Så blev internet din manipulativa pojkvän

Det moderna internet har blivit en extremt lönsam övervakningsmaskin vars huvudsakliga mål är att hålla dig klistrad vid skärmen. Nya Netflix-dokumentären The Social dilemma ringer i varningsklockan.

Signerat
Skribenten inklippt framför en bild från filmen The Social Dilemma, som föreställer en ung man som tittar på sin mobiltelefon i ett mörkt rum. Runt honom syns bilder från olika sociala medier.

Det var Winston Churchill som sa om hur vi bygger våra städer: ”Först formar vi våra byggnader, sedan formar de oss”. Kommunikationsvetaren Marshall McLuhan tog det vidare i sin analys av sin tids dominerande medier: Först skapar vi våra verktyg, sedan skapar de oss. När det kommer till vad internet har blivit, är detta mer sant än någonsin. För vad är det vi har byggt och hur formar det oss? Eller ”vi” förresten? Dem, menar jag så klart. Det är inte ”vi” som har byggt det moderna internet till en massivt lönsam övervakningsmaskin, och det tjänar heller inte oss. Det är en handfull företag i Silicon Valley som har byggt det och det tjänar främst dem.

Det är med ett övertydligt pedagogiskt anslag som regissören Jeff Orlowski tar sig an temat i dokumentären The Social Dilemma, som nyligen haft premiär på Netflix. Ett stort antal av det moderna internets ingenjörer sitter i biktbåset i dokudramat. Här finns den före detta Google-ingenjören Tristan Harris, Justin Rosenstein, som uppfann like-knappen, Aza Raskin, som uppfann den oändliga skroll-funktionen, Guillaume Chaslot, som uppfann Youtubes struktur med rekommenderade videos med flera. Insiders som lämnat företag som Facebook och Google av etiska skäl.

De lägger ut texten om den beroendeframkallande design som byggs in i vår digitala infrastruktur, hur desinformation sprids flera gånger snabbare än sanna uppgifter, hur polarisering och hat skapar det engagemang som kan maximera techbolagens vinster, som bygger på annonsering genom så kallad ”microtargeting”. Allt du gör på internet mäts och analyseras. Systemens artificiella intelligens räknar inte bara ut vilken reklam som är bäst att rikta till dig och när, utan också vad som får dig att stanna kvar så länge som möjligt, och hela tiden återvända, att hela tiden plocka upp mobilen.

Vi får bekanta oss med begrepp som ”resurrection”, återuppväckande, hur techbolag jobbar för att få någon som exempelvis stängt av ett socialt medie-konto att komma tillbaka. Vilka pushar eller mail behöver man skicka för att få dig att logga in på kontot igen. Som ett manipulativt ex som inte låter dig gå vidare.

I en dramatiserad sidohistoria följer vi en familj och hur den påverkas av de ständigt närvarande mobilerna med sina lockande notifikationer. Den 11-åriga dottern får låg självkänsla av sociala mediernas filtrerade verklighet, tonårssonen dras ned i extremist-spiral. Rollen som tre ondskefulla algoritmer som diskuterar hur de bäst ska hålla den fiktiva familjen klistrad vid sina mobiler spelas av Vincent Kartheiser (Pete Cambell från Mad men, bra castat ändå!).

Det är ett riskabelt val av regissören som har kallats pinsamt, katastrofalt och jämförts med amerikanska ”after school specials”, de tv-program, som sändes på ABC på 70-90-talet, riktade till ungdomar med budskap om exempelvis droger, sexuellt överförbara sjukdomar och tonårsgraviditeter. Man kan också se det som ett modigt val, där regissören gör ett försök att gestalta en väldigt abstrakt fråga för en bredare publik.

På många sätt handlar det om det tidiga internets inre spänningar. Det skulle vara en demokratiserande kraft, men techmiljadärerna tillbads som gudar, det skulle vara gratis men generera massor med vinst.

Det är notoriskt svårt att lyckas skapa intresse för integritetsfrågor. Folk gillar sina mobiler, folk är heller inte helt anti att få sneakers-reklam om det är så att de faktiskt gillar sneakers. Och har man rent mjöl i påsen, vad gör det med lite övervakning? I Sverige har det allt sedan FRA-debatten varit en icke-fråga, med ett fåtal sörjande, samtidigt som privata företags övervakning av oss alla växt till ett monster. Kanske kan en film som denna nå utanför kretsen av redan oroade och insatta.

I filmen intervjuas även Harvard-professorn Shoshana Zuboff, en av vår tids viktigaste tänkare, som myntade begreppet ”övervakningskapitalism”. Hon berättar historien om hur vår uppmärksamhet blev valuta och våra beteenden en råvara för datautvinnare att samla, studera och manipulera.

På många sätt handlar det om det tidiga internets inre spänningar. Det skulle vara en demokratiserande kraft, men techmiljadärerna tillbads som gudar, det skulle vara gratis men generera massor med vinst. När dotcom-bubblan brast var det dags att hitta ett sätt att göra dessa utlovade vinster. Det tog oss hit.

Övertydligheten till trots är detta en otroligt viktig och pedagogisk film som berättar om vad vi är på väg att mista. Filmen lyckas dock inte fullt ut förmedla skalan av problemet – trots att den trummar budskapet om att sociala medier i nuvarande form är ett existentiellt hot mot mänskligheten. Det är inte tekniken som äter sig in i våra liv, det är kapitalismen. Kapitalismen har fått nya verktyg och lyckats lägga ett tidigare fredat område under sig – våra inre liv.

Men jag hoppas att filmen säger tillräckligt för att få folk att fråga sig – vill vi verkligen ha det så här?