Signerat #23/2021

Hyran kan inte betalas med kultstatus

En hel kultursektor rasar samman i pandemins kölvatten. Och samhällets insatser för att stötta och rädda sina kulturskapare är förskräckande små. De kris-stöd som gått att söka går inte att överleva på och de står inte i proportion till de enorma kulturbärande insatser mängder av skapande människor har investerat sina liv i, för att vi ska ha ett rikt kulturutbud för alla.

Livemusiken har tystnat. Scenerna står tomma. Ridåerna hålls nere. Rösterna har försvagats. Foajéerna ekar ödsligt. Logerna samlar damm. Strålkastarna har slocknat. Mixerborden kallnat. Kostymerna stelnat. Replikerna vilar i stängda manus. Sången och dansen har stillnat. Strängar och trumskinn slutat vibrera. Gitarr-och stråkmusikernas fingertoppar har mjuknat. Listan kan göras lång.

Våra scenkonstnärer både på och bakom tiljorna är vilse. Och många har tvingats sadla om i all hast för att finna nya möjliga yrken och vägar till försörjning.

Tusentals kulturarbetare kastas in i förnedrande huggsexor om jobb de inte har utbildning till eller kanske ens erfarenhet av – och av de som tvingas söka sig till andra yrken än sitt eget, står sig många inte i den hårda konkurrensen med dem som har relevant utbildning, utan hamnar i osäkra timanställningar med urusla villkor, låga löner och otrygga avtal, och det blir en ojämn kamp mot dygnets timmar att lyckas få ihop arbetstimmar och slantar nog för att täcka livets utgifter.

När jobben inom ens eget yrke försvinner och förutsättningarna minimeras att klara sin försörjning på det en kanske ägnat ett helt liv åt att bygga upp, så förändras tillvaron som i ett slag. Och det blir svårt att se hur en ska klara sig på eventuella gamla bedrifter, eller hitta varianter på sin verksamhet som kanske i bästa fall kan överföras till digitala tjänster och yrkesutövning på avstånd via nätet.

Detta drabbar kanske värst den stora gruppen frilansare och småföretagare som inte sällan tagit sig fram genom yrkeslivet på sina egna vägar, byggt upp kontaktnät och kundkretsar genom att göra ett bra jobb, skaffa sig ett bra namn, och som ägnat hela liv åt att etablera sin särart, därför att det, i den bästa av världar, på något rimligt sätt ändå kan tillgodoräknas som likvärdigt med yrkesutbildningar på högskola eller universitet. Så har i alla fall ordningen bland våra kulturskapare och närliggande yrken sett ut under lång tid. Inte sällan är dessutom många frilansande, till exempel konstnärer och upphovpersoner, autodidakter, som genom att uppnå goda resultat och popularitet ändå rönt framgångar och kunnat leva, eller åtminstone överleva på sin konst.

Men att välja ett liv som autodidakt frilans, kanske med hög hip-faktor i ungdomen, och en växande publik i högre ålder, skulle visa sig bli en fälla för äldre kulturarbetare när en pandemi drabbar världen. Du kan inte betala hyran med kultstatus bland generationskamraterna, hur glada än deras tillrop och vördnad än är.

Vi har en tydlig generationsväxling mellan 60-och 70-talister och deras barns generation. Det var inte självklart på samma vis att gå gymnasiet då som nu. Hade du flyt på annat sätt och jobben rullade in så var det bekymmersfritt och relativt vanligt att bara åka med i det som hände och det fanns en tillit till att det alltid gick att klara sig på ett eller annat sätt.

I min egen generation 60-talister till exempel, när vi var unga musiker, blev många av oss erbjudna turnéer och skivinspelningar väldigt tidigt, redan innan vi gått klart skolan, och vi hoppade tveklöst av gymnasiet med tanken att det var en mycket bättre skola för oss som ville bli rockmusiker. Vi fick konkret erfarenhet och nådde vår publik direkt och det fanns inte en tanke då på att det beslutet skulle komma att slå hårt som sten emot oss fyrtio år senare.

För i dag krävs minst gymnasiekompetens för de allra flesta av de jobb som finns att söka. Det blir en vattendelare och innebär en oerhörd begränsning av sökbara jobb som outbildad inom de yrken som finns kvar under pandemin, även om du har lång yrkeserfarenhet och andra kvalifikationer som livet givit, men som tyvärr inte räknas i dagens individualistiska och konkurrensstyrda samhälle. Den övre åldersgränsen på CSN är 56 år, så alla som är äldre än så, får svårt att bygga på med utbildning och ekvationen blir svår att få ihop, för dem som har runt tio, femton arbetsverksamma år kvar. Och de nya jobb som då finns kvar att hitta hamnar på en sådan låg lönenivå att det nästan är omöjligt att överleva på dem.

Människor som bidragit stort till att landet haft ett blomstrande kulturliv hamnar sorgligt nog ofrivilligt på en utsatt och förnedrande plats sina sista yrkesverksamma år.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984