Fall från hög höjd

Samtidigt med den briljanta romanen Harvey utkommer Emma Cline med novellsamlingen Daddy. Ett inte lika lyckat koncept, snarare spekulativt snabbförlagt, är Josephine Askegårds intryck.

Emma Cline, författaren som briljerat och berört i romaner som Flickorna (2020) och Harvey (2021) kommer samtidigt som den senare ut med novellsamlingen Daddy. Från början njuter man av hennes vardagliga språk, så enkelt men samtidigt fullt av innebörd; hot och undertexter. Tyvärr fungerar det språket inte för att ta del av korta noveller, i detta fall tio stycken som litegrann flyter in i varandra.

Alla utom en av novellerna utspelar sig i Kalifornien, uppe i bergen eller nere i Los Angeles. I det senare fallet är det filmbranschen som står för en sunkig fond, referenser görs till kända fall som Polanskis drogande och våldtäkt av en 13-årig flicka 1977, men också fall som är mindre kända, oklart om de är autentiska. Människor i branschen har tagit stryk genom att gå över sina egna gränser, andra gjort grova övertramp som plötsligt (efter Harvey Weinstein och Metoo) gjort dem omöjliga att ha att göra med.

Snart lär sig läsaren att det inte finns täckning för oron, och hastar vidare till nästa gränslösa tonåring eller äldre man med för ögonblicket användbar chefsposition.

Men genom att dramaturgin som författaren utarbetat upprepas schematiskt i varje berättelse blottas en ganska enkel formel som irriterar och till slut gör att personerna blir likgiltiga för en. Tonårsflickor som leker prostituerade, flickor som tvingas ha för små kläder i en lätt maskerad American Apparel-butik och som börjar sälja använda trosor vid sidan av, eller en kolerisk pappa som inte förstår varför den vuxna dottern rycker till när han sträcker sig förbi henne i bilen (den första novellen och samlingens bästa); alla karaktärer blir efter några stycken till ett enda trasigt kollektiv genom att bakgrunden till deras historier inte avslöjas – också det programmatiskt.

Däremot görs gärna små utvikningar på någon halvsida kring någon meningslös episod som inte hör berättelsen men skapar en vag oro. Men gåtfullheten blir till manér. Snart lär sig läsaren att det inte finns täckning för oron, och hastar vidare till nästa gränslösa tonåring eller äldre man med för ögonblicket användbar chefsposition.

Kanske vädrade förlaget framgångsluften lite för snabbt efter de två romanerna och ville smida medan järnet var riktigt hett, resultatet blir för min del att jag lägger Cline åt sidan för ett tag. Det är inte, som man skulle kunna tro, lättare att skriva noveller, snarare svårare, magin måste uppfinnas på nytt och på nytt och det klarar inte alla. Det blir uppenbart här.