Få händelser i svensk efterkrigshistoria har genererat så mycket skriverier som mordet på Olof Palme den 28 februari 1986. Förutom offentliga utredningar och granskningskommissioner finns ett omfattande rättegångsmaterial. Lägg därtill kilometerlånga skriverier i pressen och en uppsjö privata spanares mer eller mindre osannolika teorier. Är inte alla infallsvinklar prövade? Janne Flyghed har läst en bok till.
Hans Gunnar Axbergers bok Statsministermordet visar med all önskvärd tydlighet att så inte är fallet. Han vrider fokus bort från spekulerande mördarjakt till att skärskåda hur och varför de olika jaktlagen gick vilse. Det blir en initierad och väldokumenterad resa genom ett landskap fyllt av polisiära misslyckanden och dråpliga absurditeter. De sistnämnda blir inte färre av att han även granskar de privata spårhundarnas skriverier.
Mordet resulterade i ett chockartat kaos där myndighetssverige blev handlingsförlamat och nästintill apatiskt. Var fanns de annars så handlingskraftiga polischeferna och politikerna?
