Signerat #93/2021

Företag är privata tyrannier

Per-Anders Svärd är statsvetare och skribent. Foto: Jan-Åke Eriksson

I samtidens dominerande ideologi sätts likhetstecken mellan kapitalism, marknad och demokrati. I själva verket upphör både marknad och demokrati i samma sekund som arbetaren skriver under sitt anställningskontrakt. Efter hundra år av politisk demokrati är det dags att vända blicken mot arbetslivets demokratisering, skriver Per-Anders Svärd.

Kapitalismen framställs som en samhällsordning där vem som helst får äga. Det stämmer. Det finns inga lagar som hindrar någon viss grupp från att äga egendom.

Samtidigt skulle kapitalismen omedelbart upphöra om alla hade de resurser de behövde för att klara sig. För vem skulle då gå till jobbet? Inga anställda släpar sig till arbetet i ottan för att de brinner för att lyda order och se företagets ägare stoppa vinsten på arbetarkollektivets produkter i egen ficka.

De flesta av oss träder inte ut på arbetsmarknaden för att vi vill. Vi gör det för att vi måste. Mat och hyra kostar pengar, och det enda vi har att byta mot pengar är vår arbetskraft.

Som Marx och Engels påpekade kännetecknas kapitalismen av att nio av tio är egendomslösa och därför måste ställa sina kroppskrafter, sina tankeförmågor och sina ändliga liv till arbetsmarknadens förfogande – det vill säga att de måste vara tillgängliga för att konsumeras som råmaterial i kapitalets oändliga tillväxtprocess.

Kapitalismen är alltså ett samhällssystem där alla får äga, men där de flesta måste vara egendomslösa. 

Kapitalismen är alltså ett samhällssystem där alla får äga, men där de flesta måste vara egendomslösa. Om majoriteten kunde klara sig längre än från löneutbetalning till löneutbetalning skulle systemet braka ihop.

Det krävdes hundratals år av våld och repression – vad Marx kallade ”den ursprungliga ackumulationens hemlighet” – för att göra ett egendomslöst proletariat av mänsklighetens flertal. Varje liberalt och demokratiskt värde som hyllas i dag behövde trampas i smutsen för att inrätta den liberaldemokratiska kapitalismen. På många håll i världen fortsätter denna plundringsprocess med oförminskad styrka – ofta med statens hjälp.

Varje seriös diskussion om det kapitalistiska samhället måste erkänna dessa grundfakta. Det ideologiska fluffet om att alla kan “lyckas” om de anstränger sig kan vi ignorera. Låt oss bara konstatera att ingen som jobbar på IKEA ännu har gjort så många extraskift att lönen har räckt till att köpa IKEA.

Det sägs ibland att kapitalism går hand i hand med demokrati och mänskliga rättigheter. Men då bortser man från att anställningsförhållandet avskaffar såväl marknaden som självbestämmandet och den personliga integriteten.

Som den amerikanska filosofen Elizabeth Anderson understryker i boken Private Government: How Employers Rule Our Lives (and Why We Don’t Talk about It) upphör både marknadsutbytet och självstyret så snart anställningskontraktet är påskrivet. När du väl fått ett jobb är det chefen som bestämmer vad du ska göra. Företag fungerar på det sättet som en sorts ”privata regeringar” eller kommandoekonomier som står vid sidan av marknaden och den politiska demokratin.

Inom ramen för dessa privata regimer ändrar själva äganderätten karaktär. I vanliga fall tänker vi att ägande av ett föremål innebär en exklusiv rätt att förfoga över detsamma; jag bestämmer över mina saker och du bestämmer över dina. Men i företagets värld utsträcks äganderätten plötsligt till en rätt att tillägna sig ytterligare egendom som andra har producerat; jag bestämmer över mina produktionsmedel – och därmed även över de saker du tillverkar.

Filosofen David Ellerman har (i Property and Contract in Economics: The Case for Economic Democracy) argumenterat för att utsträckningen av äganderätten till en rätt att kontrollera andra människor är oförenlig med rättsstatliga principer. Enligt Ellerman kan ingen människa någonsin frånskriva sig ansvaret för sina handlingar. Men det är just ett sådant överlåtande av den personliga bestämmanderätten som anställningsförhållandet kräver.

Den enda lösningen på dessa dilemman är förstås en genomgripande demokratisering av ekonomin och arbetslivet. Alla som deltar i produktionen måste få vara med och bestämma hur den ekonomiska verksamheten organiseras.

När vi i år firar att den politiska demokratin i Sverige fyller etthundra år borde mer uppmärksamhet riktas mot de absolut största begränsningar som ännu håller folkstyret tillbaka, nämligen de privata tyrannier som vi kallar företag och den kapitalistiska ideologi som skänker dem legitimitet.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hej där 👋

Läs Arbetarens senaste Månadsmagasin gratis på webben! Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet kommer tre gånger i veckan: onsdag, fredag med veckans rubriker och långläsning på söndagar.