Som i Sovjet

”Det intressant att spekulera i vad ”Sovjet” här tänks stå för. Kanske bara detta gråa trista: Ingen valfrihet men lika möjligheter för alla. Inga skattemedel som slussas till Cayman Islands, slut på hyresrabatter till Internationella Engelska Skolan och stopp för friskolor att generera vinst via bantning av andelen behöriga lärare.” Kristina Alstam om det ”fria” skolvalet och retorisk kommunistskräck.

Signerat
Kristina Alstam, universitetslektor och skribent.
Foto: Laila Vianden

Vadå, vill du ha det som i Sovjet eller? Frasen som avslutat mången politisk debatt mellan vänster och höger; frasen som osar den dumhet man kan kosta på sig när man inte hyser något som helt intresse varken för frågan som debatteras eller för Sovjetunionen. Frasen som bara fyller en funktion; att få lämna diskussionen med en känsla av seger, även om man inte precis vunnit på argumentationsteknisk finess.

Oron för att Sverige i ett enda jättekliv ska omfamna femårsplaner och i stället för fritidsgårdar erbjuda tonåringar inträde i Komsomol kan formuleras på lite olika vis, senast av Barbara Bergström, grundare av Internationella Engelska skolan, som stavar ut sin förhoppning om regeringsskifte som en önskan om ett slut på ”kommunistväldet”. Kärt barn har många namn – jag brukar tänka på sån förställd oro som retorisk kommunistskräck.

I korthet kan man beskriva situationen där cirka 1800 barn hamnat på skolor de aldrig önskat och ofta långt ifrån hemmet som en valfrihetens kollaps.

Jag kommer att tänka på frasen i samband med Göteborgs grundskoleförvaltnings sorglustiga försök till placeringar av höstterminens sjundeklassare. I korthet kan man beskriva situationen där cirka 1800 barn hamnat på skolor de aldrig önskat och ofta långt ifrån hemmet som en valfrihetens kollaps. Valfriheten som inte innehöll mycket mer än rätten att önska en skola; valfriheten som mest var en maräng som föll ihop. 

Det finns såklart förklaringar till magplasket. En handlar om det nya digitala stödsystemet för placeringar, en annan om att man lade ned ett fullt fungerande högstadium i en av stadsdelarna med högt söktryck och ytterligare en förklaring är att staden inte längre är indelad i stadsdelar. Det bor alltså för många barn i områden med populära skolor medan förvaltningen inte längre behöver väga in stadsdelsgränser vid placeringar. 

Men skälet att lyfta in förvaltningen i texten är dennas närmast fulländade gestaltning av den lögn som valfrihet i realiteten är. För det förvaltningens fadäs demonstrerar är hur somliga verksamheter inte lämpar sig för marknadslogik. Att välja skola låter sig inte göras – inte för att det inte finns skolor där vi hellre går och skolor vi inte vill gå i, utan precis för att det finns sådana. Skolvalet är inte mycket mer än en grinande mask som satts ovanpå den våldsamma sortering av barn som pågått sedan allmän skolplikt infördes men som inte kallas sortering, då vi ju nu väljer skola. Vad terminologin implicerar är att du själv valt huruvida ditt barn går ut skolan med fullständiga betyg eller inte. Du sorterar, inte skolan.

Men det som illustreras i Göteborg är hur valet inte var ett val i den gängse meningen. Valfriheten krympte av politiska beslut, av administrativa omstruktureringar, av pressen från elever i områden med sämre skolor och av ett digitalt system som utgjorde en snubbeltråd av närmast komisk magnitud, om det inte vore för att det förorsakat så mycket oro för så många barn. 

Som Nils Kaiser, chef på myndighetsavdelningen på grundskoleförvaltningen tillstår: när 12 000 av 46 000 barn väljer fungerar systemet inte. Alltsammans bygger på att bara några gör valet.

Men lika gärna begränsas den av den kammarrättsdom som resulterat i att uppgifter om elevsammansättning (läs betygssnitt) i fristående skolor inte lämnas ut i kommuner som bara huserar en friskola (hela 73 kommuner i landet), då statistiken ses som ekonomisk information som kan skada friskolan. Välja kan du ännu, men det blir inget informerat val.  Men främst begränsas valet av ett enkelt faktum: utan ledig kapacitet finns ingen valfrihet. Man kan inte välja om det inte finns tillgängliga skolor med lediga platser. Som Nils Kaiser, chef på myndighetsavdelningen på grundskoleförvaltningen tillstår: när 12 000 av 46 000 barn väljer fungerar systemet inte. Alltsammans bygger på att bara några gör valet.

Så vill jag ha det som i Sovjet? Vilken fruktansvärt dum fråga. Vill den mana mig att lämna en åsikt om enhetsskolan som inspirerad av Sovjetunionen i infördes i Sverige under 60-talet och som innebar att arbetarklassens barn fick en liten chans att komma in på universitet? Eller är det Marx propå om en utbildning som förenar teori och praktik som spökar; den polytekniska utbildning som startades i DDR 1959 och som kombinerade humanistisk bildning med naturvetenskap och praktik? Vilken sovjetisk utbildningstradition är det förresten som åsyftas – Lenins mer frisinnade eller Stalins traditionella katederundervisning? 

Det intressant att spekulera i vad ”Sovjet” här tänks stå för. Kanske bara detta gråa trista: Ingen valfrihet men lika möjligheter för alla. Inga skattemedel som slussas till Cayman Islands, slut på hyresrabatter till Internationella Engelska Skolan och stopp för friskolor att generera vinst via bantning av andelen behöriga lärare; (i IES fall är andelen knappt 40%; i kommunala skolor runt 80%). Hu, så sovjetiskt!

Vill jag ha det som i Sovjet? Ska man vara petig skulle det betyda att skolan organiseras ungefär som i resten av världen, det vill säga utan vinstintresse. Så ja, det vill jag – i den här frågan. Men jag ska inte vara omöjlig. Visa mig ett alternativt system som garanterar alla barns likvärdiga utbildningsmöjligheter, så ska jag fundera ett varv till. Eller vadå, vill du ha det som i Sverige eller?