Litteratur #31/2021

Tesdrivet och grovhugget

"Om könets existens" är Kajsa Ekis Ekmans fjärde bok. Foto: Polaris/Joel Nilsson

Kajsa Ekis Ekman för intressanta resonemang om materialism, essentialism och individualism i synen på kön, men snart träder den klassiska nidbilden av transkvinnan som en trojansk häst fram. Anna Remmets läser Om könets existens.

Att diskutera vad kön är eller inte är kan kännas som att med en skalpell dissekera livs levande människor. Och det avser både ciskvinnor och transpersoner, men inte cismän eftersom deras liv och rättigheter aldrig varit hotade på grund av deras kön. Samtidigt är frågan om vad kön är och hur kön blir själva grundbulten i allt feministiskt tänkande. Jag minns fortfarande den förlösande känslan när jag som tonåring för första gången läste Simone de Beauvoirs ord om att en inte föds till kvinna utan blir kvinna. 

Kajsa Ekis Ekman vill i sin nya bok Om könets existens diskutera det hon beskriver som en ny syn på kön. Ekman är en stridbar intellektuell och socialist som under de senaste åren blivit alltmer kontroversiell på grund av uttalanden som har tolkats som transfobiska. Istället för att försöka släta över eller fokusera på andra frågor går hon nu alltså rätt in i dess kärna med en hel bok om könets varande och blivande. Fast själv skriver hon att det hon vill undersöka egentligen inte har så mycket med transpersoner att göra som med samhället i stort. 

På samma sätt har transpersoner ofta behövt leva upp till majoritetssamhällets stereotypa syn på kön för att få hjälp och sympati även om det självklart bland transpersoner liksom hos alla människor finns en massa olika förståelser av de egna upplevelserna och av vad kön är. 

Hon börjar med att resonera om hur den feministiska diskursen kring kön har förändrats från att se på kön (kropp) som en materiell bas för förtryck (genus) till att i individualistisk anda reduceras till enbart en känsla. För de Beauvoir var kroppen, som Ekman skriver, en situation utifrån vilken kvinnor förtrycks och tillskrivs genus, det vill säga de egenskaper som förknippas med kvinnor. Att ”bli” kvinna handlar om detta genus som är en produkt av könsmaktsordningen. Kajsa Ekis Ekman lyfter också fram ett marxistiskt perspektiv på hur förtrycket av kvinnor alltid kretsat kring kontroll över och exploatering av deras biologiska reproduktion.

Denna analys har dock alltmer trängts undan av en individualistisk analys som även har konservativa drag och som framhåller ”det autentiska” jaget och ”identiteten” över materiella villkor. Och detta är, enligt Ekman, inte progressiv förståelse av kön såsom det först kan tyckas, utan tvärtom en återgång till essentialistisk förståelse men med förändringen att det nu är genus som uppfattas som en statisk och inneboende egenskaper. Så långt är hennes argument både relevanta och intressanta.

Men detta är ju ingalunda något unikt för feminismen. Snarare handlar det om att de liberala, individualistiska men också konservativa diskurser som är dominerande i hela samhället har sipprat in även i det feministiska samtalet. Av denna ordning följer att hbtqi-rörelsen har hänvisats till att bedriva så kallad respektabilitetspolitik och att det enda sättet att prata om till exempel sexualitet för att minska majoritetssamhällets antagonism gentemot sexuella  minoriteter har varit att beskriva den som en medfödd, statisk och inneboende egenskap.

På samma sätt har transpersoner ofta behövt leva upp till majoritetssamhällets stereotypa syn på kön för att få hjälp och sympati även om det självklart bland transpersoner liksom hos alla människor finns en massa olika förståelser av de egna upplevelserna och av vad kön är. 

Parollen ”transkvinnor är kvinnor” behöver inte heller nödvändigtvis betyda att alla som uttalar den är ense om vad en kvinna är, utan kan ses som ett försvar mot mainstreamfeminismens solkiga historia av att utesluta transkvinnor ur kampen med argumentet att de är män som av någon slags illvilja parodierar kvinnor och därmed förstärker könsroller, om de inte rent av är våldtäktsmän som bara vill ha tillgång till kvinnliga rum. 

Ståndpunkten är att vården, påhejad av feminister, utför könsbekräftande behandling och operationer på mycket unga personer på löpande band.

Kajsa Ekis Ekman menar som sagt att hennes resonemang i huvudsak inte handlar om transpersoner, men ändå tar transvården och juridik kring transpersoner upp större delen av hennes bok. Efter att ha avhandlat kön mer allmänt (och förtjänstfullt!) går hon nämligen in på transvården. Och här går det inledningsvis intellektuella resonemanget över i anekdoter och slutsatser som drar åt det mer eller mindre konspiratoriska.

