Leila Ali Elmi, arbetsmarknadspolitisk talesperson för (MP), Martin Ådahl, arbetsmarknadspolitisk talesperson (C), abetsmarknadsminister Eva Nordmark och Arman Teimouri, arbetsmarknadspolitisk talesperson för (L) vid pressträffen om las-förslaget. Foto: Henrik Montgomery/TT
Det är lätt att stanna i detaljerna i resultatet av las-överenskommelsen och spekulera fram och tillbaka om vad de kan innebära. Kanske vore det värt att höja blicken en aning och titta på principerna. För egentligen är det två saker som skett. Staten har löst ett problem åt kapitalet och inlett ett systemskifte på arbetsmarknaden. Göran Salmonsson om vad som egentligen står på spel i las-frågan.
Det finns ett klassiskt problem inom utbildningsekonomi. Om man låter företagen själva stå för yrkesutbildning och vidareutbildning blir det med stor sannolikhet alldeles för lite av den varan. Marknadskrafterna ger mindre investering i utbildning än vad som är optimalt. Skälet är enkelt och välkänt. Den som lägger pengar på att utbilda arbetskraft kan inte vara säker på att få behålla den utbildade arbetskraften. Så länge ingen kan tvingas att stanna kvar i en anställning finns alltid möjligheten att söka sig en bättre plats när den nya kompetensen lagts till den gamla. Och konkurrerande företag, som slapp utbildningskostnaden, kanske kan betala lite mer i lön.
Alla företag befinner sig i samma situation. Ingen kan vara säker på att få behålla avkastningen av sin utbildningsinvestering. I värsta fall blir man den som bekostar utbildningen åt konkurrerande företag. Följaktligen finns det goda ekonomiska skäl att tänka sig för innan man tar fram plånboken och bekostar utbildning för dem som jobbar i företaget. Konsekvensen blir att investeringarna i utbildning blir lägre än det samhällsekonomiskt optimala.
Teslakonflikten: Här är historiska sympatiåtgärderna som spelat roll
Sympatiåtgärder har använts i allt från Ådalen 31 till protesterna mot Apartheidregimens Sydafrika. Foto: Pressens Bild och Pontus Lundahl/TT
Den uppmärksammade konflikten på Tesla har fått arbetsköparorganisationer och högerpolitiker att ifrågasätta rätten att vidta sympatiåtgärder. Men fackens många sympatiåtgärder har en lång och betydelsefull historia på svensk arbetsmarknad. Från Ådalen-31 till strejken på amerikanska Toys R Us i mitten av 1990-talet.
Strejkforskaren Christer Thörnqvist. Foto: Privat
Enligt Svenska Akademins ordlista betyder ordet sympatiåtgärd en känsla av varm uppskattning och egenskaper som hjälpsamhet och solidaritet. Rent juridiskt är det ett fackligt vapen att ta till under en pågående arbetsmarknadskonflikt. Som exempelvis nu under den infekterade Teslastrejken där flera fackförbund vidtagit sympatiåtgärder i form av bland annat blockader mot den kontroversiella elbilsjättens verksamhet i Sverige och till stöd för IF Metalls kamp för kollektivavtal.
– Sympatiåtgärder, som alltså handlar om att facken ger sig in i en strid där de inte primärt är berörda själva, utan där själva kärnfrågan anses så pass viktig, har alltid haft ett starkt symbolvärde. Bara hotet om att gå ut i sympatistrejk kan vara mycket effektfullt, förklarar Christer Thörnqvist som är lektor i arbetsvetenskap vid högskolan i Skövde och som länge forskat på strejker och svenska arbetsmarknadskonflikter.
Ådalshändelserna 1931
Ett exempel, det kanske mest kända i den svenska arbetarrörelsens historia, är upprinnelsen till skotten i Ådalen 1931. Där började den egentliga konflikten vid Marmaverken i Hälsingland strax 30 mil söderut längs norrlandskusten året innan, då bolagscheferna beslutat sig för att sänka arbetarnas redan låga löner. Något som ledde till omfattande protester och så småningom strejk.
Händelserna väckte stor medkänsla hos arbetare i alla delar av landet och i Ådalen beslöt sig pappersarbetare därför att ta till sympatiåtgärder.
Strejkande sågverksarbetare i Ådalen i maj 1931. Foto: TT
Något som strax därefter ledde till att fem personer sköts till döds av beväpnad militär den där majdagen för 92 år sedan.
Historisk konflikt på Tesla
Dagens situation kring Tesla måste också betraktas som historisk, menar Christer Thörnqvist som följt konflikten noga de senaste veckorna.
– Sällan, om ens någonsin, har väl så många fackförbund vidtagit sympatiåtgärder som här. Och åt det kan inte Elon Musk göra något, för det är nämligen en grundlagsstiftad rättighet i Sverige, säger Christer Thörnqvist.
Strejkvakt från IF Metall utanför Tesla-anläggningen på Boplatsgatan i Malmö på måndagen. Foto: Johan Nilsson/TT
Han pekar samtidigt på flera andra sympatiåtgärder som haft stor effekt. Under de många blodiga åren i Apartheidsystemets Sydafrika visade stora delar av den internationella fackföreningsrörelsen, inte minst här i Sverige, solidaritet med den hårt förtryckta svarta befolkningen i landet. Företag, som exemplevis den nederländska elektronikjätten Philips bojkottades och sattes under hård press för sin verksamhet i den rasistiska diktaturen och hamnarbetare runt om i världen vägrade lossa apelsiner från landet. Något som bidrog till regimens fall.
Facken slöt upp mot Toys R us
Andra sympatiåtgärder som spelat en avgörande roll är när den amerikanska leksakskedjan Toys R Us försökte etablera sig i Sverige 1994. Företaget vägrade, precis som Tesla, att teckna kollektivavtal med de anställda och en strejk bröt ut. Flera fack ställde sig bakom Handels krav och konflikten tog snabbt fart. Bland annat vägrade Transportarbetareförbundets medlemmar leverera varor till butikerna i Stockholm, Göteborg och Malmö och Finansförbundet införde blockad av alla ekonomiska transaktioner till och från företaget innan ett kollektivavtal var på plats.
Att sympatiåtgärder har en lång och betydelsefull historia på svensk arbetsmarknad håller Jesper Hamark med om. Han är universitetslektor vid Högskolan i Borås och har bland annat skrivit boken Strejk: från satans svarta Kvarna till gigekonomin som kom ut förra året.
Arbetsköparna var först med sympatiåtgärder
Och enligt honom var det faktiskt arbetsköparna som började använda sig av sympativapnet i kamp mot just fackföreningsrörelsen.
– Det uppstod i Danmark mot slutet av 1800-talet då arbetare vid ett företag strejkade. Deras kompisar som jobbade på andra företag kunde därmed bistå med ekonomiskt strejkunderstöd, så arbetsgivarna beslöt sig därför att lockouta hela branscher. På så sätt fanns det ingen stridskassa, förklarar Jesper Hamark.
Taktiken spred sig snabbt över sundet till Sverige där arbetsköparna även här började anamma strategin som senare även blev en del av fackföreningsrörelsens vapen.
Jesper Hamark tror inte att Elon Musk är villig att ge med sig.
– Han gillar inte facket helt enkelt, men det är han ju inte ensam om bland ledande tech-personer i världen. Och det finns också en kulturskillnad mellan USA och Skandinavien som spelar roll i den här konflikten. Där borta är inte kollektivavtal norm och skulle han bli tvungen att teckna ett sådant så vet han ju, för han är inte dum, att det skulle innebära högre kostnader för Tesla.
Riksdagspartier vill se ytterligare inskräningar i strejkrätten
I en nyligen publicerad undersökning från tidningen Arbetsvärlden svarar fyra av riksdagens åtta partier att de gärna ser en inskränkning när det kommer till fackens rätt att använda sympatiåtgärder. Det här i spåren av just den pågående Tesla-konflikten.
Regeringspartierna Moderaterna, Krisdemokraterna och Liberalerna är tillsammans med Centerpartiet positiva till en inskränkning genom en så kallad ”proportionalitetsprincip” medan Sverigedemokraterna avböjer att svara. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill enligt Arbetsvärldens enkät inte se några inskränkningar.
Christer Thörnqvist tror dock arbetsköparna gärna ser att fackens rätt att vidta sympatiåtgärder begränsas.
– De tycker att dagens regler är alldeles för generösa och så har de alltid tyckt. Men som sagt, vi har en lång tradition av det här i Sverige, förklarar Christer Thörnqvist.
Ett samförståndsäktenskap med Elon Musk – genom kollektivavtal – är ingen garanti för ett lyckligt slut. Amalthea Frantz om problemen med att sätta allt sitt hopp till kollektivavtalen. Foto: Britta Pedersen/TT, Arbetaren
Alla vill vi se Musk backa. Men något är skumt när även arbetsköpare ropar efter kollektivavtal.
Vi som vill ha förbättringar för anställda, i stället för tvärtom, tenderar att bli glada över att någon strejkar alls i världens minst strejkande land. Och vi hoppas förstås att Tesla-ägaren Elon Musk får krypa till korset. Men det betyder inte att kollektivavtal är frälsningen. Arbetsköparorganisationerna är ju rörande överens med företrädare för LO om att kollektivavtal och ”den svenska modellen” är toppen. Hur går det ihop?
Tja, för det första är det sedan år 2019 redan nästan omöjligt att lagligt strejka eller ta till andra stridsåtgärder i Sverige. Då fick Svenskt Näringsliv, via LO, TCO, Saco och senare den socialdemokratiskt ledda regeringen, igenom en lag som radikalt försämrade alla arbetstagares rättigheter. Det enda som det enligt den oheliga alliansen var okej att strejka för var, just det, kollektivavtal. Och med kollektivavtal följer fredsplikt, alltså: inga strejker.
För det andra visar debattutbytet på DN-debatt häromveckan, mellan arbetsköparorganisationen Almega och tio fackförbund, med all önskvärd tydlighet att det inte är kollektivavtalen, utan snarare strejker som sådana, som arbetsköparna är rädda för. Den svenska modellen och kollektivavtal är helt ofarliga för dem. Annars skulle de inte gilla dem så mycket.
Maktobalans i grunden – vilket äktenskap!
Att Sverige har några som helst rättigheter för arbetstagare är ett resultat av mångårig kamp. Och de regler vi har är plåster på såren för ett i grunden ojämlikt förhållande: den som måste jobba för lönen är i underläge till den som betalar ut lönen och äger företaget. Att exempelvis slippa jobba 14 timmar om dagen eller att (tills nyligen) inte kunna få sparken helt godtyckligt är relativt små, men viktiga, regler som ger en aning mer balans åt den enorma maktobalansen mellan arbetstagare och arbetsköpare.
Hustyrannen Svenskt Näringsliv har sin hustru facket kedjad i källaren.
Förvisso har Socialdemokraterna, med LO-ledningen i koppel, alltid älskat makt alltför mycket. Men det betyder ju inte att arbetarna bestämmer i Sverige. Det betyder bara att S har närmat sig arbetsköparna oavbrutet i sisådär 100 år.
Det är alltså minst sagt osmakligt när arbetsköparorganisationen Almegas företrädare Stefan Koskinen i Sveriges Radio nyligen jämförde den svenska modellen med ett äktenskap. Han sade att ”det inte är ett fungerande styrkeförhållande” eftersom det räcker att en part upplever att ett äktenskap är dåligt. Almega skulle då vara den äkta hälften som känner sig förtryckt. När verkligheten mer liknar att hustyrannen Svenskt Näringsliv har sin hustru facket kedjad i källaren. Och till råga på allt säger att hon börjar bli uppnosig.
Kollektivavtal kan passivisera – och kringgås
Kollektivavtal är inte den frihetliga arbetarrörelsens hjärtefråga. För dem som vill ha verklig ekonomisk demokrati och jämlikhet är sådana avtal, och fredsplikten de förutsätts föra med sig, en återvändsgränd:
Men syndikalister är bra på att ha både kort- och långsiktiga mål för ögonen samtidigt.
Kollektivavtal kan invagga de anställda i falsk trygghet och lojalitet som hindrar organisering på arbetsplatserna. Avtalen binder dem under orimligt långa tider, medan arbetsköparna vet precis när avtalen går ut och kan förbereda sig väl på eventuella strider. Arbetarklassen splittras av olika avtal för olika branscher. Och dessutom skapar kollektivavtalen sin egen krångliga byråkrati där makten automatiskt flyttas till experter, längre bort från de berörda.
Men syndikalister är också bra på att vara pragmatiska – eller kanske snarare, att ha både kort- och långsiktiga mål för ögonen samtidigt. Ett annat stort problem med kollektivavtalen är förstås att de ändå kringgås av arbetsköparna hela tiden och mer och mer (som Arbetaren ofta rapporterar om).
Som vår skribent Emil Boss uttryckt det: ”När ett bolag struntar i det kollektivavtal de har tecknat skapar det lönedumpning och osund konkurrens. Varje gång syndikalisterna upprätthåller ett kollektivavtal genom att kräva avtalsenliga villkor för medlemmarna är det bra för samhället.”
Utspelen från arbetsköparsidan är många nu. De tar alla chanser att omfördela ännu mer av makten till sig själva. Bara fyra år efter sin senaste lag har de mage att kräva ett avskaffande av rätten för fackföreningar att ta till sympatiåtgärder. På radion antyder Almega mysande att politikerna redan verkar lyssna på deras krav. Och en kartläggning av Arbetsvärlden bekräftar nu att regeringspartierna och Centerpartiet är med på noterna.
En extra krydda i denna soppa är att arbetsköparna låter ”den svenska modellen” få ett nostalgiskt skimmer över sig, i en tid när konservativa idéer om hur Sverige var så mycket bättre förr frodas.
När faktum är att arbetsköparsidan aktivt, och alltmer framgångsrikt, jobbar för att vrida klockan tillbaka till när arbetare var helt rättslösa.
Australiensiska fastighetsmiljardären efterlyste tidigare i år smärta i ekonomin, genom kraftigt ökad arbetslöshet, för att påminna arbetare om vem som jobbar för vem.
Vintern är här. Inte bara årstiden, utan även den ekonomiska. Men ekonomin är inte som vädret – något som bara händer – utan något som de styrande i högsta grad har påverkat. Den varselvåg vi ser nu är inte en olycklig effekt av dåliga tider – den är skapad av politik.
Minns ni den australiensiska fastighetsmiljardären Tim Gurner? I somras satt han i en tv-soffa och beklagade sig över att arbetare blivit för kaxiga. De betedde sig som att företagen skulle vara tacksamma över att ha dem. Han efterlyste smärta i ekonomin genom en kraftigt ökad arbetslöshet.
Han sa: ”Vi behöver se smärta i ekonomin. Vi måste påminna människor att de arbetar för arbetsgivaren och inte tvärtom”.
Smärtan har definitivt kommit till svensk ekonomi. Sverige ”har hamnat i” lågkonjunktur, som man säger. Arbetaren berättar i veckan om en drabbad arbetsplats, ett tryckeri i Östersund, som lägger ned vid årsskiftet och säger upp samtliga anställda, och där galghumor väger upp nedstämdheten inför den kommande arbetslösheten.
Arbetslösheten väntas öka med 40 000 personer
Samtidigt ser vi stora varsel i välfärden. 700 anställda i Region Sörmland, 600 i Region Östergötland. Detta efter en höstbudget signerad Elisabeth Svantesson (M), som inte på långa vägar kompenserar välfärden för kostnadsökningarna. Att låta välfärden behålla sin personal vore att ”elda på inflationsbrasan”, som arbetsmarknadsminister Johan Pehrsson (L) uttryckte det i en partiledardebatt tidigare i höstas.
Under 2024 väntas arbetslösheten öka med 40 000 personer. Detta i en tid när välfärden och skolan behöver lagas, bostäder behöver byggas, infrastrukturen rustas och gängen, som det heter, knäckas.
Vi hade inte behövt se så här många varsel. Lågkonjukturen, och dess medföljande ökade arbetslöshet, har inte bara svept in, vi har inte bara hamnat i den. Den har skapats av uteblivna satsningar från vår regering och av en åtstramande penningpolitik med målet att framkalla en lågkonjunktur som svar på inflationen.
Riksbanken säger inte samma sak som Tim Gurner, men deras handlingar talar samma språk.
Elisabeth Svantesson säger inte heller samma sak som Tim Gurner, men hennes handlingar ekar av samma sentiment, när nedskärningar, och därmed ökad arbetslöshet, ska dämpa inflation.
Räntehöjningarna i sig är inte vapnet
Räntehöjningarna vi har sett är i sig inget vapen mot inflation. Det är dess effekter som är det tänkta vapnet: Den minskade investeringsviljan och arbetslösheten som kommer med den, och därigenom folkets minskande konsumtion.
Men räntehöjningar och åtstramande statsbudgetar gör också något annat. Det är inte neutrala penningpolitiska och finanspolitiska verktyg. Det här lyfte den italienska ekonomen Clara E. Mattei, författare till boken Kapitalets ordning, som nyligen kommit på svenska (längre text om boken kommer), på ett föredrag på Stockholms universitet i veckan.
Räntehöjningarna och välfärdsnedskärningarna är verktyg i den verktygslåda av åtstramningar som verkar för att flytta maktbalansen i den relation som kapitalismen vilar på, nämligen lönearbetet. En ökad arbetslöshet sätter de som säljer sitt arbete i en svagare position och gör oss mer benägna att acceptera försämrade villkor och ökad utsugning.
De skapar, med Tim Gurners ord, smärta i ekonomin.
Richard (högst upp) och Samuel är två av åtta personer på tryckeriet i Östersund som förlorar arbetat i och med nedläggningen vid årsskiftet. Foto: Vendela Engström
Antalet varsel ökar och tryckeriet i Östersund är en av arbetsplatserna som drabbas. Vid årsskiftet lägger tryckeriet ner och åtta personer förlorar jobbet. Detta samtidigt som presstödet för svensk media förändras. – Vi fick besked i oktober och alla kommer att vara uppsagda den 1 december, säger Richard Forsberg som arbetat på tryckeriet i 18 år.
Utanför tryckeriet Bold Printing Mitt i Torvalla, sydost om Östersund, är det redan becksvart. Klockan är fyra på eftermiddagen, det är måndag, och snön ligger packad på marken. Det har snöat flera dagar i sträck och snön når nu upp till knäna.
Richard Forsberg är driftschef på tryckeriet och har bara har några arbetsveckor kvar tills det ska läggas ned och åtta personer förlorar jobbet. Nästa år skulle tryckeriet fylla 20 år. Men så blir det inte.
– Vi hade våra aningar, men att det skulle gå så här fort trodde jag inte. Vi fick besked i oktober och alla kommer att vara uppsagda den 1 december, säger Richard Forsberg.
Svart, rött, blått och gult är de fyra färger som används och blandas i samband med tidningstryck. Foto: Vendela Engström
Han pekar ut mot tryckmaskinerna som han menar är bland de modernaste som finns och värda miljoner.
– Vi får se om det går att få de här sålda. Vi har en intressent i USA, men om ingen vill köpa får de tyvärr skrotas, säger han.
Richard Forsberg har arbetat inom tidningsbranschen sedan han var 16 år, då han började som tidningsbud. Vad han ska göra efter vet han inte ännu, men han har tolv månaders uppsägningstid. Resten av personalen har mellan sex till två månaders uppsägningstid. Samuel är en av dem.
Richard Forsberg, driftchef, och maskinoperatör Samuel. Foto: Vendela Engström
Han vet redan vad han ska göra när tryckeriet lagts ned – köra lastbil. Han tog tjänstledigt för något år sedan för att ta lastbilskörkort. Men än har han inte börjat söka jobb.
– Det är klart att det är tråkigt att det ska läggas ner, men det har också känts som en tidsfråga. Man märker ju att det bara blir mindre och mindre tidningar som trycks.
Allt fler varslas
Den höga inflationen, i kombination med höga räntor, påverkar ekonomin och avmattningen har börjat märkas – speciellt i branscher som är konjunkturkänsliga så som byggbranschen och industrin. Under de senaste månaderna har antalet varsel har ökat, samtidigt som arbetslösheten stigit och antalet nya jobb på Platsbanken minskat.
Mellan januari till oktober i år har Arbetsförmedlingen fått in 60 353 varsel, vilket går att jämföra med att 22 552 personer varslades under samma period förra året, och i oktober varslades 6 758 personer, jämfört med 4 939 personer förra året.
I Sverige ligger arbetslösheten i oktober på 7,7 procent, enligt SCB:s arbetskraftsundersökning. I just Jämtland har arbetslösheten däremot minskat under flera år. Men trenden har nu planat och i oktober låg arbetslösheten på 4,4 procent.
På tryckeriet i Östersund trycks bland annat Dagens industri på helger, Östersundsposten och Söderhamns-Kuriren. Foto: Vendela Engström
Allt färre läser papperstidningar
Jan Andersson är vd för Bold Printing Mitt, som ägs av Bonnier News-koncernen sedan två år tillbaka. Han berättar att nedläggningen är en konsekvens av att marknaden för tryckta tidningsprodukter har minskat under många år och att den trenden accelererar just nu.
– Till slut kommer man till ett läge där man måste göra större kostnadsbesparingar då inga nya intäkter tillkommer. Nedläggningen av Östersund är för vår del, tyvärr, ett exempel på en sådan “större kostnadsbesparing”. Att det blev just Östersund är till stor del en fråga om geografisk placering, säger han.
Utöver tryckeriet i Östersund äger Bonnier News även tryckeriet i Falun, Sundsvall och Örebro. Efter nedläggningen kommer produktionen av morgontidningar flyttas till Falun och Sundsvall.
– Den utökade produktionen i de anläggningarna kommer att kunna utföras på de i dag befintliga produktionsskiften. Därigenom kommer det inte att behövas några fler tjänster för att härbärgera de utökade uppdragen, säger Jan Andersson.
Har ni erbjudit några stödåtgärder för personalen som varslats?
– Vi erbjuder anställda omställningsstöd via TSL samt om behov finns kontakt med företagshälsovård. Ingen direkt omplacering kommer ske men om vakanser skulle uppstå på någon av de andra anläggningarna kommer dessa att vara tillgängliga att söka, säger han.
Nya presstödsregler kan öka nedläggningar
Tidigare i år blev två tryckare uppsagda på tryckeriet i Sundsvall. Den så kallade ”tidningsdöden” har det pratats om länge. I takt med att allt fler läser nyheter digitalt trycks allt färre papperstidningar i landet. Som ett exempel berättar Richard Forsberg tryckeriet tryckte 35 000 upplagor av Östersundsposten 2004. I dag är antalet nere på 6 000.
– Efterfrågan på papperstidningar har absolut minskat under mina år i branschen, säger han.
Den här trenden kan komma att accelerera i och med det nya press- och mediestödet som införs den 1 januari 2024. Stödet är ett ekonomiskt bidrag från staten till tidningar och trots att de nya reglerna ska vara på plats om knappt två månader har riksdagen fortfarande inte fattat något beslut. För många redaktioner innebär det stor osäkerhet och oro i och med att de inte ännu vet exakt hur presstödet kommer att vara utformat. Mindre ”nischtidningar” som Arbetaren är en av de tidningar som kan drabbas hårt av de nya presstödsreglerna. Om tidningen kommer att få presstöd i vår vet ingen i nuläget.
Hur tror du att presstödsändringarna kommer påverka landets tryckerier?
– Det är svårt att veta. Men jag vet att flera tidningar har börjat ställa om och dragit ned på både pappersutgivning och personal. Inte minst Dala-demokraten och Länstidningen här i Östersund, säger Richard Forsberg.
De två nämnda tidningarna står inför stora sparpaket inför presstödsförändringarna. Totalt kommer elva personer att förlora jobbet samtidigt som tidningarna kommer lägga allt mer fokus på opinon. Dala-demokraten ska även ställa om pappersutgivningen och kommer halvera nuvarande utgivning, från sex till tre dagar i veckan.
– De här tidningarna har haft det ekonomiskt svårt även med det nuvarande mediestödet, och kommer att förlora på det nya mediestödet. Det är därför inte alls förvånande att arbetsgivaren vill genomföra besparingar. Men det är en jättetrist utveckling för dem, säger Magnus Sjöborg, ordförande på journalistklubben i norra Bonnier News Local till tidningen Journalisten.
En annan tidning som ställt om inför presstödsändringarna är Arbetarbladet, som flyttat redaktionen från Gävle till Sandviken. Tidningen förbereder sig på att få mindre stöd nästa år och har upphört med söndagsupplagan. Något även Sundsvalls tidning och Gefle Dagblad har gjort.
– Med nuvarande presstöd har man fått betalt för att producera unikt material för båda tidningarna. Det nya mediestödet stöder tvärtom lokal journalistik på flera orter och inte en mångfald av medier som bevakar samma stad. Då kan man konstatera att Arbetarbladet är större i Sandviken och Gefle Dagblad större i Gävle, säger Mikael Nestius, affärsområdeschef för Bonnier News Local till Dagens opinion.
Tryckeriet, som grundades 2004, lägger ner vid årsskiftet. De toppmoderna maskinerna är till försäljning, men i nuläget finns bara en intressant. Säljs de inte skrotas maskinerna. Foto: Vendela Engström
Sista dagen på tryckeriet närmar sig
På måndagar inleds nattsskiftet på tryckeriet i Östersund med att maskinerna tvättas rena. Blankt papper körs genom maskinerna för att tvätta bort restbläck från veckan som varit. Ett vanligt stressmoment är när pappret går av till följd av vätan.
Så sker även denna dag. Maskinen stängs av, pappret tejpas samman och maskinen slås på igen. Upp på det så kallade ”online-bandet” kommer blanka papper med lite bläckstänk på som blir allt vitare i takt med att fler ark gått genom tryckmaskinen.
Vid spakarna står Christian. Han har arbetat som maskinoperatör här i över tio år. Han vet inte vad som väntar efter nedläggningen, men har bestämt sig för att skriva ett cv och söka efter jobb på lediga dagar.
– Det har varit lite nedstämt här, men det har vägts upp med galghumor. Det blir ett sätt att hantera det. Det kanske kommer något positivt ur det här ändå, säger han.
Annie Hellquist reder ut folkmordsbegreppet. Foto: Patem Mousa/TT
Vad är folkmord? Kan begreppet användas på Israels aggression mot Gaza? Och vad är Sveriges och andra staters ansvar enligt internationell rätt när folkmordshandlingar begås framför våra ögon? Arbetaren reder ut.
Varför är dödandet av en miljon människor ett mindre brott än dödandet av en individ? Det var den fråga Raphael Lemkin ställde sig, och den fråga som sedermera kom att leda fram till den definition av, och konvention mot, folkmord vi har i dag.
De två brott som fick honom att ställa sig frågan var attentatet mot Taalat Pasha, en av Ottomanska rikets ledare under 1913–18, och massdödandet av armenier i Ottomanska riket 1915, långt innan begreppet genocid, eller folkmord, hade myntats av samme Lemkin.
Morgonen den 15 mars 1921 skuggade en ung armenier, Soghomon Tehlirian, Taalat Pasha från dennes hem i Berlin, där han – efterlyst för krigsbrott – levde under en ny identitet. 25-årige Tehlirian, som förlorat 85 släktingar i folkmordet mot armenierna, ingick i Operation Nemesis, en hämndaktion på de ansvariga för folkmordet. Han sköt Taalat Pasha i nacken, greps tämligen omgående och ställdes inför rätta för mord.
Raphael Lemkin, polsk-judisk jurist, följde rättegången och ställde sig frågan varför Talaat Pasha aldrig ställts inför rätta, och hur det kunde komma sig att det inte fanns någon internationell lag som berörde sådana ohyggligheter.
Själv förlorade Lemkin senare 49 familjemedlemmar i Förintelsen och vigde därefter sitt liv åt att arbeta för ett internationellt juridiskt ramverk som hanterade frågan om folkmord.
1948 blev det verklighet när FN röstade ja till folkmordskonventionen som skulle förhindra och bestraffa liknande brott.
Skyldigheten att skydda
Med folkmordet i Rwanda och i Srebrenica på 1990-talet i färskt minne kompletterades konventionen 2005 med ”Skyldigheten att skydda”, som stipulerar att ett land har skyldighet att skydda sina medborgare från folkmord, etnisk rensning, krigsbrott och brott mot mänskligheten. Om staten inte kan skydda befolkningen faller ett kollektivt ansvar på det internationella samfundet att handla för att förhindra dessa brott.
Demonstranter världen över går nu ut i hundratusentals och kräver denna typ av handling. FN-tjänstemän larmar om den höga risken för ett förestående eller pågående folkmord. I internationell media pågår en debatt om huruvida Israels attacker mot Gaza lever upp till definitionen av folkmord.
Folkmord är ett begrepp som ska användas med försiktighet. Många är de historiska övergrepp som varit fruktansvärda, men ändå inte levt upp till definitionen för just folkmord.
Men det finns historiskt också en underanvändning av begreppet i skarpt läge. Det har visat sig om och om igen, att begreppet folkmord ofta undvikits när tidigare folkmord pågått, trots att information om situationen funnits.
Samantha Power har arbetat som allt från korrespondent under Balkankriget till forskare, diplomat och FN-tjänsteman. I sin bok A problem from hell visar hon hur både västländer som kunnat ingripa och USA, som enligt Power haft tidig information om 1900-talets samtliga folkmord, återkommande misslyckats att förhindra folkmord. Hon beskriver hur USA ofta beskrivit folkmordshandlingar i termer av konflikt eller inbördeskrig medan de har pågått.
Ingen har någonsin erkänt ett folkmord
Först bland folkmordsforskarna att larma om att situationen i Gaza är att beteckna som folkmord var den israeliska historikern Raz Segal, som för några veckor sedan kallade den pågående situationen för ”ett skolboksexempel på folkmord”. Detta då flera av de gärningar som räknas upp i konventionen bevisligen pågår i Gaza – palestinier dödas, orsakas skada och påtvingas levnadsvillkor som är avsedda att medföra deras fysiska undergång – samt att det finns ett uttalat uppsåt. Något som Raz Segal menar demonstreras genom de uttalanden israeliska makthavare och militära befälhavare har gjort om ”mänskliga djur”, monster och nazister, betoningen på att orsaka skada och ”eliminera allt”, med mera.
I debatten har det sedan kommit såväl medhåll, som mothugg och nyanseringar. Det är främst kring uppsåtet debatten just nu rör sig. Finns ett uppsåt att helt eller delvis förinta palestinier som grupp, eller är det stora antalet dödsoffer, som Israel själv menar, ”collateral damage”, en olycklig konsekvens av krigföringen mot Hamas?
Folkmordsforskaren Martin Shaw menar i New Lines Magazine, att även om dödandet av civila skulle kunna ses som ”collateral damage”, så kan inte den sociala förstörelsen sägas vara det. Det finns ett uttalat mål att förstöra civil infrastruktur, och förstöra livsvillkoren i Gaza, vilket väcker frågan om folkmord. Han betonar också att folkmordsbegreppet används för lite, eftersom stater vill undvika det ansvar som faller på dem – skyldigheten att skydda – när det används.
Omar Bartov, professor i Förintelse- och folkmordsforskning, skriver under rubriken ”We still have time to stop the worst” i New York Times att situationen riskerar att utvecklas till ett folkmord, men han vill ännu inte slå fast att vi är där. Han menar att det finns ett uttalat uppsåt i israeliska politikers folkmordsretorik, men att militärens uttalade mål är militära och, menar han, inte visar på ett sådant uppsåt.
David Simon, chef för folkmordsstudier på Yale, menar i en artikel i Time, att Israel endast explicit uttalat att de vill utrota Hamas, och inte direkt uttalat att de vill utrota en specifik etnisk grupp, vilket gör att det inte kan betecknas som ett ”skolboksexempel” på folkmord.
Men vi ska också komma ihåg att förnekelse är folkmordens ständiga följeslagare. Förnekelsen är en integrerad del av förloppet, både under och efter. Det finns inget folkmord som de ansvariga erkänt.
Skyldigheten att förhindra
Skaran av forskare och experter som menar att det som händer i Gaza de facto utgör folkmord eller riskerar att utvecklas till ett folkmord växer från vecka till vecka. Det finns en bred konsensus kring att krigsbrott redan begås i och med attackerna mot skyddade mål som sjukhus och skolor, samt blockaden av bränsle, elektricitet och livsmedel.
Och ser det ut som ett folkmord – att folkmordshandlingar begås, låter som ett folkmord – att makthavare uttalar en folkmordsretorik, så är ju sannolikheten hög att det faktiskt är ett folkmord.
Men frågan är om vi i nuläget behöver veta hur väl definitionen uppfylls. Skyldigheten att skydda handlar om att förhindra dessa brott, och då gäller det att agera på varningssignaler, vilket det finns många av.
Ett folkmord kan omöjligen förhindras efteråt, när jurister vänt och vridit på förloppet och det står klart att punkterna i definitionen uppfylls.
Regeringens förslag får mig att tänka på min egen ”walk of shame” genom livet
Låt den som är fri från synd och bristande vandel kasta första stenen, skriver Johan Apel Röstlund om regeringens nya förslag. Foto: Lennart Nygren/TT och Anders Wiklund/TT
Snus och knulla och travet. Och spriten som tidsfördriv på det. Om du lever som i den älskade textraden från en av våra mest folkkära visdiktare ska du plötsligt kastas ut ur landet. Den blåbruna regeringens nya utspel om ”bristande levnadssätt” är både verklighetsfrånvänd och direkt Sverigefientlig.
När var du riktigt jävla dum i huvudet sist, frågar jag mig själv på väg hemåt den där sluddrigt sliriga söndagsmorgonen vi alla känner som ”the walk of shame” och så slår insikten till att det minsann är en ordentlig tur att jag både är blond och blåögd samtidigt som jag har det där rikstråkiga namnet Johan stämplat i passet.
En räddning rent ut av, tänker jag, nu när regeringen vill kasta var och varannan människa ur landet som inte levt som elevrådsordförande i någon prydligt marknadsanpassad halländsk högstadieskola.
Regering mot “bristande levnadssätt”
Det ska nämligen, förklarade en välklädd trojka av regeringsrepresentanter med Moderaternas migrationsminister Maria Malmer Stenergard i spetsen, snart bli möjligt att återkalla uppehållstillstånd på grund av ”bristande levnadssätt”. En utredning ska bara påbörjas först inför den eventuella och, vad det ser ut, luddiga lagändringen.
Där och då är det lätt att hålla sig för skratt men jag drar i stället en lättnadens suck. Jag är född här så utredningen gäller inte mig. Andras snedsteg kan däremot kosta dem allt de har. Från utvisning till förföljelse, tortyr och bottenlös misär.
För nog fan har man valt fel levnadssätt ett par gånger på den här krokiga väg som vissa väljer att kalla livet.
Det har minsann knullats och snusats då och då och även spelats en del poker om pengar och nog har jag, även om det ofta slutat i förnedrande nederlag, slagits också. Det har hänt på krogen till och med, även om det var väldigt länge sedan nu. Och demonstrerat har jag gjort: Mot krig och rasism och allmänt elände.
Ljug, snatteri och trasiga jeans
Rökt braj har väl hänt mellan varven, haft störningsjouren på besök, klottrat och satt upp klistermärken med både våldsbejakande och revolutionsromantiska inslag. Affischerat gatukontorets tråkgrå elskåp trots att det varit förbjudet och stannat ute alldeles för länge.
Ljugit mellan varven, lovat runt och hållit tunt. Men mest vita lögner. Jag är alldeles för nojig för att dra till med något på tok för osant.
Jobbat svart har jag gjort ett par gånger när pengarna till hyran skulle in, även om det också tack och lov var länge sedan nu.
Säkert har jag ofredat någon stackare också. Och satt mig upp mot griniga ordningsvakter, åkt polisbil och plankat i kollektivtrafiken. Kallat folk fula ord. Skrikit, gapat och hållit på.
Smitit före i kön och tagit två chokladkakor från snabbköpets hylla fast jag bara betalat för en. Kastat fimpar på marken, lånat stålars jag inte haft och levt loppan utan någon som helst ekonomisk täckning.
Jag har – precis som tidigare statssekreterare PM Nilsson tjuvfiskat en del i mina dagar – dock inte den rödlistade ålen men ett par fina abborrar har jag dragit upp. Jag har kört för fort utan bälte och cyklat på fyllan. Högljudd har jag dessutom varit, på både bibliotek och i väntrum. Och lagt upp fötterna på sätet i bussen, även om jag slutat med just det. Och så har jag haft trasiga jeans och ful frisyr.
Liv som en visa av Allan Edwall
Någon enstaka gång har jag sjukat mig från jobbet mest för att ligga kvar i sängen och hade jag bara varit bättre på matte, det hände att jag skolkade från de lektionerna, skulle jag säkert ha fuskat med skatten också.
Levt mitt liv, åtminstone stundtals när jag tänker efter, som en visa av Allan Edwall – den mest folkkära svensk vi haft här i landet – och handen på hjärtat: Levt just precis så där som verklighetens folk lever mest. I sus och dus och och ett Sodom och Gomorra av stoj och tvivelaktigheter.
Men mest har jag skött mig och klarat det rätt bra när allt kommer omkring. Bidragit i det lilla till att samhällets hjul fortsatt att snurra. Uppfostrat ungar och hållit på. Räddat någon från drunkning och ringt 112 när det behövts. Lämnat in en upphittad plånbok och hjälpt ett par förvirrade gamla damer över gatan.
Well, nog om mig och mina tillkortakommanden nu.
För samtidigt som vi ser en överrepresentation av människor med bakgrund i andra länder än Sverige som arbetar i vad som klassas till samhällsbärande yrken visar siffror också att SD, regeringens stödparti och enda garanten för Ulf Kristersson att bibehålla makten, är överlägsen etta på den något pikanta listan av partier med brottsdömda representanter. Det är skattebrott, styckmord och sexuella trakasserier i en sunkig sörja av bristande så kallad vandel.
Hur var det nu, den av er som är fri från synd får kasta första stenen …
”Almegas tolkning utgår från att det inte ska strejkas alls”
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, kommenterar Almegas debattartikel i Dagens Nyheter den 17 november. Foto: Jessica Gow/TT, Annie Hellquist, Kollage: Arbetaren
”Ska framtidens arbetare verkligen förlita sig på välviljan från några superrika när det gäller deras välmående, snarare än på den kollektiva styrka som en fackförening ger?” SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn kommenterar Almegas debattartikel i DN där de skriver att det behövs en ”modernisering av strejkreglerna” i Sverige.
