Allt ska med – lite blir sagt

Litteratur
Roland Paulsen undersöker vår tid oro i nya boken Tänk om.
Foto: Johanna Hanno

[BOK] Tänk om: en studie i oro
Roland Paulsen
Albert Bonniers förlag

”Vi vantrivs i kulturen”. Så lyder titeln på en bok av psykoanalysens fader Sigmund Freud från 1930. Roland Paulsens nya bok ”Tänk om. En studie i oro” skulle kunna ha varit en uppföljare. Sociologen skriver om en påtaglig själslig ofärdighet som yttrar sig på en rad olika sätt, ofta neurotisk oro. De psykologiska problemen verkar ha exploderat. 

Paulsen varvar intervjuer med de som lider av oro och gör kåserande nedslag i historien och den relevanta litteraturen. Det är ofta intressant, nästan alltid medryckande och inte sällan oroande. Det som oroar är inte bara hur dåligt vi mår, utan hur fattiga vi har blivit, Paulsen inräknad, i förståelsen av denna vantrivsel.

Enkelt uttryckt vill Paulsen historisera den psykiska ohälsan, det vill säga att den är något som uppstått över tid snarare än vara något som finns med oss ”existentiellt”. Gott så, men det är märkligt att Paulsen inte närmare reflekterar över att hela modernitetstanken går ut på att historisera olika mänskliga erfarenheter, snarare än beskriva dem som resultatet av en oföränderlig natur. Med andra ord är det få av de som som utforskat det moderna tillståndet, som skulle hävda något annat än vad han föreslår. Den intressanta frågan kommer därefter: vad är det som har förändrats? 

Det är inte helt lätt att förstå vad Paulsen vill säga i relation till hur kulturen utvecklats på ett sådant sätt att den stegrar vår oro. Det verkar som om han är en anhängare av tesen att vi har gått från ett erfarenhetsbaserat samhälle där vi agerade externt, utåt, till att vända oss mer och mer inåt mot en växande interioritet (som i Walter Ongs teorier om en övergång från muntlighet till skriftlighet) där mer och mer oro ryms. Problemet är att Paulsen text hoppar mellan lösa trådar vilket gör den oförmögen att nå en djupare abstraktionsnivå. 

Resultatet blir ett slags psykohistoriskt skvaller om Kurt Gödels självsvält och Max Webers impotens.

Paradoxalt nog talar prosan mot tesen om en större reflexion. På en och samma sida (108) hänvisar Paulsen till författarna Sigismund von Radecki och Jonathan Swift för att tala om klocktiden i förhållande till erfarenhet. Han skriver där vidare om urfolket på ögruppen Andamanerna, olika former av schizofreni, depression och melankoli samt den franske geologen Michel Siffre som bodde i en grotta under två månader. Allt och alla ska med, men inte så mycket blir sagt. 

Ofta läggs också mer krut på att försöka illustrera tänkares tankar med deras psykologiska problem snarare än deras verk. Resultatet blir ett slags psykohistoriskt skvaller om Kurt Gödels självsvält och Max Webers impotens. Paulsen lyckas inte med ansatsen att genom det partikulära belysa den universella. Lustigt nog tangerar han i stället avarterna i den psykoanalys som han avfärdar efter att först ha karikerat den. 

Det är inte på grund av ointresset inför psykoanalysen som ”Tänk om” inte blir en ny ”Vi vantrivs i kulturen”. Det rangliga jengatornet av symptomfrossande och flyktiga hänvisningar till olika läsningar mynnar inte ut i något mer än att det är moderniteten som vi har att skylla vår oro på. Det var en sak att komma fram till, efter mer djuplodande analys, 1930, och en annan 2020.