"Tanken om rättigheter kopplat till arbete är så etablerad att de allra flesta är benägna att acceptera premissen. Men det finns en skillnad i att se arbete som ett medel för att finansiera gemensamma system och att låta en upptagenhet kring ”att göra rätt för sig” villkora människors liv." Anna Maria Saxgård om arbetslinjen, sjukförsäkringen och att vi faktiskt har rättigheter även om vår produktionsförmåga är låg eller obefintlig.
Under den senaste tiden har jag haft många anledningar att tänka på huvudpersonen Daniel Blake i Ken Loachs film Jag, Daniel Blake från 2016. I filmen blir den fiktiva huvudpersonen Daniel sjuk och av med jobbet då han varken kan eller får arbeta för sin läkare. Han hamnar hos arbetsförmedlingen där han bedöms vara för frisk för att vara sjukskriven. Under förnedrande former försöker han göra allt för att få rätt till ersättning, utan att lyckas.
Känns berättelsen igen? Det här är en verklighet för många av de långtidssjukskrivna som nu blir utförsäkrade av Försäkringskassan, och i stället får vända sig till den kommunala socialtjänsten samt hamnar hos just Arbetsförmedlingen. Läkare berättar att många av de patienter som de sjukskriver skulle kunna gå tillbaka till sitt arbete efter en rehabiliteringsperiod, i stället tvingas de ut och söka andra jobb vilket hindrar deras återhämtning. Det är inte bara otryggt och förödmjukande för den enskilde utan också ett enormt resursslöseri på samhällsnivå.
Den stora mängden människor som nu utförsäkras är ett resultat av de många steg som tagits av Försäkringskassan för att minska antalet sjukförsäkrade, kosta vad det kosta vill. Försäkringskassan har under flera år visat en ignorans för medicinska bedömningar av människors hälsa och arbetsförmåga till förmån för sina egna bedömningar. Det handlar inte bara om sjukförsäkringen, assistansersättning är en annan del av socialförsäkringen där Försäkringskassan arbete drastiskt har minskat antalet personer som fått rätt till assistans. Precis som att läkare larmat om hur Försäkringskassan behandlar människor de sjukskrivit har funktionsrättsörelsen har larmat i flera år om de svårigheter och den förnedring människor med funktionsvariationer möter hos Försäkringskassan.
Försäkringskassan verkar förstås inte i ett politiskt vakuum. Det duger inte när socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi i en intervju i tidningen Arbetet skyller utvecklingen av Försäkringskassans arbete på Alliansens ändring av socialförsäkringen från 2008. Lagändringen som förvisso hade enorma konsekvenser har sedan dess följts av två mandatperioder med Socialdemokratisk regering, vilket Arbetet också påpekar.
I flera år hade den Socialdemokratiska regeringen som mål att sjukpenningtalet skulle vara 9,0 sjukdagar per person och år i slutet av 2020, vilket handläggare på Försäkringskassan vittnat till ETC genomsyrat handläggningen och bidragit till en kultur där avslag premieras. I regeringens åtgärdsprogram för ökad hälsa och minskad frånvaro från förra mandatperioden listades att ”bättre ta tillvara på människors arbetsförmåga” före ”åtgärder om rehabilitering”. Betoningen på att Försäkringskassan skulle tillvarata människors arbetsförmåga verkar uppenbarligen inte har tolkats som gällande arbetsförmågan för det arbete en utförde innan sjukdomstillståndet inträffade.
Produktionsförmåga är i nuläget den dominerande grunden för människans rätt att leva i Sverige, det genomsyrar såväl socialförsäkring, andra former av samhällsstöd samt migrationspolitiken.
När det nu åter stormar kring sjukförsäkringen låter Shekarabi fokus hamna på den utredning som tillsattes 2018 för att ”åstadkomma en mer ändamålsenlig och rättssäker sjukförsäkring” och vars slutbetänkande sedan i mars ligger på hans bord. Utredningen har fått positiv respons av bland annat fackliga företrädare för förslagen om förändringar i vad som skall gälla i den tredje fasen av en sjukskrivning, där efter sex månader ska den sjukskrivnes arbetsförmåga ställas mot hela arbetsmarknaden.
Men en utredning på ett bord gör ingen skillnad. Höstbudgeten innehöll ingenting om förändringar i socialförsäkringen och det finns en uppenbar skillnad i hur Socialdemokraterna de senaste åren kommunicerat med Försäkringskassan i bland annat regleringsbrev och hur man kommunicerat till väljarna om socialförsäkringen.
Produktionsförmåga är i nuläget den dominerande grunden för människans rätt att leva i Sverige, det genomsyrar såväl socialförsäkring, andra former av samhällsstöd samt migrationspolitiken. En del i Januariöverenskommelsen är som bekant att arbetslinjen ska värnas. Den arbetslinje som initierades av Alliansen, inledde slakten av socialförsäkringen och sedan dess har ett stadigt tag om svensk politik.
Försäkringskassans arbete visar med tydlighet att det inte spelar så stor roll vad du arbetar med, det viktigaste är att du med blåslampa i nacken gör det. Att sossarna avskaffade Fas 3 betydde inte slutet på de bisarra längder staten kan ta till för att hindra människor från att tas om hand av de välfärdssystem de är med och betalar för. Arbetslinjen är den röda tråden i hanteringen av alla former av sociala försäkringar, stöd och bidrag inom svensk politik.
Tanken att man måste producera för att få något är liktydigt med att man inte förtjänar det annars. Styrningen av sociala försäkringar och andra former av stöd sker utifrån en liberaldemokratisk syn på rättigheter och skyldigheter för medborgare kopplat till arbete. Det är förstås inte konstigt i sig att så mycket av samhället struktureras i relation till vårt arbete. Många av våra rättigheter har ju just framkommit i relation till vårt arbete, av arbetarrörelsen, och vårt arbete finansierar socialförsäkringen.
Men om man utgår från den liberala premissen om rättigheter och skyldigheter där socialförsäkringen kan förstås som en transaktion mellan individ och stat har människor som utförsäkrats redan betalat med sitt arbete, de har uppfyllt sin del av avtalet men staten gör inte det motsvarande.
Idén om att vi får våra rättigheter genom att uppfylla skyldigheter i produktion, alltså föreställningen att om man uppfyller sin del av avtalet och ”gör rätt för sig” får man också det man har rätt till, faller kort på så många plaster i samhället i dag utöver sjukförsäkringar. Det är bara att titta på hur människor kan slita ut sina kroppar på svensk arbetsmarknad och sedan få småsummor att leva för när de når pensionsåldern. Hur ser relationen mellan rättigheter och skyldigheter ut där? Hur ser balansen ut mellan vad som ”betalas in” och vad man sedan får tillbaka?
På så vis kan också konfliktlinjen mellan människor och socialförsäkringen/Försäkringskassan ses som en klassisk konflikt om distribution av medel och således makt. Transaktionen är aldrig jämlik när det handlar om människor och staten och det rör sig ju heller inte om en marknad. Därför är det inte med fokus på vad människor producerar som diskussionen om socialförsäkringen bör föras.
Tanken om rättigheter kopplat till arbete är så etablerad att de allra flesta är benägna att acceptera premissen. Men det finns en skillnad i att se arbete som ett medel för att finansiera gemensamma system och att låta en upptagenhet kring ”att göra rätt för sig” villkora människors liv.
Devisen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov har således i allra högsta grad relevans för hur vårt samhälle kan och bör struktureras.
I filmen om Daniel Blake dör huvudpersonen innan han får sin ersättning. Idén om att man gör rätt för sig får man det man har rätt till är upprättad i ett system där både stat och kapital utnyttjar människors liv och kroppar och vänder människor emot varandra med misstro och splittring som följd. Människor förtjänar att ha trygghet, mat, tak över huvudet, ett värdigt och också ett njutbart liv, oavsett produktionsförmåga. Människor förtjänar dessa saker genom sin existens.
Denna idé existerar också redan i samhället som inbyggda motsättningar mot att våra rättigheter endast skulle vara avhängiga vår produktion. Försäkringskassans har regeringskrav på sig att bidra till de nationella målen om respekt för mänskliga rättigheter. En mängd olika faktorer som påverkar vår arbetsförmåga som ålder, funktion eller en global pandemi ses de facto som legitima orsaker till minskat eller inget deltagande i produktionen. Det finns trots allt redan en samhällstanke om att vi har rättigheter genom vår existens.
Devisen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov har således i allra högsta grad relevans för hur vårt samhälle kan och bör struktureras. Socialdemokratin behöver erkänna att det är så, handla därefter och sluta och vända ut och in på sig själva i rädsla att genomföra politiska förändringar som signalerar det.
Arbetslinjens giftiga politik måste avvecklas, inte värnas. Socialdemokratin måste ta politiskt ansvar för människors rättigheter, människor varav många dessutom blivit sjuka av sitt arbete. Bland annat genom att säkerställa att vi har en fungerande socialförsäkring.