Almegas företrädare visar sig bekymrade över att det i dag inte finns några ”begränsningar i möjligheten att vidta sympatiåtgärder”. Det hotar den svenska modellen menar de. Varför? Ja, för att företagen i Sverige som tecknar kollektivavtal ”betalar dyrt för fredsplikt” och ”måste få ett bättre skydd”. Annars ”minskar viljan att teckna kollektivavtal”, något som kan ”påverka svenska företags konkurrenskraft och möjligheterna att behålla och skapa jobb i Sverige”.
Det är fascinerande att arbetsköparorganisationer fortfarande vågar påstå att det är fackens fel när folk blir av med sina jobb. Det är också fascinerande att de vågar uppmana till en ”modernisering av strejkreglerna” bara fyra år efter en ny lagstiftning trädde i kraft som inskränkte de dåvarande strejkreglerna massivt.
I dag är det inte lagligt att strejka i Sverige om man jobbar på en arbetsplats där ens fack har tecknat ett rådande kollektivavtal; det är inte lagligt med sympatiåtgärder om det inte gäller en lovlig strejk; det är inte lagligt med så kallade ”vilda strejker”, där arbetare strejkar utan att facket har varslat om strejk (så som lokförarna på Stockholms pendeltåg gjorde tidigare i år); dessutom är det så gott som omöjligt att genomföra så kallade ”politiska strejker” i Sverige, där fackföreningar tar ställning i samhällspolitiska frågor.
Almegas tolkning av den svenska modellen tycks utgå ifrån att det inte ska strejkas alls i Sverige. I den tolkningen innebär fackföreningarnas roll att skapa lugn och ro för arbetsköparna, inte att göra det som är bäst för arbetarna. Det är en karikatyr av den historiska fackföreningsrörelsen.
Argumentet att facken inte behövs i samma utsträckning som förr då dagens ”Internationella bolag med behov av viktig kompetens har inte usla villkor” är bisarr. Om villkoren hos dessa företag är så bra, varför är då deras ägare, från Jeff Bezos till Elon Musk, så militant antifackliga?
Ska framtidens arbetare verkligen förlita sig på välviljan från några superrika när det gäller deras välmående, snarare än på den kollektiva styrka som en fackförening ger? Om det är mer i linje med den svenska modellen än sympatiåtgärder för arbetare som – helt inom lagens ramar – har kämpat för ett kollektivavtal i mer än fem år (som i fallet Tesla), så blir det ett hån. Och det i ett land där man en gång i tiden var stolt över sin fackliga tradition.
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna
– I den nyliberala staden handlar det om att mobilisera befolkningen och städernas utrymme för att maximera vinst, säger Margit Mayer, som innan hon gick i pension var professor i statsvetenskap vid Freie Universität Berlin. Foto: Johan Nilsson / TT. Kollage: Arbetaren
År av statlig utförsäljning av det gemensamma har satt sina spår: Vinstdrivande skolor, bostäder och vårdcentraler och en arbetande befolkning som trängs allt längre ut från stadskärnorna. Hur hamnade vi här? Arbetaren har träffat den tyske professorn Margit Mayer som har dedikerat fyra årtionden till att forska om den nyliberala stadens utveckling och de sociala rörelser som motarbetat den.
Under 1980-talet inleddes ett politiskt och ekonomiskt skifte i och med att nyliberalismen fick fäste runt om i världen, en omdaning som fortsatt fram till vår tid och som i sin tur påverkat stadsbilden i grunden.
– I den nyliberala staden handlar det om att mobilisera befolkningen och städernas utrymme för att maximera vinst. Vinnarna på det här systemet är de kapitalistiska storbolagen som tjänar pengar på en majoritet av befolkningens bekostnad, säger Margit Mayer, som innan hon gick i pension var professor i statsvetenskap vid Freie Universität Berlin.
Margit Mayer. Foto: Vendela Engström
Den nyliberala politiken karaktäriseras av en avreglerad global marknadsekonomi följt av privatisering och nedmontering av välfärdsstaten – allt för att främja den ekonomiska tillväxten. Sakta men säkert började den statliga styrningen av städernas infrastruktur att avvecklas.
Många stadskärnor byggdes om och kom att alltmer domineras av en växande sektor för avancerade tjänster, samtidigt som stora delar av produktionen utlokaliserades till länder med billigare arbetskraft.
– Städerna polariseras rent socioekonomiskt, inkomstskillnaderna ökade och individen förväntades bli en entreprenör för sig själv, säger hon.
Nya aktörer äntrar städerna
I och med privatiseringsvågen etablerades internationella bolag i städerna. Tunnelbanesystem, energi, skolor och vårdinstitutioner såldes ut, samtidigt som stora fastighetsbolag fick fäste i innerstäderna.
– Utvecklingen har skapat gentrifierade, dyra områden, vilket tvingat delar av befolkningen att flytta längre ut från stadskärnorna, säger hon.
Utvecklingen har inte skett utan motstånd. Rätten till staden har blivit allt mer omdiskuterat bland aktivister och stadsbor som vill se ett icke-kommersiellt alternativ till den nyliberala storstaden.
– I samband med finanskrisen 2008 trodde många att det var slutet för nyliberalismen, men så blev det inte.
Margit Mayer bjöds in till Södertörns högskolan av bostadsforskaren Dominika Polanska. Mayer invigde en seminarieserie om urban forskning som kommer att hållas på högskolan. I samband med hennes besök arrangerades även en stadsvandring i husockupationsrörelsens spår på Södermalm, ledd av journalisten Mathias Wåg. Polanska och Wåg har författat boken Ockuperat! : svenska husockupationer från 1968 till 2018. Foto: Vendela Engström
I stället räddades finanskrisen och bostadskrisen upp av staten genom stora lån, som i sin tur skuldsatte staten och indirekt befolkningen. Något som i förlängningen ledde till att regioner fick allt mindre pengar och tvingades sälja ut ännu mer.
– I Frankfurt privatiserades tunnelbanesystemet och nästan alla allmännyttiga bostäder i stadsdelen Kreuzberg i Berlin såldes till investeringsbolag – vilket resulterade i stora protester från befolkningen, säger Margit Mayer och tillägger:
– Även sjukvården såldes ut till hedgefonder som kontrollerar sjukvårdspersonalens arbete minutiöst. Allt för att kunna maximera vinsten. Något som både påverkat kvaliteten på sjukvården för patienterna, liksom arbetsmiljön för personalen.
Bostadskris och befolkningens oro
En av de största förändringarna för sociala rörelser under nyliberalismen är vem man kämpar mot. Det är inte längre de lokala politikerna, inte ens staten, utan de stora bolagen, menar Margit Mayer. En motståndare som ofta är baserad i ett annat land och är svår att få grepp om.
– Makten har förflyttats allt längre bort från folket, säger hon.
En undersökning om tyskarnas största oro, gjord av R+V Versicherung, ett av de största försäkringsbolagen i Tyskland, publicerad i oktober 2023, visar att befolkningens absolut största oro är kraftigt stigande levnadskostnader. På andra och tredje plats rankas rädslan för ökade bostadskostnader och att sociala förmåner ska försvinna.
Dominika Polanska och Margit Mayer på stadsvandring på Södermalm i Stockholm. Här ett stopp vid kvarteret Piskan, vars hyresgäster lyckades rädda hyreslägenheterna från rivning på 1970-talet. Foto: Vendela Engström
En majoritet av tyskarna hyr sina bostäder, samtidigt råder en stor bostadsbrist i landet. Enligt en studie från Eduard Pestel Institute for Systems Research saknas omkring 700 000 bostäder. I slutet av 1980-talet hade Tyskland ungefär 4 miljoner sociala bostäder. 2020 var antalet nere på 1 miljon. Men behovet har inte minskat.
Infrastruktur som återförstatligas
Men det går att skönja en motgående trend i allt det här. Privatiseringsvågen av städernas infrastruktur har delvis börjat vända i en del städer. Berlin är ett exempel på dessa städer. Staden befinner sig inte längre i en finansiell kris och har lyckats köpa tillbaka delar av de samhällsfunktioner som sålts ut.
