Lars Noréns 30 år gamla pjäs lyssnar på slitna repliker så att de blir angelägna igen. Tråkiga karaktärer blir som nya, och rörande, i Tiden är vårt hem.
Ingen kan väl som dramatikern Lars Norén få ihop så vitt skilda temperament som stillhet och rasande drama, banaliteter och djupsinnigheter, tragedi och komik.
I Tiden är vårt hem, i regi av Eirik Stybø på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, är dialogen mellan de tio personerna allt. Ibland faller de varandra i talet, ibland lägger sig parallella samtal så nära varandra att de svarar på fel fråga.
I sina pjäser diskuterar Norén ofta det onda familjearvet. Här är det inte så mycket familjens ömma sår som det anknyts till, utan tråkningar, rädslor och maktspel mellan syskon och unga kompisar. Är det ung förälskelse eller bara trånad?
Alla är nu vuxna och förståndiga när de träffas i barndomens Österlen. Sticken kommer inte längre öppet (bara mellan äkta makar, som är så trötta på varandra) och sveket i det mest intima sker bakom stängda dörrar eller i en skogsdunge och slätas över av dem som råkar bli vittnen.
Gamla förälskelser gör sig påminda – kan de vara vägen ut? Tiden är både nu och då på en och samma gång i en loop utan slut.
En bitter lantbrukare blir en löjlig föredetting att skratta åt, liksom den tråkiga frun som inte skrivit en bok eller varit med i tv. Tills den avgörande kvällen då de sofistikerade sommargästerna avslöjas i sin tomhet.
Lars Norén har skrivit pjäser med dialoger för utslagna och missbrukare, för nazister, för grupper av döda och för dementa – de som vi ofta slutat lyssna på. Vi vet vad de ska säga.
De medelålders här under solen rör sig också till att börja med i förutbestämda cirklar som publiken känner igen och får lätt att skratta åt. Men snart nog tystnar skratten och empatin tar vid där de vässade replikerna faller till marken.
Också den stillsamma blandningen av schlagers och jazzdängor lyssnar man plötsligt till som om den var ny. När man lämnar salongen finns bara empatin kvar.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss