Signerat #53/2022

Vi behöver inte skammen

Shabane Barot är läkare och skribent i Arbetaren. Foto: Julia Lindblom, Skärmdump/instagram

”Vad är egentligen problemet med att vissa kvinnor upplever abort som känslomässigt okomplicerat? Är skuldkänslorna och skammen det pris vi förväntar oss att kvinnor ska betala för friheten att själva välja om de vill avbryta eller fortsätta?” Shabane Barot om allas rätt till abort och kulturdebatten som förs i kölvattnet av högsta domstolens beslut att inskränka aborträtten i USA.

”You are strong enough to be a mother” – du är stark nog att bli mamma – står skrivet med prydliga bokstäver på ett stort plakat. Med breda, uppmuntrande leenden på läpparna står en klunga av personer i olika åldrar samlade kring plakatet. De vänliga blickarna är riktade mot kameran och omgivningarna badar i solljus.

Det hela ser så trevligt ut att jag har svårt att sätta bilden i ett sammanhang. Det tar en stund innan jag förstår att den glada gruppen befinner sig utanför en abortklinik, med plakatet riktat mot de kvinnor som sökt sig dit för att avbryta en graviditet.

Bilden är upplagd på den US-amerikanska antiabortinflueraren Grace Rykaczewskis Instagramsida. Rykaczewski, som kallar sig ”Pro-life Barbie” på Instagram, intervjuades i P1 morgon den 28/6 om antiabortrörelsens stora politiska seger: USA:s högsta domstol river upp domslutet i fallet Roe vs Wade, som sedan 1973 garanterat landets kvinnor rätten till abort. 

Tjugoettåriga Rykaczewskis försvar av the pre-born – de ofödda – var tydligt inspirerad av de mänskliga rättigheternas begreppsliga ramverk. Hon undvek förstås medicinska termer som embryo och foster för att istället tala om ett våld riktat mot ofödda barn, som saknar möjlighet att försvara sig och därmed är beroende av en stark rörelse som kan driva deras sak.

De oföddas skyddsbehov är lika stort som alla andra människors och detta behöver man inte vara kristen för att inse, betonade Rykaczewski. Att det befruktade ägget är att likställa med en människa motiverades heller inte bara med hänvisning till den religiösa tron, utan även till vetenskapliga framsteg som upptäckten av DNA:t och ultraljudstekniken.

Själva det faktum att vi i ett tidigt skede av graviditeten kan avbilda ett embryo, att vi kan visualisera hjärtslag och analysera fostrets arvsmassa togs av Rykaczewski som intäkt för att embryot har ett människovärde.

När SR:s journalist undrade om inte kvinnor har rätt att bestämma över sina kroppar svarade Pro-Life Barbie att ingen människa har rätt att använda sin kropp på ett sådant sätt att det skadar en annan. 

Det ekar dock tomt om engagemanget för barnens bästa: på Pro-Life Barbies Instagram varvas ömmandet för ”tiny humans” med oförställd vapenpropaganda.

Det är tydligt att man inom antiabortrörelsen har anpassat sin retorik och sina argument för att framstå som rättighetsförkämpar. Det ekar dock tomt om engagemanget för barnens bästa: på Pro-Life Barbies Instagram varvas ömmandet för ”tiny humans” med oförställd vapenpropaganda. Att barn i USA regelbundet massakreras av sina skolkamrater till följd av de tillåtande vapenlagarna verkar knappast störa.

Idolbilderna på Donald Trump skvallrar om att Rykaczewski – aktivt eller passivt – stöder den förre detta presidentens zero tolerance immigration enforcement policy, som gick ut på att separera asylsökande barn från deras vuxna familjemedlemmar vid USA:s södra gräns. Även barn i förskoleålder togs ifrån sina föräldrar och internerades i så kallade family detention centers.

Barnen spärrades i vissa fall in i burar utan tillsyn eller omsorg från personalen, vilket bland annat den anrika medborgarrättsorganisationen Southern Poverty Law Center rapporterat om. Pro-liferörelsen mobiliserade aldrig för dessa levande barns rätt till sina föräldrar, men så har abortmotståndet egentligen aldrig handlat om barnen utan om att begränsa kvinnors möjligheter att kontrollera sin reproduktion. Den fria aborträtten är ett hot mot den konservativa högerns samhällsprojekt. 

Kampen för reproduktiva rättigheter har varit en integrerad del av det socialistiska projektet. Det som står på spel är frågan om vilka gemenskaper samhället ska bygga på. För den konservativa högern är kärnfamiljen den grundläggande sociala enheten medan den socialistiska kvinnokampens mål har varit att flytta ansvaret för barnomsorg och äldrevård från mödrar, döttrar och makor till den gemensamma sfären.

Tillgång till preventivmedel och rätten till abort har gått hand i hand med utbyggnaden av mödravård och barnomsorg och är del av samma ideologiska paket. I Sverige finns ett starkt folkligt och politiskt stöd för den fria aborträtten, men rätten till abort betraktas ofta som en fristående fråga, vilket blir tydligt i den lilla kultursidesdebatt som följt i kölvattnet på amerikanska högsta domstolens beslut.

Men kvinnors behov av att själva styra om och när de blir mammor går inte att likställa med lusten att renovera sitt badrum. Det är helt olika fenomen: aborträtten svarar mot ett problem som kvinnor har haft i tusentals år.

Författaren och skribenten Lyra Ekström Lindbäck efterlyser i SvD den 7/4 en mer nyanserad debatt med utrymme för existentiella dimensioner och beklagar ”den svenska vänsterns kategoriska abortpositivitet” – samtidigt som hon understryker sitt stöd för aborträtten. Joel Halldorf hakar på i en mer försåtligt skriven text där han ser valet att avsluta en graviditet i ljuset av samtidens konsumtionskultur, ett uttryck för en zeitgeist präglad av planering och optimering av det enskilda livet.

Men kvinnors behov av att själva styra om och när de blir mammor går inte att likställa med lusten att renovera sitt badrum. Det är helt olika fenomen: aborträtten svarar mot ett problem som kvinnor har haft i tusentals år.

Ekström Lindbäck stör sig i sin tur på vad hon menar är en enkelspårighet i debatten och antyder i sin text att det gynnar männen när ”PK-kvinnor […] bagatelliserar sina aborter”. Jag känner inte igen den beskrivningen av vare sig offentliga eller privata samtal om abort. Att abort kan vara smärtsamt och svårt är knappast en hemlighet.

Vad är egentligen problemet med att vissa kvinnor upplever abort som känslomässigt okomplicerat? Är skuldkänslorna och skammen det pris vi förväntar oss att kvinnor ska betala för friheten att själva välja om de vill avbryta eller fortsätta? 

Den hotfulla uppmaningen ”you are strong enough to be a mother” visar tydligt vad abortmotståndarnas kamp handlar om: inte om barnen utan om kvinnorna, att tvinga in kvinnor i en social struktur, att tvinga dem att bli mammor mot deras vilja.

Vänsterns svar måste vara en kategorisk abortpositivitet – inte i bemärkelsen att fler aborter är önskvärda utan, för att citera läkaren Lena Marions, ingen abort är onödig.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp