I samband den ekonomiska krisen i Argentina 2001 började arbetare ockupera fabriker och överta företag runtom i hela landet. De arbetarkontrollerade företagen visade sig vara både framgångsrika och överlevnadskraftiga. Arbetarens Jon Weman har besökt några av dem.
Nästan alla argentinare, inklusive många födda efter det året, får starka associationer om man säger ”2001”.
Det var då det argentinska samhället vändes upp och ned: bankerna tog spararnas pengar, kioskägare, notarier och ingenjörer gick ut på gatorna tillsammans med arbetslösa från förorterna och slogs med polisen, demonstranter förkastade med slagordet ”que se vayan todos” (alla ska avgå) regeringen och den officiella oppositionen i samma andetag.
I samma veva blev anställda sina egna chefer genom att ockupera nedstängda fabriker och andra arbetsplatser.
Upproret, med inslag som tusentals personer starka kvartersråd i gatukorsningar i centrala Buenos Aires, smälte bort förvånansvärt snabbt och landet återvände till en form av normalitet både politiskt och ekonomiskt.
För en kort tid var de övertagna företagen en nyhet som gick runt världen; Naomi Klein och Avi Lewis tillägnade dem dokumentären The Take. ”Om arbetarna själva kan styra ett företag kan de styra hela samhället”, sade Celia Martinez, sömmerska på den ockuperade textilfabriken Brukman, i ett vida citerat uttalande.
Det blev inte riktigt så, och snart försvann de övertagna företagen huvudsakligen från rubrikerna både inom och utanför landet. Men till skillnad från många andra hastigt uppblossande fenomen under folkupproret, som kvartersråden, visade de arbetarkontrollerade företagen en förbluffande förmåga att överleva.
Efter 20 år står fortfarande plåtdörren in till tryckeriet Chilavert alltid på glänt. En symbol för att kooperativet är ”öppet” mot omvärlden, socialt engagerat och inte enbart vill producera som ett traditionellt företag. Aktiviteterna har legat nere under pandemin. Men det arkiv och bibliotek, som Buenos Aires universitet satt upp inne i lokalerna, väntar på att åter tas i bruk, liksom kulturcentret och den frivilligdrivna vuxenutbildningen.
– Vi hade inte överlevt den första tiden utan solidaritet från andra, och vi har velat återgälda det sedan dess, säger Ernesto Gonzales, som själv är en av få kvarvarande som varit med hela vägen sedan 2002.
När arbetarna på Chilavert ockuperade lokalerna föreställde de sig, som på många andra företag som blev övertagna, att det bara var att stoppa det nedstängda tryckeriet från att tömmas på allt av värde och pressa ägarna på uteblivna löner.
Rättsväsendet tog inledningsvis ägarnas parti, och ordnade en vräkning. När de anställda tog beslutet att stanna kvar och göra motstånd beskriver han som ett av de avgörande ögonblicken i kooperativets utveckling.
– Det kom bara ett par bilar med poliser, som förväntat sig att lämna över vräkningsordern och att vi skulle lämna frivilligt. I stället möttes de av hundratals människor och medier som filmade. Vi hade också ett starkt argument: Att om företaget vräktes skulle vi bara läggas till de miljoner som redan stod arbetslösa, säger han.
Domstolen backade och gav till att börja med de tidigare anställda rätten att säkra installationerna, men inte sätta dem i verksamhet. En vakt sattes utanför dörren för att kontrollera det senare.
Ernesto Gonzales pekar på en lagning i väggen, som förbryllande nog omges av en tom tavelram som vore det konceptkonst.
Sakta men säkert har nya övertaganden adderats till antalet, samtidigt som de företag som redan existerar varit anmärkningsvärt motståndskraftiga.
– Där tog vi hål, med hjälp av grannarna på andra sidan, och smugglade in papper och ut våra produkter. Så höll det på i månader tills vi fick officiell tillåtelse att börja producera. Ännu ett exempel på hur vi inte överlevt utan solidaritet, säger han.
Resten av 00-talet var Chilaverts bästa tid. Det var en tid av ekonomisk återhämtning och tillväxt för hela landet. Men en bit in på nästa årtionde började ekonomin stagnera samtidigt som branschen krympte.
När högerpresidenten Mauricio Macri vann valet 2015 förvärrades den ekonomiska krisen kraftigt och politiken mot de övertagna företagen blev mer fientlig. Knappt hade regeringsmakten bytts ut igen, till peronisten Alberto Fernandez, innan pandemin slog till.
– Vi har gått igenom svåra tider men på något sätt har vi överlevt, vilket många vanliga kapitalistiska företag i branschen inte gjort. Det är faktiskt vad som gör det lite lättare nu: att många andra har slagits ut, säger han.
