I den stora friheten berättar regissören Sebastian Meise om homosexuella Hans öde genom efterkrigshistorien i en filmatisering där man inte kan slita blicken från huvudrollsinnehavaren Franz Rogowski.
Österrikiska regissören Sebastian Meises tidigare filmer har kretsat kring fäder och söner, arv och påtagen skam. I Den stora friheten syns inte ett spår av familjekonflikter – kanske är det delvis för att slippa dem som Meise valt fängelsemiljön. Där får man klara sig själv. Varje val är beroende på situationen och hur långt man är beredd att kompromissa för att inte reta upp någon som kan göra livet till ett helvete för en.
En vanlig ”revolutionär” linje är att så kallade sido- eller särintressen får vänta till efter revolutionen är genomförd. Erfarenheten visar väl är att den dagen då feminister, hbtqi+-personer, romer eller funktionsvarierade får sina rättigheter tillgodosedda aldrig kommer, vilka samhällsomvälvningar som än sker. Principen att likhet inför lagen får vänta gäller såväl krigsslutet Europa som införande av demokrati.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss