Förskolan, förlossningsvården, lika lön eller kanske pensionsfrågan? Inför internationella kvinnodagen har Arbetaren frågat tio personer vad de anser är den viktigaste feministiska frågan i dag.

Gunilla Thorgren, medlem i Grupp 8 under 1970-talet

– Det är så många frågor men absolut central är välfärdsarbetarnas löner – vårdbiträden förskollärare barnskötare sjuksköterskor – och deras arbetsvillkor. Deras arbete påverkar dessutom tryggheten  i samhället hos kvinnor barn och gamla. 

Monica Lindström, del av ledningsgruppen i Förskoleupproret

– Vi i Förskoleupproret ser två områden som är viktiga att lyfta på internationella kvinnodagen för oss som arbetar i ett kvinnodominerat yrke i förskolan. 

#Lönheladagen  påvisar att  löneskillnaden mellan kvinnor och män är 9.8 procent. Omräknat i tid betyder det att män får betalt för en hel arbetsdag kl 8-17 medan kvinnor jobbar gratis efter 16.13 varje dag

Vi menar att vår låga lön speglar hur lågt värderat vårt arbete är. 

Den låga värdering av vårt yrke som ofta går under beskrivningen “den tärande sektorn”  genererar därför också  sämre arbetsmiljö- villkor. Vilket innebär brister i säkerhetsfrågor, svårt att få möjlighet att arbeta utifrån våra rättigheter, högre stress och sjukskrivningar,  få karriärmöjligheter, risk för diskriminerad lön på grund av föräldraledighet och högt vabbande.

Vi vet att vi är den “bärande sektorn”   vårt viktiga arbete med barnen för framtiden behöver lyftas,  synas i vårt lönekuvert och i förbättrade arbetsmiljö villkor för förskollärare, barnskötare och alla barn som vistas i förskolans värld.

Stine Christophersen, tidigare undersköterska och pristagare av Civilkuragepriset 2020

– De som ska leda jämställdhetsarbetet framåt i samhället, oavsett om det är politiker, chefer eller myndighetsföreträdare, måste ta jämställdheten på allvar i sitt eget åsiktskapital och inte vara kappvändare som predikar ett budskap bara för att göra karriär eller tillskansa sig makt.

Roxana Talaremi, Anarchist union of Iran and Afghanistan

– Kvinnor i Mellanöstern behöver stöttning från feminister runt om i världen. Det kan vara olika former av stöd, som att sprida information om vad kvinnor vinner på ett mer jämlikt samhälle och vad man kan använda för metoder för att kämpa mot patriarkatet. Det handlar om att stötta afghanska kvinnor som kämpar mot talibanstyret och iranska kvinnor i kvinnorevolutionen “zan zendegi Azadi”. Kvinnor i Mellanöstern kämpar för frihet och för överlevnad, att inte mördas bara för att man vägrar bära sjal eller för att man vill ta ut skilsmässa.

Girin Kasirga, NCDK & Kurdiska kvinnorådet Amara

– Strategin “skjut kvinnorna först” har förvandlats till en strategi “skjut först de organiserade, medvetna kvinnor som söker och legitimerar sina rättigheter!”. Det måste vara vår främsta angelägenhet att inte bara överleva utan att leva självbestämt, att fortsätta leva och bli mer trots dem som försöker nedvärdera och förgöra oss.

Carina Hellström, BB-ockupant i Sollefteå

– Förlossningsvården, det behövs en förnyelse inom förlossningsvården. Dels för att födande kvinnor behöver trygghet före, under och efter förlossningen och viktigt är att de behöver få veta att det finns plats när de är dags. Närhet till förlossningsvården är också viktigt i hela Sverige. Även de barnmorskor som jobbar behöver en bättre arbetsmiljö.

Anna Lidén, medlem i Inte din hora

– Jag anser att den viktigaste feministiska frågan just nu är att utsatta kvinnor ska ges mer stöd i form av mottagningar för de som lever i KSE (Kommersiell sexuell exploatering), våldtäktsmottagningar och lågtröskelboenden. I stället för att detta prioriteras ser politiker och makthavare till att lagar och paragrafer gällande förövare ändras. Detta bidrar till ännu mer skam för redan skamfyllda personer.

Helene Gladsaxe, Tantpatrullen

– Pensionssystemet. Många kvinnliga pensionärer överlever på garantipensionen och det är inte som att de har suttit på sin rumpa under sitt aktiva liv: de har tagit hand om barn, föräldrar, varit verksamma i föreningsliv och massa annat – utöver lönearbetet.

Shabane Barot, läkare och skribent i Arbetaren

– En av de viktigaste feministiska frågorna idag är den ökade fattigdomen bland kvinnliga pensionärer och risken att ensamstående mödrars ekonomiska utsatthet fördjupas i den ekonomiska krisen.

Anna-Klara Bratt, chefredaktör för Fempers nyheter och tidigare chefredaktör på Arbetaren

– 8 mars är ju en internationell kampdag och givet hur det ser ut både i Sverige och i stora delar av världen just nu är det läge att borsta av alla internationella kontakter mellan progressiva rörelser som finns. Som de ryska feministerna som kämpar mot Putins krig under jorden, den ungerska eller turkiska hbtqi-rörelsen eller de amerikanska abortförespråkarna, afghanska lärare och läkare som behandlar eller undervisar i hemlighet, alla de som kämpar i Iran och som nu hamnar i skuggan av samma storpolitik som försatt dem under förtryck.

Det är lätt att bli nedslagen och känna sig otillräcklig – men desto större anledning att komma samman. Ur ett feministiskt perspektiv perspektiv kan vi inte konstatera något annat än en global backlash, där såväl kroppsliga som sociala rättigheter pressas tillbaka.

Även i Sverige pekar alla kurvor åt fel håll: Löneskillnaderna har inte minskat på sex år, allt fler kvinnor har inte råd att skilja sig, de islamofobiska kampanjerna drabbar muslimska kvinnor extra hårt i vardagen och vi ser en utbredd utmattning i den kvinnodominerade vårdsektorn. Dessutom ökar den obetalda anhörigvården.

Nya Sverige var snabba med att avveckla den, i alla fall symboliska, feministiska utrikespolitiken och ensamstående kvinnor är de som får minst elstöd i februari – de gör helt enkelt av med minst el, de har ingen pool, laddar ingen bil och bor trångt. Det är deras barn som äter mer i skolan nu.

Det finns ett inhemskt behov av att samla ihop något som i alla fall liknar en opposition, och i väntan på att oppositionspartierna i alla fall tar en kaffe tillsammans så får vi nog organisera oss utanför riksdagen. Det har varit tätt med demonstrationer sedan regeringsskiftet, men samordningen lyser med sin frånvaro.

Det gör att motståndet inte syns – eller kan ignoreras. Nu är tid att lägga trätor och partiegoism åt sidan. Att samlas kring grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, social, ekonomisk och politisk jämlikhet och jämställdhet borde inte vara så svårt. Inte om en faktiskt ser allt bra som redan görs – i det lilla.