Under resans gång har ett problem som hållit tillbaka modellen med arbetarkontrollerade företag blivit uppenbar för dem: att regler och samhällets system helt enkelt inte är anpassade till det. Chilavert är på pappret inte full ägare till anläggningen, vilket betyder att de inte kan inteckna den för lån. Något som gör alla investeringar komplicerade. Tryckeriet har klarat sig genom att sälja de äldsta maskinerna och ersätta dem med nya, men fortfarande begagnade, ersättare.
– Vi försöker göra det bästa av förutsättningarna. Vi har inte de modernaste modellerna, men det kräver å andra sidan stora serier att vara igång 24 timmar om dygnet, så vi har specialiserat oss på mindre uppdrag. Nu när digitalt allt mer ersätter papper, studerar vi hur vi ska kunna övergå till mer kartonger och förpackningar. På det sättet har vi hela tiden varit tvungna att finna lösningar, säger han.
En första kartläggning 2003 fann 128 företag där 3 100 personer arbetade. I dag uppskattar universitetet i Buenos Aires att det finns över 400, med 15 000–20 000 arbetare. Sakta men säkert har nya övertaganden adderats till antalet, samtidigt som de företag som redan existerar varit anmärkningsvärt motståndskraftiga; de flesta av de mest kända namnen från övertagandena 2001–2002 är fortfarande i verksamhet.
– Topparna för övertagandet har kommit under kriser, men det har fortsatt även under perioder av ekonomiskt lugn. I en första våg var det framförallt små och några medelstora industrier, inom branscher med en tradition av starka, fackligt organiserade arbetarkollektiv. I en andra våg, runt finanskrisen, agerade arbetarna i mindre organiserade branscher med mer osäkra anställningar, som inom restaurangbranschen. Senaste åren har övertagandet nått branscher ingen väntat sig, som media (dagstidningen Tiempo Argentino) och IT, säger Javier Antivero, arbetslivforskare på Buenos Aires Universitet.
Överlag har de övertagna företagen visat en anmärkningsvärd motståndskraft mot kris. De lägger sällan ned eller gör sig av med folk, eftersom den variabel de skruvar på när intäkterna faller inte är arbetarna.
Javier Antivero, arbetslivforskare på Buenos Aires Universitet
Santiago Acella är redaktör för tidningen Economia Popular, som ges ut av en organisation för kooperativister, både övertagna företag och mer traditionella varianter som lantbrukskooperativ.
– Företagsåtertaganden är en överlevnadsstrategi. Men man ska inte mytologisera. Många övertagna företag har svåra brister i styrning och klarar sig främst genom att betala ut låga löner och slippa inbetalningar till pension och sjukförsäkring. Det senare tillåter inte ens lagen; ett annat avseende där lagen inte är anpassad till gemensamt ägda verksamheter. Istället är det upp till var och en av medlemmarna att göra inbetalningar som om de vore egenföretagare, säger Santiago Acella.
Javier Antivero har en annan syn på saken.
– Vi ska inte glömma att varenda ett av dem började som ett företag som var bankrupt, övergivet eller satt i konkurs. Varje övertaget företags existens är egentligen en framgångssaga. Överlag har de visat en anmärkningsvärd motståndskraft mot kris. De lägger sällan ned eller gör sig av med folk, eftersom den variabel de skruvar på när intäkterna faller inte är arbetarna, säger Javier Antivero.
Nu, efter 20 år, har en del förändrats. Inte minst är antalet övertagna företag fler än någonsin tidigare. Efter regeringsskiftet 2019 skapades ett kontor för dessa företag (lett av Eduardo Muruoa, en av de viktigaste historiska ledarna inom sektorn), på Socialdepartementets avdelning för social ekonomi.
Att i sin tur ”social ekonomi” har blivit ett populärt begrepp, där traditionell socialhjälp allt oftare ersatts av arbetskooperativ organiserade av folkrörelser och människor i fattiga områden själva, har inte minst att göra med inspiration från de övertagna företagen.
Runt om i världen har de argentinska kooperativen blivit kända, och inspirerat exempelvis fabriksövertaganden i ex-Jugoslavien. När intellektuella i dag presenterar visioner för ett annat alternativ till det kapitalistiska ekonomiska systemet, som Paul Masons Postkapitalism och Yannis Varoufakis The Other Now, brukar arbetarkontrollerade företag vara en central del av visionen. Kanske har det argentinska exemplet, spritt genom exempelvis Kleins och Lewis dokumentär, fungerat som inspiration.
Trots alla svårigheter har modellen utvecklats till något av en framgångssaga.