– Däremot har staden inte köpt tillbaka de allmännyttiga bostäder som såldes ut i början på 2000-talet, säger Margit och tillägger att även om delar av infrastrukturen återförstatligas, så är detta bara ett första steg mot demokratisering, och att förstatligande eller kommunaliseringar i sig inte nödvändigtvis betyder att marknadsstyrningen upphör.
I Berlin pågår en kampanj som kämpar för att kommunalisera alla bostadsbolag som äger mer än 30 000 lägenheter. Ett av dessa bolag är Deutsche Wohnen som 2013 köpte upp många av de bostäder som har privatiserats.
– Till hyresgästerna sa man att det här skulle bli bättre. Men i själva verket försämrades fastighetsunderhållet, reparationerna fördröjdes och hyrorna steg medan bolagen gick med vinst, säger Margit.
Kampen mot fastighetsbolaget Deutsche Wohnen
En tendens som även går att se bland svenska kommunala bostäder som sålts ut till privata bolag. Här har begreppet ”renovräkning” använts för att beskriva en metod dessa bolag använder sig av: omfattande renoveringar genomförs, sedan höjs hyrorna kraftigt. Resultatet blir att många hyresgäster tvingas flytta allt längre ut från städerna – vilket späder på gentrifieringen.
2012 började boende i Kreuzberg organisera sig, dörr för dörr, mot de vinstdrivande bostadsbolagen, framför allt mot Deutsche Wohnen.
Demonstration mot Deutsche Wohnen och för en folkomröstning om expropriering. Foto: Wikimedia Commons.
I området bor många turkiska gästarbetare, varav några byggde upp en ”Gecekondus” i protest. En form av informell bosättning, utan tillstånd, som är vanlig i turkiska storstäder: snabbt byggda av invånare som inte har råd med etablerade bostäder.
– I Berlin blev det en bas för organiseringen, säger Margit Mayer.
Deutsche Wohnen är ett aktieägt bolag. En annan metod som aktivisterna använde sig av var att de köpte aktier så att de kunde gå på bolagsmöten, berättar Margit.
Bostadsorganiseringen mot Deutsche Wohnen spreds till andra, liknande fastighetsbolag. Ett av dessa är Vonovia, som även äger fastigheter i Sverige och är ett av de bolag som ville dubbelhöja hyran i Malmö i år.
Lyckad bostadsorganisering
Ett av målen var att skapa opinion mot bolagen. Sakta men säkert spreds allt mer kritik mot bolagens förehavanden medialt. Detta drog till sig Berlinpolitikernas uppmärksamhet och aktivisterna började organisera sig för en lokal folkomröstning om införandet av ett hyrestak.
– Hyresgästerna fick igenom hyrestaket, men det löste inte alla problem.
Demonstration i Berlin 2019, mot hyreshöjningar och mot fastighetsbolaget Deutsche Wohnen. Foto: Michael Sohn/TT
För tre år sedan, 2020, beslutade sig bostadsaktivisterna sig för att försöka få igenom en folkomröstning i hela Berlin för att expropriera Deutsche Wohnen och andra fastighetsbolag som äger mer än 30 000 lägenheter.
– Det var en radikal idé, och många trodde inte att de skulle ha någon chans. Men de började samla in signaturer för en ny folkomröstning, berättar hon.
Tillslut fick de ihop fler signaturer än nödvändigt, vilket resulterade i en folkomröstning där majoriteten röstade för kommunalisering. Folkomröstningen var däremot inte bindande, utan mer av en rekommendation till senaten som fattar det slutgiltiga beslutet.
– Det intressanta med organiseringen var att folk som har väldigt olika politiska ideologier gick samman. Det kunde vara konservativa väljare som samarbetade med vänsteraktivister. Men de bestämde sig för att lägga de politiska skiljelinjerna åt sidan och enades om två mål: lägre hyra och ingen rasism. Många kom under årens gång att ändra sin politiska uppfattning, tack vare det här samarbetet, säger hon.
Hur man vänder den nyliberala utvecklingen
I dag finns det en uppsjö av urbana kampanjer runt om i Tyskland, som arbetar för en kommunalisering av samhällsnyttig infrastruktur, bland annat av sjukhus i Hamburg och av energibolaget RWE.
– Alla dessa hämtar inspiration från kampanjen mot Deutsche Wohnen, eftersom det var den första gången en majoritet av befolkningen bakom en kommunalisering, berättar hon.
Demonstration mot hyreshöjningar i Berlin 2019. På banderollen “Boende är ingen vara – stoppa hyresvansinnet”. Foto: Michael Sohn/TT
Bostadskrisen i Tyskland är ett exempel på hur den nyliberala stadsutvecklingen resulterat i att stat och regering misslyckas med att hjälpa befolkningen, menar Margit Mayer.
– Vad det här egentligen handlar om är en maktförskjutning till storbolag vilket lett till en erodering av statens makt i takt med att de blivit allt mer beroende av kapital från dessa bolag. Detta har i sin tur minskat kapaciteten för statligt agerande.
Hur skulle dina drömmars stad se ut? – Kanske så som Exarcheia, en stadsdel i Aten, var förut, innan stadsdelen påtvingades privatiseringar och gentrifiering. Då var Exarcheia som en urban, frihetlig enklav som inkorporerat naturen. Där fanns ett stort utbud av självorganiserande, kollektiva platser och lösningar. För mig är det viktigt att det både finns sociala rättigheter, samtidigt som det finns stora friheter för individen, säger hon.
Hur tror du att vi kan vända den nyliberala utvecklingen?
– I takt med att vänstern har försvagats runt om i världen tror jag att ett sätt kan vara att bygga nya, breda koalitioner när det kommer till specifika frågor, på samma sätt som Deutsche Wohnen-aktivisterna gjorde i början.
Hon menar att när ett samhälle är i kris, precis som hon menar att det nyliberala samhället är nu, med statsekonomier baserade på skulder och lånebubblor som när som helst kan spricka, samtidigt som vi befinner oss i ett klimatnödläge, så finns det två vägar att gå:
– Barbarism och krig eller socialism. Det är i princip det vi står inför nu, säger hon.
Isak Gerson, skribent i Arbetaren. Foto: Fredrik Persson/TT, Olof Åström
Vill du vara politisk på högskolan är det ett säkrare kort att göra content till högerextrema kanaler än att organisera sig för fred och få vapenföretag att känna sig ovälkomna. Isak Gerson om Chalmers beslut att förbjuda politiska manifestationer.
Som demokrat har jag svårt att tänka mig något mer hotfullt än en demonstration. Folk som ropar ut sina åsikter och försöker diskutera dem med andra. “Låt mig vara!”, vill jag ropa tillbaka.
Jag vill inte syssla med politik. Särskilt inte när jag är på väg till arbetsmarknadsmässan DatE-IT för att söka jobb hos det israeliska vapenföretaget Elbit Systems eller Sveriges största vapenföretag Saab, som med sina produkter hjälper regimerna i till exempel Saudiarabien, Thailand och Pakistan att sprida demokrati. Och då får jag reda på att Svenska Fredsrörelsen organiserar något så störande som politik kring detta.
Ännu värre blir det för stackars Elbit Systems att Palestinagrupperna ordnar ”walkouts” i solidaritet med Gaza. Hur ska de känna sig välkomna här? Det värsta är hur folk utgår ifrån att det israeliska vapenföretaget bara tillverkar vapen till Gazakriget. Fördomsfullt, när Elbit också levererar utrustning till Azerbajdzjan i Nagorno-Karabakh.
Nej, här behövs det ändring. Därför välkomnar jag såklart beslutet som Chalmers tagit, uppbackad av kårordföranden, att förbjuda alla demonstrationer och affischer på universitetsområdet. En frisk demokrati är en fredad demokrati.
Tips för lyckad organisering
Och som den civiliserade demokrat med västerländska värderingar jag är tänkte jag ge Svenska Freds och Palestinagrupperna tips på hur vi demokrater organiserar oss för att använda vår gudagivna yttrandefrihet utan att störa friden.
