Ledare #5/2021

Klasskamp eller identitetspolitik? Ja tack!

Per-Anders Svärd är statsvetare och skribent. Foto: Jan-Åke Eriksson

Under senare år har få begrepp debatterats så mycket som “identitetspolitik”. Samtidigt finns det något paradoxalt med debatten. Försöker man sammanfatta den finner man nämligen att alla inblandade verkar vara emot identitetspolitiken.

Från högerhåll får vi höra att identitetspolitiken är en vänstersjuka som sprids av postmoderna akademiker. Den utgör en smygande fara som håller på att slita itu samhällskroppen genom att kräva att varje liten överkänslig minoritet som känner sig kränkt av majoritetssamhällets normer ska ha rätt till särbehandling.

Och från identitetspolitikerna själva får vi höra… Tja, de tycks inte säga någonting alls. Det finns nämligen ingen som identifierar sig på det sättet.

Från delar av vänstern får vi i stället höra att identitetspolitiken står i vägen för arbetarrörelsens strävanden. Här är tanken att uppmärksammandet av kön, genus, etnicitet, sexualitet och funktionshinder som sociala skiktningsgrunder undergräver arbetarrörelsens sammanhållning och stöter bort de rediga arbetargrabbar som provoceras av vänsterns politiska korrekthet.

Och från identitetspolitikerna själva får vi höra… Tja, de tycks inte säga någonting alls. Det finns nämligen ingen som identifierar sig på det sättet.

Identitetspolitiken tycks alltså vara vänster för högern och höger för vänstern, samtidigt som den anklagades bänk står tom.

När man ställs inför så heta känslor kring en så vag företeelse så frestas man att psykologisera. Kan det kanske vara så att debatten egentligen handlar om något annat än att identitetspolitiken blivit den härskande överideologin i samhället? Handlar det kanske i stället om att identitetspolitiken fungerar som en projektionsyta för de olika lägrens egna tillkortakommanden?

Nog skulle man kunna driva en sådan tes. För högern handlar det om att den egna politiken, byggd på drömmar om klassharmoni och jämlika marknadstransaktioner, har kraschat mot en verklighet av växande klyftor, social disharmoni och gryende klasskamp. För delar av vänstern handlar det om känslor av maktlöshet och handlingsförlamning efter årtionden av nyliberal offensiv och en tilltagande byråkratisering av de egna partierna och fackföreningarna.

Och det är kanske just här det händer. Entré på scen – från vänster och höger samtidigt – boven i dramat, den gäckande skuggan! Identitetspolitiken!

I ett sådant läge ligger det nära till hands för båda sidor att se sig om efter syndabockar. Om det är uteslutet att man själv har gjort något fel väcks förstås frågan om vilken yttre fiende det kan vara som står i vägen för det egna projektets fullbordan.

Och det är kanske just här det händer. Entré på scen – från vänster och höger samtidigt – boven i dramat, den gäckande skuggan! Identitetspolitiken!

Men finns det då ingen verklig identitetspolitik bakom dessa projektioner? Jodå. I den samhällsvetenskapliga litteraturen har identitetspolitik länge varit ett samlingsnamn för olika idéer och rörelser som har sett grupptillhörighet och kulturell gemenskap som en bas för politisk mobilisering. Hit kan man, om man vill, räkna flertalet av de nya sociala rörelserna för kvinnors, HBTQI-personers och funktionshindrades rättigheter, liksom medborgarrättsrörelsen och ett antal nationalistiska befrielserörelser.

Det som förenar dessa rörelser är att de har organiserat sig utifrån sina egna erfarenheter av förtryck och att de försökt finna styrka i ett kollektivt “vi” (om än ibland ett tillfälligt och instabilt sådant). Däremot är det svårt att säga att dessa rörelser delar en särskild identitetspolitisk “ideologi”.

I den mån det finns sådana delade drag kan de reduceras till ett fåtal element som ser ut ungefär så här: “Vi, som grupp, hunsas och utnyttjas bara för att vi råkar vara de vi är. Våra skador och lidanden är både materiella och symboliska. Länge har vi stigmatiserats, men det behöver inte vara så för alltid. Saker och ting kan ändras, men för att det ska ske måste vi ta vara på våra egna historiska och kulturella resurser och kämpa tillsammans.”

Och uttryckt på det sättet är nog de flesta av oss identitetspolitiker, för vem kan inte tänka sig hur det skulle vara att befinna sig i ett sådant läge? Det kan ha funnits en tid när klagomål om kulturell underordning och marginalisering kunde viftas bort som överdriven känslighet. Men vem kan i dag tvivla på att också symboliska angrepp kan göra verklig skada?

Vi får dock inte glömma bort att “identitetspolitiken” knappast står i vägen för ett sådant vänsterprojekt. I själva verket har de utskällda identitetsrörelserna nästan alltid graviterat mot just en vänsteranalys och vänsterlösningar på samhällets problem. 

Samtidigt stämmer det förstås – och här har högerkritiken en verklig poäng – att marginaliserade kollektiv riskerar att sluta sig mot omvärlden och utveckla sekteristiska och auktoritära drag. Så har också skett på sina håll, inte minst inom inom regionalnationalistiska och vissa antikoloniala befrielserörelser, som ofta utveckla ledarkulter och självförhärligande myter. (Här bör man dock påpeka att kärleken till partikulära identiteter sällan är så stark som inom högern. Från Sverigedemokraternas rashatande folkhemsnostalgi till de konservativa ynglingar som i dag lajvar adelsmän på Youtube handlar ju så gott som allt om att befästa hierarkiska identiteter.)

Det stämmer också – och här har vänsterkritikerna en poäng – att många av de krav som de identitetsbaserade rörelserna har ställt snabbare skulle kunna tillgodoses genom strukturreformer och ekonomisk omfördelning. Med ökade resurser och gemensam välfärd skulle den individuella handlingsfriheten öka och konkurrensen mellan olika grupper minska. Generell jämlikhet skulle dra undan mattan för samhällets konstlade hierarkier och minska de utsatta gruppernas sårbarhet.

Vi får dock inte glömma bort att “identitetspolitiken” knappast står i vägen för ett sådant vänsterprojekt. I själva verket har de utskällda identitetsrörelserna nästan alltid graviterat mot just en vänsteranalys och vänsterlösningar på samhällets problem. Kontaktytorna och allianserna har alltid varit större än skiljelinjerna.

Det missnöje med vänstern som de nya sociala rörelserna ibland ger uttryck för är dock helt verkligt. Och det kan inte viftas bort med att “identitetspolitikerna” odlar ett irrationellt hat mot socialismens universalistiska ambitioner. Snarare bör de ses som uppfordrande krav på att vänstern lever upp till sitt eget grundideal: att ta alla hunsade och utnyttjade på allvar.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984