Inrikes #99/2020

Från dvala till aktion för Belarus diaspora

För mindre än ett år sedan hade föreningen Sveriges belarusier endast arton medlemmar. I dag har de öppnat en folkambassad i Sverige och arbetar hårt för ett demokratiskt Belarus. Här är historien om hur belarusiska pro-demokratiska krafter fick nytändning i Sverige. – Jag var i dvala i 24 år, säger Dmitri Vasserman, företrädare för Belarus folkambassad i Sverige.

En rödvitrandig pin sitter på Dmitri Vassermans jacka när han ska fotograferas i ett småregnigt Stockholm. Vasserman är sedan en vecka tillbaka en av företrädarna för den belarusiska folkambassaden i Sverige. En ambassad som han beskriver har till uppgift att företräda det belarusiska folket, och inte regimen i Minsk. En regim som Vasserman menar är illegitim sedan valet i augusti.  

– Syns flaggan, frågar han, och kollar ner på sin krage. 

Flaggan är vit med ett rött streck som går som en bård genom hela. Det är Belarus första flagga som fri nation, efter Sovjetunionens fall. En flagga som i dag är förbjuden i landet och leder till gripanden bland personer som bara har den uppsatta i sina hem. För de belarusiska pro-demokratiska aktivisterna, både innanför och utanför landets gränser, symboliserar flaggan ett fritt Belarus utan Alexandr Lukasjenko. Den nuvarande flaggan blev officiell 1995 – ett år efter Lukasjenko blev president och var flaggan för det Vitryska SSR – dock utan hammaren och skäran.

Den rödvita flaggan, tillsammans med en skylt, är något Vasserman drömmer om att kunna sätta upp utanför en byggnad tillhörande den belarusika folkambassaden. En byggnad som än så länge inte finns, av ekonomiska skäl. Ambassaden är till en början helt virtuell. 

– När det började bli oroligt i somras tog ambassaden i Sverige bort skyltarna på sitt hus som sa att de var en ambassad. De ville inte synas. Det är tvärtemot vad vi vill. Vi vill ha en lokal där vi kan sätta upp våra skyltar, säger han.

Dmitri Vasserman som till vardags arbetar för en svensk bank, läraren Katja Vasilyeva och Wikimediavärvaren Max Rozenkov kände inte varandra innan i somras – då det omtumlande valet i Belarus gick av stapeln. Det var även då, som Vasserman beskriver det, landet pånyttföddes. Nu arbetar de tillsammans för ett demokratiskt Belarus.

– Jag var i dvala i 24 år, jag trodde det var hopplöst. Men nu har vi hopp. Vi ser vi ljuset i tunneln. Men samtidigt måste vi måste jobba hårt allihopa, för att det inte ska släckas. Det gör vi i olika länder, mot samma mål. Hade jag fått hoppet tillbaka tidigare hade jag börjat tidigare, men hoppet kom först nu, säger han.

Organisationen Sveriges Belarusier, som har blivit en bas för den pro-demokratiska organiseringen i Sverige, är en ganska ung organisation som startade först 2009. Fram till i somras hade organisationen bara ett drygt tiotal medlemmar. 

– När jag kom till Sverige 2019 fick jag kontakt med organisationen. Vi var inte så många, men vi försökte göra några aktiviteter. Sedan i augusti har jag märkt att vi är många flera här, det var jättespännande, säger Max Rozenkov, som lämnade Belarus av politiska skäl för 21 år sedan och nu är en av de drivande i den belarusiska diasporan. 

Sedan han lämnat landet har han aldrig kunnat återvända. Rozenkov berättar att han till en början inte alls hade mycket kontakt med folk i Belarus, men efter hand då sociala medier ökade fått allt mer kontakt. 

– Jag längtar väldigt mycket efter mitt land som jag inte kunnat besöka sedan jag lämnade det, säger han. 

Max Rozenkov har levt utanför Belarus i 21 år, varav de flesta i Frankrike. Foto: Troy Enekvist

Valet i augusti var den avgörande faktorn för pro-demokratisk organisering bland diasporan runt om i världen. Enligt olika källor består den belarusiska diasporan av någonstans mellan 1,5 och 3 miljoner människor. I Belarus bor det knappt 10 miljoner människor. 

– Under alla år har det funnits en del spontana processer (för pro-demokratiska rörelser red. anm.). Men invånarna hade inte så stort självförtroende, säger Dimitr Vasserman. 

När Lukasjenko blev vald första gången 1994 handlade det om ett demokratiskt val – det första och enda demokratiska valet i landets historia. Det resulterade i att Lukasjenko tog total kontroll över hela statsapparaten. Sedan dess har han försökt att framställa sig som en segrare i varenda val – val som beskrivits som allt annat än rättvisa. 

– På något sätt trodde många på honom. Man trodde att han kanske fuskade med omkring 20 procentenheter, men att han ändå hade stöd från majoriteten i landet. Men. Det här valet föll fasaden, säger Vasserman och fortsätter:

– Folk såg att de har varandra. ”Min granne är inte heller anhängare av diktaturen, han är min broder och min kompis. Det är inte bara jag som hatar Lukasjenko”, säger han.

Det uppstod en helt annan gemenskap mellan belarusier, en gemenskap som även spreds även bland den diasporan över hela världen.

Katja Vasilyeva känner ett ökande intresse för Belarus i Sverige. Foto: Troy Enekvist

Ett uppvaknande, pånyttfödelse eller tyst revolution. Vad som hänt och vad som fortfarande händer i Belarus kan förklaras på många sätt. 

– För mig känns det som att folket äntligen vaknat. Det allra flesta stödde Lukasjenko, eller de var åtminstone inte emot honom. Men nu har man öppnat ögonen, säger Max Rozenkov. 

Under valet ordnade föreningen Sveriges belarusier en vallokalsundersökning vid den Belarusiska ambassaden i Stockholm – vilket blev en typ av startskott för det oppositionella arbetet i Sverige. Katja Vasilyeva säger att de blev nyfikna på hur de kunde hjälpa de som bor kvar i Belarus.

– I år var det ganska stort intresse för belarusier att rösta, just på valdagen, här i Sverige. Det var samtidigt väldigt svårt att få rösta, säger Katja Vasilyeva. 

Hon berättar hur de köade i flera timmar den starka sommarvärmen för att få komma in och rösta. 

– De märkte att vi gjorde vallokalsundersökningar utanför ambassaden, till skillnad från i Belarus där det är förbjudet. När de såg det så ändrade ambassaden så att de bara släppte in en åt gången för att rösta säger hon. 

Enligt Vasilyeva och rapporterna från vallokalsundersökningen lyckades tillslut bara hälften av de som köade att rösta. Direkt därefter ökade intresset ganska snabbt i många länder runt om i världen. 

– Vi började att samlas oftare. Vi gick på manifestationer och träffade då samtidigt andra som också blev aktiva säger Katja Vasilyeva.

Dimitri Vasserman menar att det skapades en känsla av gemenskap bland belarusier i diasporan. Någonting som inte funnits tidigare. 

– Folk började strömma för att hjälpa varandra. För att bekämpa diktaturen och skapa demokrati. Det väcktes ett intresse för varandra. Tidigare fanns det inte mycket att samlas kring då det saknades en gemensam sak. Ingen trodde egentligen på en gemensam sak. Ingen trodde att man kunde fälla diktaturen, säger Vasserman och menar att det kändes hopplöst. 

Dmitri Vasserman var aktiv i prodemokratiska kretsar då han fortfarande bodde i Belarus, mellan 1994 och 96. Men när han kom till Sverige 1996 försvann hoppet – i över 20 år. 

– Det kändes som att det inte var någon idé. Folk är dumma som stödjer honom. Han lyckades övertyga och folket var som en marionett, säger han. 

Manifestation för Svjatlana Tischanouskaja på Sergels torg i Stockholm. Foto: Olga Shadura

Folkambassaden som öppnade den 10 december – samtidigt som tolv andra folkambassader och konsulat runt om i världen. Ett initiativ som togs på på den belasusiska världskongressen i månadsskiftet oktober/november i år. Ett arbete där den svenska diasporan var en drivande kraft. 

Samtidigt har intresset för Belarus ökat i Sverige. Från att vara ett relativt anonymt land i Europas utkant, där det mest har rapporterats om nallebjörnsbombning under de senaste åren, till att vara på mångas läppar. Enligt Googles statistik över årets mest googlade ord och fraser var ”Belarus” det femte mest googlade ordet inom kategorin ”nyheter och händelser” – före bland annat ”Black Lives Matter”.

– Jag tror det som händer klickar med svenska värderingar. Till skillnad från många andra länder så försöker inte belarusier bara bli av med presidenten, de använder fredliga protester. Och här är i Sverige är det väldigt viktigt att det är just fredliga protester. Det är någon slags tyst revolution som händer just nu, säger Katja Vasilyeva och lyfter även fram kvinnorna som en anledning till ett intresset och stödet som bildats i Sverige. 

– Delvis att Svjatlana Tischanouskaja blev vald – inte enligt Minsk då, men enligt många andra plattformar. Men också Maria Kalesnikava som nu sitter fängslad i Belarus och Veronica Tsepkalo. Det är de tre kvinnliga ansikten som är förknippade med protesterna, säger Vasilyeva. 

Vasserman menar att synen på Belarus i Sverige samtidigt kan hänga samman med belarusiernas  syn på sig själva. Belarus har tidigare varit ganska kluvet i sin historia. Från att ha varit Storfurstendömet Litauen till att genomgå flera olika konstellationer, makthavare och krig till att tillslut bli upptagna i Sovjetunionen. Och efter dess fall övergå till att vara en stat styrande av en förtryckande diktator – ett land som ofta kallas Europas sista diktatur. 

– Man pratar mycket om att det skapas en ny nation just nu. Under protesterna så insåg vi att vi har väldigt mycket gemensamt med varandra, säger Vasserman. 

Frågor som tidigare delade nationen som annat språk och etnicitet hamnade i skymundan, och i stället uppstod känslan av gemenskap. 

– Det är en väldigt uppseendeväckande händelse. Att en nation uppstår från askan och blir pånyttföd, säger han. 

En av många manifestationer som hållits i Stockholm efter valet. Foto: Maria Anjou

Trots allt landet och folket gått igenom det senaste halvåret känner sig Dimitri Vasserman ganska optimistisk till utvecklingen och framtiden i landet. Men han poängterar att det just nu är det en mycket mörk tid och att man aldrig tidigare trodde den här nivån av laglöshet skulle nås i Belarus.

Han pekar samtidigt på att frustrationen mot regimen inte har försvunnit. 

– Man säger att man inte kan göra kött igen från färs. Belarusierna är just den där färsen som inte kan bli kött igen. De kan skrämma folk för en viss period att sitta hemma. Men det räcker med en mycket liten gnista för det ska tända på nytt, säger Vasserman och menar att regimen gått så pass långt att det enda ytterligare steg skulle kunna ta är om de börjar avrätta människor på gatorna. 

– That’s it. Det är en typiskt fascistisk diktatur som inte kan vara mer brutal än att införa offentliga avrättningar, säger Dmitri Vasserman.

– Jag har drömt om en gemensam sak i över 25 år. Vi var en minoritet som kämpade, men nu är hela folket emot. Jag hoppas att vi mycket smart får se ett fritt och demokratiskt Belarus, säger Max Rozenkov. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984