Du och jag skulle göra samma sak

Du och jag skulle också vara arbetskraftsinvandrare. Om vi kunde.

Skulle du kunna tänka dig att arbeta utomlands en period i livet om du fick motsvarande 250 000 kronor i månaden? Om du kan tänka dig det det så förstår du varför så många byggare från Ukraina och Uzbekistan har valt att arbeta i Sverige.

Skulle du kunna tänka dig att jobba utomlands om du fick 310 000 kronor i månaden? Om du kan tänka dig det så förstår du varför så många restaurangbiträden från Bangladesh har valt att jobba i Sverige. De gör det för att de kan. Du och jag skulle troligen göra detsamma om vi kunde.

De kommer hem utblottade, lurade på lönen och inte sällan med livslånga men orsakade av en fruktansvärd arbetsmiljö. Vissa kommer inte hem alls.

Det är på många sätt en ny och fantastisk möjlighet att så många människor kan resa från andra sidan jorden för att arbeta i Sverige. En arbetare som får lägstalön enligt ett svenskt kollektivavtal kan lyfta hela sin familj ur fattigdom i något av världens mest utsatta länder. Det är lätt att den dimensionen glöms bort i den politiska debatten. För samhället är det också en vinst när vuxna arbetare i sina bästa år kommer hit och arbetar och betalar skatt till en välfärd de sedan aldrig utnyttjar.

Problemet är att  arbetskraftsinvandringen till Sverige i så liten grad ser ut så idag. Arbetarna kommer sällan hem med den där hopsparade löneskatten. De kommer hem utblottade, lurade på lönen och inte sällan med livslånga men orsakade av en fruktansvärd arbetsmiljö. Vissa kommer inte hem alls.

Den bistra sanningen är att många av de människor som med drömmen om ett bättre liv kom hit och byggde våra sjukhus och skolor, städade våra arbetsplatser och körde hem våra varor, åkte hem med ”vita fingrar” eller utbrändhet eller växande mesoteliom i bröstet. Skattepengarna som skulle stärka välfärden hamnade istället i fickorna på arbetslivskriminella bolagsägare.

Anledningen till att vi ändå ser en förödande löne- och villkorsdumpning är enkel: Tiotusentals företag i Sverige som bryter mot lagar och regler.

Reflexmässigt upprepas mantrat ”stoppa vid gränsen” från både höger och vänster så fort arbetskraftsinvandringen förs på tal. Arbetarna utmålas som lönedumpare och konkurrenter. Få tycks känna till att varenda ett av alla de arbetstillstånd som beviljats i Sverige garanterar kollektivavtalsenliga villkor.

Det betyder att om våra lagar och regler efterföljdes i Sverige, ja då skulle det inte finnas någon lönedumpning orsakad av arbetskraftsinvandring alls. Anledningen till att vi ändå ser en förödande löne- och villkorsdumpning är enkel: Tiotusentals företag i Sverige som bryter mot lagar och regler.

Vi lever i en extrem tid. Uppvärderingen av företagande har skapat en situation där bolagsägare kan göra lite vadsomhelst utan att det får några konsekvenser. Jag har aldrig stött på ett enda företag med utomeuropeisk arbetskraft som håller det de har lovat Migrationsverket. Konsekvenserna är i princip obefintliga.

Människors strävan efter ett bättre liv genom hårt arbete är aldrig ett problem. Problemet är de människor som förtrycker och skor sig på andra. Företag, inte arbetare, dumpar villkoren. Det är hög tid att vi lär oss att byta ut  ”stoppa arbetskraftsinvandringen” mot ”stoppa arbetslivskriminaliteten”. Hårdare tag mot entrepenörerna!