Till att börja med är det bra om du har en bakgrund inom till exempel det nazistiska föreningslivet. Gärna med erfarenhet av trakasserier mot politiska meningsmotståndare.
Se till att du har någon typ av hatblogg eller hathemsida där du kan publicera dig. Det allra bästa är om du har en tillhörande videokanal.
Skriv upp dig på en kurs som på något sätt är relaterat till något du ogillar.
Sprid till läsarna och allmänheten att du skrivit upp dig på kursen i syfte att trakass… förlåt, jag menar ”kartlägga”.
Väl på kursen, gör vad du kan för att trakassera föreläsarna och gärna även medstudenterna. Filma, spela in. Anteckna. Tydliggör för dem att du håller på att samla content till dina medieprojekt.
Snart kommer du se att samhället vänder sig i din önskade riktning. Det är så demokrati fungerar. I alla fall på svenska högskolor.
Rayan Sukkar är palestinsk journalist och uppvuxen i Shatila, ett av Beiruts största flyktingläger. Foto: Julia Lindblom
Campji är ett medieprojekt som fokuserar på journalistikutbildning för personer som bor i flyktingläger i Beirut. Med många följare på sociala medier ger nyhetskanalen möjlighet för flyktingar att höras på sina egna villkor och ändra stereotyper om lägren. – Det är viktigt att vardagsberättelserna når ut, säger journalisten Rayyan Sukkar.
När Rayan Sukkar studerade media på Beirut Arab University Libanon visste hon att Libanon inte skulle tillåta henne att formellt arbeta som journalist.
– Palestinska flyktingar studerar på universitetet, till bland annat läkare, journalister och ingenjörer. Min syster pluggade till ingenjör, men kommer inte kunna arbeta som det, berättar hon.
I Libanon bedriver FN genom UNRWA skolor för palestinska flyktingar, men det är inte alla som har möjlighet att studera på universitetet eftersom avgifterna är höga. Rayan Sukkar arbetade hårt och lånade pengar från släktingar och vänner för att ha råd med avgiften.
Idag är hon 28 år gammal och reporter på medieplattformen Campji, en nyhetskanal som syftar till att palestinier ska få göra sina röster hörda och skildra vardagen på sina egna villkor.
Rayan Sukkar är själv uppvuxen i Shatila, ett av Beiruts största flyktingläger. I dagsläget bor där över 40 000 människor, och de senaste åren har även många flyktingar som flytt kriget i Syrien tillkommit.
Foto: Campji
Under många år har levnadsvillkoren i Shatila legat i medieskugga, eller beskrivits enbart i internationell press.
Men sedan sedan snart sju år pågår medieprojektet Campji i lägret. Ett projekt som startats och fått stöd genom tyska DW Akademie, och numera även sponsras av danska utrikesministeriet.
Projektet syftar till journalistikutbildning för de som bor i flyktingläger.
– Det är främst arbetslösa och personer som inte fått möjlighet att gå i skola som deltar i projektet. Först gick vi en intensiv kurs i journalistik, och sedan startade vi Campji för att dokumentera och skapa en slags medborgarjournalistik om vad som händer i flyktinglägret.
Rayyan Sukkar är reporter och programledare. Foto: Julia Lindblom
Palestinska flyktingars röster ska höras på egna villkor
Hon berättar att det till en början även var svårt för henne att som ung tjej att arbeta som reporter i Shatila.
– Många litade inte på oss och skämdes för att berätta sina historier på grund av fattigdom. Det var svårt att gå runt med en kamera på gatorna och intervjua folk. Men nu får vi mycket positiv respons. Allt fler hör av sig och vill berätta sina historier.
De flesta av de 21 personerna som arbetar med medieplattformen “Campji” är uppväxta i Shatila och andra flyktingläger.
– Men på senare år har vi tagit vidare projektet från Shatila, och rapporterar nu även från andra palestinska flyktingläger i Libanon och syriska flyktingläger. Vi har även jobbat med irakiska flyktingar. Det är viktigt för omvärlden att få veta hur verkligheten ser ut i flyktingläger, och därmed göra befolkningens röster hörda.
Vad är det som skiljer medborgarjournalistiken från vanlig journalistik?
– Medborgarjournalister spelar en viktig roll eftersom de kan vara på rätt plats vid rätt tidpunkt för att dokumentera. Problemen kan lyftas från andra perspektiv, eftersom det här är människor som rapporterar om sin vardag. Och de här journalisterna kommer med andra perspektiv som ofta inte får utrymme i lokal-tv eller palestinsk tv, säger hon.
– Medborgarjournalisten är den person som kan rapportera vilka nyheter som helst från sin plats och ibland i vissa situationer är det viktigare än professionell journalistik, eftersom det går att se problemet ur sitt eget perspektiv, säger hon.
Rayan Sukkar säger att journalistiken utvecklats mycket under de sju år som projektet pågått.
– Det har blivit som en slags utbildning. Jag studerade en master i media på universitetet, men det är genom Campji som jag verkligen lärt mig utöva yrket.
Foto: Julia Lindblom
Palestinska journalister diskrimineras på arbetsmarknaden i Libanon
Palestinska flyktingar i Libanon diskrimineras dagligen och lever under svåra omständigheter. De är utestängda från stora delar av den formella arbetsmarknaden, och är förbjudna att utöva en rad yrken. Eftersom de saknar medborgarskap i Libanon är deras politiska och sociala rättigheter i många fall icke-existerande.
Inte minst saknas det journalister som skriver om verkligheten i flyktinglägren.
– Men för att vara ärlig så är det inte bara palestinska journalister som diskrimineras och inte tillåts arbeta i Libanon. En palestinsk flykting som är specialistläkare och har studerat i 10 år på universitetet får inte heller jobb, säger hon.
Rayan Sukkar säger att tillvaron som frilansare på arbetsmarknaden för henne är svår, och att hon de senaste åren funderat på att lämna Libanon. Något som de flesta palestinier inte kan göra.
– Du betalar skatt, men får inte tillbaka något av systemet som till exempel pension eller försäkring. Jag har utbildning men funderar nu på att söka mig utomlands.
Människor shoppar på en gata i det palestinska flyktinglägret Shatila i Beirut den 24 juni 2023. Foto: Bilal Hussein/TT
“Libanesisk media målar upp en stereotyp och felaktig bild av lägren“
Rayan Sukkar menar att många får en felaktig bild av palestinier. Hon säger att libanesisk teve ofta visar en falsk bild av människorna som bor i lägren.
– Inslagen kanske handlar om flyktingar som tigger på gatorna. Det finns inget reportage om att vissa flyktingar studerat till läkare, ingenjör eller något annat positivt. Systemet är väldigt orättvist. Det visas alltid negativa bilder på vapen, droger och uppror. Men verkligheten ser annorlunda ut. Det finns mycket bättre människor än mig i flyktinglägret.
Hon understryker att kriminalitet finns överallt i samhället, inte bara i flyktingläger.
– När libanesisk teve gör reportage om droger och kriminalitet så visar de upp bilden av att detta pågår överallt i flyktinglägret, när det i själva verket handlar om vissa enstaka personer. Allt det som är positivt stannar i flyktinglägret, men det negativa sprids i alla libanesiska medier. Det får stor påverkan på samhället och skapar en felaktig bild av palestinier. Vi hoppas att Campji kan motverka det här narrativet.
Inslagen kan handla om allt möjligt, alltifrån större politiska samhällsfrågor till mer vardagliga reportage om basketturneringar och trädgårdsodling.
– Vi skildrar allt som händer i lägret, och vi försöker också lyfta fram positiva berättelser. Till exempel gjorde vi ett inslag om en man med funktionsvariation, men som har lyckats öppna en restaurang och jobbar, trots att han har det tufft. Hela systemet var emot honom men trots detta lyckades han skapa sig ett bättre liv, säger hon.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss