föräldrarna stänger igen om sina minnen.
Med falska adoptionspapper
Veronica Sveréus adopterades till Sverige som fyraåring. Månaderna innan hon flögs till sina nya föräldrar är okända för henne, men hon vet att hon som mycket liten stals från sin mamma och placerades på ett barnhem varifrån hon såldes, med falska adoptionspapper, till Sverige. Allt detta var uppgifter som hon fick så sent som 2020 då att hon tog kontakt med Adoptionscentrum efter en serie artiklar i DN som handlade om stulna och sålda barn.
Politikern, debattören och dramatikern Amerika Vera-Zavala kom också som fyraåring till Sverige, några år senare, med politiskt medvetna föräldrar med rötter i Chile respektive Peru. Själv politiskt aktiv hittade hon ett släktskap med Veronica Sveréus när de möttes för ett par år sedan, och skapade pjäsen Sammanflätade som nu spelas i Tornrummet högst upp i Dramatens byggnad i Stockholm, med de två kvinnorna på scen.
Det är en föreställning som uttalar skillnader men framkallar likheter. Frågan om rötter och om generationer som länkar vilka söker varandra kommer upp till ytan, men utan krav på att hitta svar, egentligen. En ganska kort pjäs men tung och tät, frågorna blir starkt existentiella. Det är Veronica Sveréus berättelse som är grunden för föreställningen men den svenska självbilden, som även berört America Vera-Zavala är det ämne som verkligen hamnar i fokus.
Tillsamman gestaltar de båda kvinnorna kopplingen mellan barnet som baxas hit och dit och som får leva med olika bilder, beroende på vem som har intresse av att uppehålla vilken sanning.
Med liten rekvisita och en dialog som bygger på balans mellan de två framkallar föreställningen nästan svindel, den blir en medvetandeprocess som är omtumlande.
När tystnaden blir till lögn
Filmaren och konstnären Pepe Rovano, uppvuxen med sin mamma i Rom, söker sina rötter och spårar dem tillbaka till Chile, i sin dokumentär Bastardo – att närma sig en bödel, som har premiär på bio den 11 september. Först som vuxen får han veta att hans far Rodrigo Rotamal Martinez haft en karriär som ökänt brutal Pinochet-trogen polis med djup inblandning från militärkuppen 1973 och många år framåt.
Pepe Rovano inser att hans far är allt som han inte själv står för, men tar ändå kontakt för att försöka komma nära och försonas med sin far som han saknat i alla år. På en fest träffar han faderns gamla vapendragare, pensionerade överstar och generaler, och en av dem säger: ”Jag hoppas du inte är en kopia av din pappa för hans liv har inte bara varit vackert”.
Han pratar med fadern i långa öppna samtal, som kring ”Las Coimas-fallet” 1973, då sex demonstranter sköts i ryggen. Fadern dömdes 2007 till tolv års fängelse för inblandning i morden, men slapp straff på grund av amnestin vid tiden. Fadern slår ifrån sig, han tycker det var absurt att fallet över huvud taget kom upp i rätten.
Pepe Rovano kämpar på för att förena sina världar, han träffar efterlevande till de sex mördade och vågar till sist berätta vem som är hans far. Samtidigt följer han med fadern till sin halvsyster och hennes barn, och han träffar andra släktingar. De lever tillsammans under ett år, ändå känner sonen att mötet inte är ärligt – han vågar inte berätta att han är homosexuell. I takt med närheten till fadern blir tystnaden en lögn och den gör ont. Han känner att han måste tvinga sig att ta detta sista steg, trots att hans syster och faderns fästmö avråder honom.
Bastardo – att närma sig en bödel, är ett oavbrutet intressant sökande på grund av att Pepe Rovano är så ärlig inför sin film om det han inte vågar vara ärlig med gentemot sin far och sin nya familj. Han inser också att han inte kan läka genom att komma nära en enstaka gång, även om mötet känns viktigt och till och med smärtsamt, utan att han måste upprepa sin sorg och sina hemligheter många gånger. Som tittare ser man att fadern är en manipulatör och obotlig fascist, och det gör också Pepe men han vill utmana sin dröm om fadern och en tillhörighet i Chile.
SVT har också lagt upp en rad filmer och program som berättar om kuppen och dess efterverkningar, både spelfilmer och dokumentärer, historiska och samtida.
Att arbeta politiskt i exil
Smärtsamma öden kring de latinamerikanska politiska övergreppen har genom åren gestaltats i dramatik, film, musik och annan konst. Men flykten, som utifrån sett kan tolkas i termer av räddning, trygghet och frihet, har många bottnar. Även om mottagandet av de chilenska flyktingarna i regeringen var varmt och engagerat, särskilt i jämförelse med hur flyktingarna diskuteras i dag, var exilen i sig ett trauma.
I den nyutkomna intervjuboken Frihetens fönster, om kamp i Latinamerika och exil i Sverige (red Dharana Favilla och Gabriel Kuhn), intervjuas politiska flyktingar från Chile, Uruguay och Argentina, som efter politisk kamp i sina uppväxtländer ofta försökte hitta en kontinuitet bland politiskt likasinnade i Sverige.
Den politiska verksamheten och repressionen i hemländerna som Frihetens fönster ger, är inte lika ofta skildrad på svenska tidigare, och kontrasteras till livet och kampen efter flykten. Det väcker frågor som också berör hur den politiska kampen rör det personliga, vänskaper och familjeliv. Vissa berättelser dröjer vid timmar eller dagar då svåra beslut om exempelvis flykt måste tas.
Också barnen, som ofta var mycket små när det kom till Sverige, får röster här, och deras tankar kring plikt eller ansvar kring att bära arvet från föräldrarna ger förstås perspektiv som sträcker sig långt bortom just denna flyktinggrupp, egentligen bortom människan i sin roll som flykting. Det är en bok om möten, om hur drömmar, kultur och motstånd, och ibland rum för förvirring och sorg ibland inte går att skilja åt.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.