Förra året skrev Arbetarens Yasmine Abdullahi en krönika om klass, ojämlikhet och lantställen. Texten väckte debatt på sociala medier och i årets uppföljning svarar Yasmine på kritiken – och hon har dessutom hunnit besöka en del sommarstugor.
Förra sommaren skrev jag en text med rubriken ”När ska vi bli bjudna till lantställen?”. Aldrig skulle jag tro att en text skulle väcka så starka reaktioner. I sommar har den återigen trendat på Twitter och skapat reaktioner.
Det var som att jag hade häcklat någons barn eller hotat en nära familjemedlem. Att nämna lantställen och vilka som blir bjudna dit, var att trampa högern på tårna. Hotbreven i brevlådan trillade in och skriverierna om att jag skulle vara en bidragstagande gnällspik florerade på sociala medier.
När jag ställde mig frågan vad som krävs för att bli inbjuden till ett lantställe – och att det borde vara en självklarhet för så många som möjligt att kunna nyttja ett torp var svaret som förväntat:
Jobba hårdare. Spara ihop pengar. Precis som alla förfäder har gjort i alla generationer.
Om man tänker att vem som helst kan spara ihop och köpa fritidshus är man långt ute och cyklar. Att köpa tomt och snickra ihop ett torp fungerar inte på samma sätt längre som tidigare generationer har kunnat göra.
Den ekonomiska resursfördelningen ser annorlunda ut idag. Kombinationen av skenande hyror, stagnerande löner och ökade ojämlikhet berättar en annan historia om Sverige.
Vad det här innebär för enskilda svenskar som föds in i ett eftersatt område borde inte besvaras med att det går att jobba hårdare. De som vill uppnå mångas dröm om ett eget torp får börja se sig omkring på allmänna badplatser och andrahandsuthyrningsmarknaden istället.
Det handlar inte om hårt arbete
I SCB rapport från 2021, presenteras klasskillnaderna glasklart. Det är inget som tagits ur kontext eller som jag har kokat ihop. Ett av tre barn i Sverige har tillgång till fritidshus någonstans i landet. Skillnaderna mellan städerna är stora. I Rosengård i Malmö har under en procent av barnen tillgång till fritidshus, tittar man närmare på Limhamn har över hälften av barnen tillgång till fritidshus.
Handlar det om att de boende där inte har jobbat lika hårt som andra?
Att jag och många med mig inte har satt vår fot på ett lantställe under hela vår uppväxt och delar av våra vuxna liv berättar också något om social segregation. Vem känner ens någon med ett lantställe där man kan hälsa på? I vissa delar av samhället – de allra flesta. I andra delar av samhället – nästan ingen.
Precis som SCB redogjort tidigare, kan förklaringen till skillnaderna vara att många med utländsk bakgrund inte har tillgång till fritidshus på grund av avsaknad av arv från tidigare generationer.
Statistiken går igen i rubrikerna i kvällstidningarna som syns då och då:
“Så ska du göra när du ärver fritidshuset”.
I ett av alla meddelanden jag fick kom frågan om jag tror att människor sommartorp kom till som ett trollslag utan hårt arbete och kamp. Självklart inte. Men den ansträngningen ska inte förväxlas med att människor är mer lata idag och vill få en stuga subventionerat. Svårighetsgraden för att uppnå den svenska dröm om ett torp på en avlägsen plats har skjutit i höjden. Prisutvecklingen på fritidshus har gått snabbare än löneutvecklingen.
Blev inbjuden
Det hände också något annat i spåren av min krönika. Jag blev inbjuden till flera sommarstugor, både av vänner och människor jag aldrig tidigare träffat.
Nu har jag besökt flera skärgårdar och gjort turné bland vänners sommarstugor. En lantlig tillvaro är svår att beskriva om man aldrig befunnit sig där. Helt plötsligt kom jag på mig själv att lyssna på en ljudbok på en väns brygga och avslappningen tog grepp om mig snabbare än väntat.
Om det är så här många i Sverige har det varje sommar, borde alla få nycklar till ett torp ibland.
Arbetarrörelsen har historiskt förstått detta och arbetat för att fler ska kunna ta sig ut i svensk landsbygd och natur åtminstone för någon vecka då och då.
Fackförbund har haft mängder av stugor för medlemmar, det fanns stiftelser för att ensamstående fattiga mödrar skulle kunna få en semestervecka i en stuga. Men mycket av det har sålts eller lagts ned. Vem tar i dag strid för arbetares och fattigas rätt till rekreation på semestern?
Vi behöver kunna diskutera vilka som har tillgång till fritidshus utan att bli anklagade för att vara lata.