En självbiografisk bok om dödshjälp blev en ytlig och sentimental historia i händerna på regissören François Ozon.
Systrarna Emmanuèle och Pascale har en riktigt elak gammal pappa, av sorten som när hon var barn och inte jättemager gärna frågade ”Äter du fortfarande?” när hon i ångest proppade i sig allt hon kunde få i sig.
Pappan André är en hånfull och totalt okänd bankdirektör och konstsamlare som aldrig slutat trycka ned sin familj, inklusive den parkinsonsjuka modern som med åren lärt sig att hålla tyst om allt svårt eller obehagligt.
När André drabbas av en kraftig stroke, och sedan en till, använder han en sista gång sin makt att skrämma och såra för att förmå sin äldsta dotter att ordna en resa till en dödshjälpsklinik i Schweiz.
Emmanuèle inser att hon måste utföra uppdraget trots att det innebär att hon riskerar ett högt fängelsestraff hemma i Frankrike.
François Ozons familjedrama Allt gick bra baserar sig på en självbiografisk bok av Emmanuèle Bernheim. Känslan när man ser filmen är verkligen att den följer en nedskriven, ganska grå verklighetsbeskrivning, sida för sida.
Det hjälper inte det minsta att kvinnorna i varje scen är påfallande nyfriserade – som om frisören inte kunnat låta bli att sträcka fram handen och lägga en slinga tillrätta.
Eller att en ”sista måltid” innan resan till Schweiz, som företas på en lyxrestaurang, förvandlas till både fars och pinsamt drama då en ovetande bekant dimper ned i sällskapet och avfärdas med ett ”Vi hörs snart”.
Ett stort problem är just den redovisande stilen. Verkligheten har förstås en mängd sidospår som berör en traumatisk uppväxt med ett svin till familjefar, men ingenting av alla dessa antydningar hinner fördjupas.
Alla verkar ha konstnärliga yrken på hög nivå, vilket inte avspeglas i samtal eller på annat sätt. Modern sitter avstängd i sin ateljé, i skuggan av faderns homosexuella liv tillsammans med en annan partner sedan många år – ”Men jag är inte homosexuell!”.
Kanske beror misslyckandet med filmens olika sidoberättelser på det svåra ämnet dödshjälp som ju med sin tyngd står framför allting annat – men som inte heller avhandlas på ett intellektuellt värdigt sätt utan med en pinsam sentimentalitet.
Många av oss kommer kanske att hamna i ett läge där frågan om samhällets hjälp (eller kanske skyldighet?) att avsluta en plågsam livssituation känns möjlig att i alla fall fundera över.
Dödshjälpsfrågan är värd att ta på allvar, det tycker många, men förespråkarna har inget att hämta i den här filmen om de vill föra en seriös debatt. Snarare trivialiserar den de frågor som är viktiga för samhället, alltså oss alla, när den hänvisar till en dotters dilemma och jobbiga väntan vid telefonen för att få beskedet: ”Allt gick bra”.
Bra hurdå, undrar man. Att gubben dog till slut, efter ilskna utbrott och slapstickliknande scener i trånga hissar innan ambulansen äntligen kunde komma iväg?
En film angelägen endast för de närmast sörjande, och knappt det.
