I intervjuboken Vi som arbetar med våra kroppar porträtteras 33 kroppsarbetare.
”Vi lastbilschaufförer kämpar mot att vi anses oförsiktiga, att vi stjäl och inte går att lita på”. Bengt Lindman beskriver ett bemötande som han har erfarenhet hänger ihop med yrket.
Han går upp vid fem och vet själv att han gör nytta men blir ibland visslad på som en hund. Karin Stöckel, smörjare i Kiruna berättar om hur många män inte går till en kvinna med en order, och hur hon får hånskratt tillbaka när hon konfronterar nedvärderingar, gliringar och sexistiska skämt på arbetet. Det ledde till att hon startade föreningen Gruvkvinnor.
”Jag kan inte jobba bara för att få lön”, säger hon. I Vi som arbetar med våra kroppar berättar fler kroppsarbetare om sin vardag på jobbet och hur den är mer än ”att få lön”. I en fin balans berättar de korta intervjuerna om människor som måste lita på att kroppen går att lita på i arbetet, som ofta sker i lag.
Porträtten som fotografen och konstnären Elisabeth Ohlson, och dokumentärförfattare och kulturproducent Annica Carlsson Bergdahl gör är korta men de lyckas få ett djup i vartenda ett. Många jobbar hårt men utsätts för beting och tidspress som skadar kroppen i stället för att hjälpa den att göra jobbet bra.
Och när man blir sjuk i arbetet hänger mycket på den enskilda individen för att kunna bli frisk. Sjukdom kostar, både i förlust av lön och i medicin och rehab.
Undersköterskor, kockar, lantarbetare, butiksanställda, målare, lokalvårdare, dagbarnvårdare, bartender, bagare och tvättbiträde är bara några yrken som representeras här – en helt enkel genial idé och ett intagande resultat. Man blir både ilsken och väldigt förtjust i varenda en.
