Det är lätt att stanna i detaljerna i resultatet av las-överenskommelsen och spekulera fram och tillbaka om vad de kan innebära. Kanske vore det värt att höja blicken en aning och titta på principerna. För egentligen är det två saker som skett. Staten har löst ett problem åt kapitalet och inlett ett systemskifte på arbetsmarknaden. Göran Salmonsson om vad som egentligen står på spel i las-frågan.
Det finns ett klassiskt problem inom utbildningsekonomi. Om man låter företagen själva stå för yrkesutbildning och vidareutbildning blir det med stor sannolikhet alldeles för lite av den varan. Marknadskrafterna ger mindre investering i utbildning än vad som är optimalt. Skälet är enkelt och välkänt. Den som lägger pengar på att utbilda arbetskraft kan inte vara säker på att få behålla den utbildade arbetskraften. Så länge ingen kan tvingas att stanna kvar i en anställning finns alltid möjligheten att söka sig en bättre plats när den nya kompetensen lagts till den gamla. Och konkurrerande företag, som slapp utbildningskostnaden, kanske kan betala lite mer i lön.
Alla företag befinner sig i samma situation. Ingen kan vara säker på att få behålla avkastningen av sin utbildningsinvestering. I värsta fall blir man den som bekostar utbildningen åt konkurrerande företag. Följaktligen finns det goda ekonomiska skäl att tänka sig för innan man tar fram plånboken och bekostar utbildning för dem som jobbar i företaget. Konsekvensen blir att investeringarna i utbildning blir lägre än det samhällsekonomiskt optimala.
Det besynnerliga – för att inte säga bisarra – är sammanhanget för detta åtagande.
Inget av detta är någon nyhet. Problematiken har funnits med i debatten åtminstone sedan man började diskutera lärlingsutbildning i slutet av 1800-talet. Den enklaste lösningen är att låta staten ta hand om det hela, eller åtminstone om finansieringen. Det har varit en praktisk lösning som alla kunnat vara belåtna med. Företagen får tillgång till utbildad arbetskraft och kan fokusera på mer företagsspecifik specialistutbildning, som inte är så gångbar utanför bolagets portar. De enskilda drar nytta av en god utbildning och fortbildning. Samhällsekonomin i stort vinner på att ha en välutbildad arbetskraft. Inget av detta är kontroversiellt. Och nu har staten alltså åter klivit in i denna roll och åtagit sig att med skattemedel finansiera studier för folk med, mellan och utan jobb.
Det besynnerliga – för att inte säga bisarra – är sammanhanget för detta åtagande. Av obegriplig anledning sker det tillsammans med en förändring av anställningsskyddet, som inte bara är en försvagning, utan som rätteligen bör kallas inledningen på ett systemskifte.
Lagen om anställningsskydd, las, ger ett skydd i anställningen. Låter självklart, och borde också vara det. Det är en skyddslag som inskränker arbetsköparens rätt att fritt anta och avskeda arbetare. Det är alltså en lag som berör grundläggande maktrelationer på arbetsplatsen och i förlängningen därmed också på arbetsmarknaden. Arbetsköparen kan inte fritt efter behag slänga ut folk. Det måste finnas saklig grund för att avsluta en anställning. Det ger en viss trygghet och förutsägbarhet i tillvaron, inte minst för den som riskerar väcka misshag genom att vilja bedriva facklig verksamhet på sin arbetsplats.
För den som är eftertraktad på arbetsmarknaden ges en motsvarande trygghet av att hen har lätt att få ett nytt jobb om det gamla skulle upphöra. Försörjningen på arbetsmarknaden är tryggad. Ur den enskildes synvinkel kan det praktiskt sett vara likvärdigt med anställningsskyddet, men principiellt sett är det något helt annat. Möjligheten att få ett nytt jobb begränsar inte arbetsköparens rätt att efter eget godtycke göra sig av med folk, det lindrar bara konsekvenserna. Försörjningstrygghet på arbetsmarknaden griper alltså inte in arbetsköparens maktbefogenheter på arbetsplatsen. Och till skillnad från anställningsskydd gäller inte försörjningstryggheten lika för alla.
Vissa är mindre eftertraktade på arbetsmarknaden, andra är lätta att byta ut mot andra som söker jobb. Gentemot dessa, med en svagare ställning, behöver arbetsköparen inte hålla igen i utövandet av sina maktbefogenheter. Skulle någon klaga, eller sätta sig till motvärn, eller till och med försöka organisera sig med sina kamrater för att hävda sin rätt, då är det bara att slänga ut dem.
De fackliga organisationerna fick tidigt i Sverige en inriktning på att jämna ut skillnaderna mellan de eftertraktade och de utbytbara. Därför blev det centralt att på olika sätt resa spärrar mot arbetsköparnas rätt att fritt anta och avskeda arbetare. Det var ingen lätt sak. För arbetsköparna var detta – tillsammans med rätten att leda och fördela arbetet – det mest dyrbara de ägde. Båda parter visste att det handlade om makten på arbetsplatserna och därmed på arbetsmarknaden i stort. Huruvida lagstiftning i allmänhet och las i synnerhet är det bästa sättet ur facklig synvinkel att hantera frågan kan vi lämna därhän nu. Det väsentliga är att las är till för att hantera just denna maktfråga.
Två saker som kan och bör hållas strikt åtskilda har bakats samman i en rörelse som innebär att principen om anställningsskydd ersätts av principen om anställningsbarhet.
Försvagningarna av anställningsskyddet som staten nu tvingat fram skulle kunna ses som ett vanligt bakslag i det ständiga envig om makten som präglar varje arbetsmarknad. Men det dessvärre något mer och något värre. Genom att fläta samman uppluckringen av anställningsskyddet med finansiering av utbildning, som åtminstone i teorin ska underlätta att finna nytt jobb, har man anträtt vägen mot ett systemskifte. Två saker som kan och bör hållas strikt åtskilda har bakats samman i en rörelse som innebär att principen om anställningsskydd ersätts av principen om anställningsbarhet. Inskränkningar i arbetsköparens maktbefogenheter ersätts med förhoppningen – och förmaningen – att de arbetande ska gör sig mer anställningsbara. Makten på arbetsplatsen överlämnas till arbetsköparen i utbyte mot – ja mot vadå? Att den enskilde får rätt att se till att hålla sig anställningsbar. Och det blir arbetsköparna som bestämmer om hen har lyckats.
Staten skjuter förvisso till en skatteslant till dem som genom utbildning vill försöka förbättra sin anställningsbarhet. Men vad staten egentligen har bidragit med i den nya uppgörelsen är att lösa ett problem åt kapitalet. Fortbildning inom arbetskraften behövs, men betalningsviljan räcker inte om den ska skötas på frivillig väg. Bidrag till företagens utbildningskostnader kan säkert motiveras, men att tvinna ihop det med en avveckling av anställningsskydd så att detta kan ersättas av att var och en, på ett eller annat sätt gör sig mer anställningsbar, är ett stolleprov av sådana proportioner, att LO-borgsbrännar-Martin var fnissig av lycka på presskonferensen. Hans lycka beror naturligtvis på att han vet exakt vad som sker.
Motståndet inom LO visar att det är fler som är fullt på det klara över med vad som sker. Frågan är om Socialdemokraterna tänker tvinga de motspänstiga LO-förbunden att frivilligt ansluta sig till systemskiftet. Ny lagstiftning kan de inte komma undan. Men det är bättre att förlora ett slag och fortsätta kampen än att komma överens och skriva avtal om sin egen underkastelse. För om vi faller i dag, utan att kompromissa, kan vi kanske inte vara säkra på seger i morgon, men vi kan i alla fall fortsätta kampen. Och så länge vi fortsätter kampen kan vi segra.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.