Ståndpunkten är att vården, påhejad av feminister, utför könsbekräftande behandling och operationer på mycket unga personer på löpande band. Det är en bild som fått kraftfullt mothugg redan när Uppdrag Granskning sände en omtalad dokumentär på ämnet för några år sedan. I kulisserna finns enligt Ekman läkemedelsbolag som tjänar stora på pengar på den ”nya” synen på kön. Men en socialist som Ekman torde säkerligen vara medveten om att inga läkemedel (vare sig covidvaccin, medicin mot cancer eller hormoner) tillverkas på grund av läkemedelsbolagens godhet, så att framhålla detta som ett stort avslöjande om just transvård känns ganska ohederligt. 

Men jämte anekdotisk bevisföring i form av vittnesmål från förtvivlade föräldrar och transpersoner som ångrat delar av eller hela sin behandling (och vilkas berättelser och smärta definitivt ska tas på allvar!) har Ekman också en diger källförteckning med forskning som hon hänvisar till. Både källor och slutsatser har hon dock redan fått kritik. För en läsare som är lekperson på området (vilket också Ekman faktiskt är även om hon onekligen är påläst) är det nästan omöjligt att värdera alla olika medicinska källor, något som inte minst alla hobbyepidemiologer under coronapandemin har visat. Att Ekman ändå låter så tvärsäker undergräver den intellektuellt resonerande ansatsen som ändå finns där i början av boken. 

Det är också värt att notera att hon av debattören Myra Åhbeck Öhrman och barnboksförfattaren Camilla Gisslow har anklagats för att vantolka deras texter. För transparensens skull: även undertecknad citeras kritiskt, men i förbigående och vad jag kan bedöma korrekt. Vad gäller Gisslow borde det i normala fall inte föranleda en lång skriftlig rättelse att någon tolkat ett skönlitterärt verk på ett för författaren inte önskvärt sätt, men allt detta sammantaget förstärker upplevelsen av ett mycket tesdrivet resonemang. 

Men sättet hon upprätthåller sig vid dessa individer och inte vid transpersoners faktiska materiella villkor (vilka borde intressera varje socialist) reproducerar ändå den gamla bilden av transkvinnor som lömska sexförbrytare i förklädnad.

Och i boken som ”egentligen” inte handlar i första hand om transpersoner träder snart den klassiska nidbilden av transkvinnan som trojansk häst fram. Det handlar om våldtäktsmän, styckmördare och kvinnomisshandlare som genom att byta juridiskt kön vips har fått tillgång till kvinnofängelser och trygga rum för kvinnor. Och med detta är vi tillbaka i det vanliga gamla misstänkliggörandet. Den omtanke om transpersoner som formulerades halvhjärtat i kapitlet om hur de enligt Ekman används som försökskaniner i skrupelfria läkemedelsbolags labb eroderar här. Visserligen säger hon att dessa personer inte är ”seriösa” transpersoner utan helt enkelt män som utnyttjar en blåögd och ”progressiv” lagstiftning.

Men sättet hon upprätthåller sig vid dessa individer och inte vid transpersoners faktiska materiella villkor (vilka borde intressera varje socialist) reproducerar ändå den gamla bilden av transkvinnor som lömska sexförbrytare i förklädnad. För oavsett vilken syn på kön en bekänner sig till bör transpersoners situation, präglad av våldsutsatthet, en oproportionerlig andel som hamnar i prostitution och hög andel psykisk ohälsa angå varje rörelse som säger sig kämpa för förtryckta. Det är en verklighet mycket långt från det inflytande som Ekman ger sken av i sina exempel med livsfarliga förbrytare och framgångsrika OS-medaljörer. I rättvisans namn ska dock sägas att det faktiskt finns en passage där hon diskuterar transkvinnors utsatthet i prostitution. Det är onekligen ett problem att vissa sexliberala feminister tror att det bästa sättet att vara allierad till transkvinnor är att bejaka prostitution som ”sexarbete”. 

Annars handlar mycket om att den nya synen på kön går ut över kvinnor, åtminstone ciskvinnor. Detta är för övrigt en term som Ekman anser vara ett symptom på problemet: att kvinnor inte ens inom feminismen fullt ut erkänns som politiska subjekt utan i stället får lära sig att de, om de är ciskvinnor, har en massa privilegier som de ska skämmas över. Men medan jag håller med henne om att den alltmer liberala (och av konservativ essentialism anstrukna) diskursen inom feminismen är ett problem för alla kvinnor (oavsett om vi är cis eller trans), är hennes resonemang kring cisbegreppet grovhugget och orättvist.

Dessutom tror jag att hon underskattar kvinnors förmåga att analysera sin egen position. Det är inte svårt att se nödvändigheten att i vissa situationer tänka på sig själv som privilegierad utifrån vissa specifika förhållanden, såsom att en är cis eller vit och samtidigt tänka och handla utifrån den politiska positionen kvinna. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984