Kultur #29/2021

På drift i en sprucken amerikansk dröm

Frances McDormand spelar en kvinna som lämnar sin hemstad Empire i Nevada efter att hennes man dött och den enda industrin stängts, för att vara "huslös" och resa runt USA.  Foto: Searchlight Pictures/TT

Bioaktuella Nomadland följer en befolkningsgrupp som ökade explosionsartat efter den spruckna bostadsbubblan 2008 och som sedan dess har fortsatt att växa. Jakob Åsell har sett en film som bär släktband till Vredens duvor och som skildrar den amerikanska medelklassens mardröm.

Den 31 januari 2011 stängde bruket för gott i den lilla Nevadastaden Empire i finanskrisens efterdyningar. Den anrika gruvorten hade försett nya amerikanska hem med väggmaterial sedan 1923, men förvandlades över en natt till en spökstad där halvdruckna kaffekoppar lämnades kvar och väggkalendrarna stannade upp på datumet då bruket slog igen likt den amerikanska drömmens Pripjat. Samma sommar togs stadens postkod ur bruk.

Empire agerar fond i backspegeln för Frances McDormands kantstötta Fern i Chloé Zhaos hyllade hybridfilm Nomadland. Efter makens bortgång packar hon sina ägodelar i en vit skåpbil och ger sig ut på vägarna i hopp om att finna ett nytt liv och någon sorts riktning. McDormand är en av få professionella skådespelare i denna amerikanska odyssé kantad av möten med verkliga nomader och sanna livsöden.

Filmen bär istället ett starkare släktband till John Fords Vredens druvor (1940) då Nomadland skildrar resande som metod för överlevnad och som väg ut ur sorg och smärta när tillvaron går i spillror. För den hårt prövade amerikanska medelklassen är det en skräckfilm med isande dokumentära inslag.

I kontrast till road movie-klassikern Thelma & Louise (1991) och den mer samtida Wild (2014) med Reese Witherspoon i vildmarken, skildrar Nomadland inte primärt en feministisk frigörelseresa genom de stora amerikanska vidderna. Filmen bär istället ett starkare släktband till John Fords Vredens druvor (1940) då Nomadland skildrar resande som metod för överlevnad och som väg ut ur sorg och smärta när tillvaron går i spillror. För den hårt prövade amerikanska medelklassen är det en skräckfilm med isande dokumentära inslag.

“Första gången man sover i sin bil mitt i stan känner man sig som en misslyckad människa, en luffare. Men det är det som är det fantastiska med att vara människa, vi vänjer oss vid allt” säger en av journalisten Jessica Bruders intervjuobjekt i boken Nomadland: Surviving America in the Twenty-First Century. Där porträtteras krigsveteraner med posttraumatiskt stressyndrom, taxichaufförer som utkonkurrerats av Uber och Silicon Valley-hyror i San Francisco och arbetsskadade Las Vegas- servitriser som skjutit på att öppna sina tunna pensionskuvert.

Många förbannar sig över att de spenderat för många år som förlorare i ett riggat spel, fångade i rävsaxen mellan stigande hyror och en stillastående löneutveckling. I dagsläget har en heltidsanställd amerikan med minimilön inte råd med en tvårumslägenhet någonstans i landet och inte heller räcker lönen till en enrummare i 95% av USA:s counties, om ekonomin ska gå ihop.

De campingplatser som tidigare fyllts med turistande pensionärer drar numera till sig baby boomers som ryckts upp med rötterna i finanskrisens spår. Istället för sightseeing söker de efter fotfäste i en föränderlig gigekonomi.

I Chloé Zhaos ömsinta adaption spelar många av dessa huslösa medlemmar av det nya amerikanska prekariatet sig själva och de samlas kring lägerelden för att dela med sig av sina stukade livsöden. Nomadland följer en befolkningsgrupp som exploderade efter den spruckna bostadsbubblan 2008 och som sedan dess har fortsatt att växa.

Bruders reportagebok kartlägger omvandlingen av den upp över öronen-belånade medelklassen till ett nytt jägare/samlare-samhälle där prärievagnen bytts mot kromade Airstream-husvagnar med finurliga bildekaler. I ett land där individen klandras för sina egna ekonomiska motgångar har internetsökningarna på “hur lever jag i min bil?” ökat lavinartat.

De campingplatser som tidigare fyllts med turistande pensionärer drar numera till sig baby boomers som ryckts upp med rötterna i finanskrisens spår. Istället för sightseeing söker de efter fotfäste i en föränderlig gigekonomi. Många tar sina första fabriksjobb efter att ha fyllt sextio och fyller husbilen med värktabletter och krämer mot hälsporre. En fjärdedel har redan, eller kommer någon gång att arbeta för Amazon, vars julhandel årligen samlar tusentals kringströvande åldringar (“Amazombies”) i tomtenisse-programmet CamperForce. Detta i ett land där fler människor uppger att de fruktar att åldras förbi sin ekonomiska buffert än som fruktar döden.

Andra nomader är rotlösa själar för vilka de öppna vägarna erbjuder frigörelse från hyrornas bojor och själslig flykt till en mer Kerouacsk tillvaro. Balansgången mellan romantisk vagabondism och social utsatthet är bensinen som driver bioaktuella Nomadland framåt. Guldlejonvinnaren från Venedig i höstas belönades nyligen med två Golden Globes för såväl bästa film som regi, och är nu förhandstippad att ta hem en Oscar för bästa film.

Den Pekingbördige regissören Chloé Zhao har själv skrivit manus, klippt, producerat och regisserat filmen, som markerar en återkomst till den stillsamma naturromantiken i South Dakotas badlands som genomsyrade båda hennes tidigare långfilmer Songs My Brothers Taught Me (2015) och The Rider (2017). De sällsamt vackra blålila skyarna, de karga landskapen och den empatiska, halvdokumentära kamerablicken har uppenbart kommit att bli regissörens signum.

Nog skvimpar det rastlös soppa i tanken, men lyfter man på huven till den rostande jänkarbilen blottas snarare effekterna av ett ihåligt välfärdssystem och den obekväma frågan om vad vi ska göra av våra äldre i senmoderniteten.

Frances McDormands Fern är ett finkänsligt destillat av bokens breda palett av livsöden. Genom henne får vi tillträde till välkända nomadknytpunkter som Quartzsite i Sonoraöknen, den mobila staden med öknamnet “Jurassic trailer park” där tiotusentals hjulburna migranter flockas varje vinter. De skördar sockerbetor i Montana om hösten, river biljetter på Nascar-rallyn och säljer granar kring storstäderna i juletid. Att den Oscarsbelönade aktrisen under en paus från inspelningen blev erbjuden att fylla i en blankett om tillfälligt arbete på storhandeln Target i Nevada är en anekdot som mycket väl ringar in närvaron i hennes rolltolkning.

Kontrasten mellan den öppna horisonten och den klaustrofobiska skåpbilen formar en bitterljuv bildpoesi som ramar in filmens livsöden mellan hopp och förtvivlan, mellan frihetsdröm och ekonomiskt trångmål. Viss kritik har målat upp “Nomadland” som ett hoppfullt porträtt av det mänskliga frihetsbehovet, som om det förlovade nomadlandet i väst främst bestod av självförverkligande och Pinterest-influerade tiny house-frilansare. Nog skvimpar det rastlös soppa i tanken, men lyfter man på huven till den rostande jänkarbilen blottas snarare effekterna av ett ihåligt välfärdssystem och den obekväma frågan om vad vi ska göra av våra äldre i senmoderniteten.

När ett överraskande snöoväder lamslog Texas i februari sökte ett stort antal invånare tillflykt till sina bilar för att hålla värmen efter att el- och vattenförsörjningen brustit. Flera människor dog efter att ha hållit motorn igång inne i sina garage. Många av de som redan drabbats allra hårdast av pandemin fick sig en sista känga av snöovädret. Bilen, själva nyckeln till den amerikanska drömmen, har blivit dess sista utpost.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984