I december 1957 fick författaren Albert Camus Nobelpriset i litteratur. När han besökte Stockholm passade han på att träffa Arbetaren, börja ett samarbete med tidningen och be dem att skänka arvodet till spanska CNT. Därefter medverkade Albert Camus i tidningen flera gånger, oftast med fokus på den pågående Algerietrevolten. I Arbetarens jubileumsbok har Amalthea Frantz tittat närmare på samarbetet.
Albert Camus var en ovanligt ung Nobelpristagare – bara 44 år gammal. För eftervärlden är han känd som ett av existentialismens största namn och författare till exempelvis romanerna Pesten och Främlingen. Den sistnämnda handlar om en person i det koloniala Algeriet, där Camus själv var född och uppvuxen i en fattig arbetarfamilj med fransk bakgrund.
Mindre känt är att Albert Camus var frihetlig socialist och skrev för Arbetaren. I samband med mottagandet av Nobelpriset 1957 besökte han Stockholm. Några år senare beskrev Helmut Rüdiger, bland annat verksam som Arbetarens utrikesredaktör, Camus och mötet så här:
”När Albert Camus tilldelats Nobelpriset, hyllades han i paristidskriften La Révolution Prolétarienne av syndikalisten Louis Mercier i en artikel under rubriken: Albert Camus – un copain (en kamrat). Vi lyckönskar honom, hette det i artikeln. Han är en oberoende sökare som aldrig låter sig likriktas.
Vi känner också Camus som en solidarisk människa. Han gör sin insats för de förtryckta i alla länder. Inte bara, som andra kända författare, genom att delta i möten och sätta sitt namn under några manifest. Han tillhör också de namnlösa som tecknar pengar på de solidaritetslistor som går från hand till hand i våra interna kretsar. (…)
Under sina hektiska dagar i Stockholm glömde Albert Camus inte heller att kontakta tidningen Arbetaren. I flera samtal informerade han sig om vår verksamhet, om den svenska frihetliga syndikalismens idéer och perspektiv. Han ville vara med vid veckotidningens start och ställde en icke tidigare publicerad text till vårt förfogande.
”I fall att ni vill betala någonting, sänd pengarna till de spanska syndikalistiska emigranterna i CNT.”
Albert Camus
När vi försökte att ordna honorarfrågan, svarade han: I fall att ni vill betala någonting, sänd pengarna till de spanska syndikalistiska emigranterna i CNT. Camus var en av CNT:s trognaste vänner. Sympatin var ömsesidig.”
Artikeln, med rubriken ”Camus som politisk tänkare”, är en minnestext i tidningen – författaren dog i en bilolycka i januari 1960. Bland det han hann publicera i Arbetaren finns den nämnda texten (nummer 1/1958). Det är ett brev, ett svar till en algerisk vän och journalist ”som hade för avsikt att i Alger starta en tidning i syfte att skapa en ny fransk-algerisk gemenskap på likställighetens grund”.
Vid tiden pågick det krig som senare ledde till att Algeriet blev självständigt. Camus ville genom Arbetaren ”ge Sverige sin syn på Algerietfrågan.” Camus skriver i brevet:
”Jag har under hela mitt liv gått in för idén att det hos oss i Algeriet behövs omfattande och djupa reformer (ni vet det och därför måste jag leva i exil långt från mitt hemland). Detta har man betraktat som överflödigt, man har nöjt sig med drömmen om makten som man föreställer sig vara evig, man har glömt att historien aldrig står stilla. Men i dag är dessa reformer mer nödvändiga än någonsin.
De åtgärder som ni föreslår representerar en första början som är oundviklig, som behövs omedelbart under det enda villkoret att inte allt blir tillintetgjort genom strömmar av franskt och arabiskt blod. Men jag vet av erfarenhet att man hamnar i ett no man’s land mellan två arméer när man under nuvarande förhållanden säger allt detta. Man står mitt i kulregnet och predikar att kriget är en villfarelse och att blodsutgjutelse, även om den någon gång kan påverka skeendet i positiv mening, leder till större barbari och elände.
Vad kan den som ur hjärtans djup och fylld av smärta vågar skrika ut allt detta vänta sig annat än skratt och ännu mera vapenskrammel? Men ändå – det måste skrikas ut, och eftersom också ni har för avsikt att göra det kan jag inte annat än att försäkra er min broderliga solidaritet vid ert förtvivlade men nödvändiga initiativ.”
Brevet publicerades alltså precis när Arbetaren gick från dagstidning till veckotidning. På förstasidan berättade redaktionen att Albert Camus ”blir medarbetare i den nya veckotidningen Arbetaren”. Camus återkom också, även i intervjuer, men kanske inte så ofta som redaktionen hade hoppats.
I en studie från 1958 hade Camus skissat upp en frihetlig federalistisk modell för Algeriet.
Kriget pågick ännu 1960, när Albert Camus oväntat dog och Rüdiger skrev sin minnestext (nummer 2/1960). Rüdiger skriver att grunden för Camus ställningstagande var motstånd mot både kolonialism och tanken om en algerisk nation, men att han heller inte ställt sig på Sovjetunionens sida. I en studie från 1958 hade Camus i stället skissat upp en frihetlig federalistisk modell för Algeriet.
Rüdiger slutar: ”De som bekämpat alla former av gammalt förtryck och med samma beslutsamhet motsätter sig det hotande totalitära slaveriet, har i Albert Camus förlorat en stor vän och kamrat. Un copain.”
