Sommaren hann knappt börja så blev det höst

I ett enskilt rum på Sabbatsberg. Familjerådgivningen två stentrappor upp. Reglerna är enkla, förklarar Annica. Här råder sträng sekretess. Ångesten stannar mellan oss och de landstingsgrå väggarna. Och som ett oläsligt klotter på hennes bleka papper. En sanning som svider men som kanske går att tvätta bort. Med lite hjälp.

Signerat
Johan Apel Röstlund, reporter.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Ett enskilt rum på Sabbatsberg.

John Holms feberindränkta godnattvisa från 1972 tillhör det mest sorgliga som någonsin spelats in på svenska och nu ekar melodin i mitt huvud när vi på skakiga ben sätter oss i de stoppade IKEA-fåtöljerna strax intill varandra.

Vi två tillsammans, men ändå så ensligt ensamma. I ett rum som visserligen är mindre sterilt än jag förställt mig men som just där och då gapar av tomhet. På bordet intill ett paket näsdukar och mittemot någon som presenterar sig som Annica. En fullständig främling som för några hundralappar och med mjuk men myndig röst ska försöka lösa vårt gemensamma liv den här tidiga tisdagseftermiddagen i juni.

Den enes död, den andres bröd. Ni vet.

Regnet smattrar mot fönstret. Åska på avstånd. Symboliskt efter veckor av intensiv värme och brännande solsken. Jag har en lättare sträckning i ljumsken och hon mensvärk.

Hjärtat bultar. Av kärlek och noja och nervositet över något som jag för 14 år sedan hoppades skulle vara för evigt men som nu riskerar att ta slut om en dryg timme.

Som allt annat de här prövningarnas skitvår 2020 är framtiden oviss. Därför gäller det att prata. Här och nu. Inte sen och helst faktiskt igår.

I ett enskilt rum på Sabbatsberg. Familjerådgivningen två stentrappor upp. Reglerna är enkla, förklarar Annica. Här råder sträng sekretess. Ångesten stannar mellan oss och de landstingsgrå väggarna. Och som ett oläsligt klotter på hennes bleka papper. En sanning som svider men som kanske går att tvätta bort. Med lite hjälp.

Vi älskar varandra men det är något som skaver. Som inte alltid klaffar. Livet och hur det borde levas.

Överens och utan bråk men med en hel del tårar har vi tagit oss hit. Jag dricker för mycket ibland och hon har haft en annan.

Vi älskar varandra men det är något som skaver. Som inte alltid funkar. Livet och hur det borde levas. Förväntningar och sorger. Skuld och skam. En upprepad spiral av sex, alkohol, attityd, bekräftelsebehov, tv-kvällar, tålamod och något som kanske går att beskrivas som stolthet. Eller förakt.

Kärlek gör ont och kanske är det först nu, när allt ställts på sin absoluta spets, som den för första gången testas på riktigt. Är det möjligtvis så som Joel Alme sjunger i en annan vemodigt och vansinnigt vacker popmelodi- att livet nog måste jävlas för att hjärtat ska förstå?

Jag vet inte.

Vilka är vi och hur vi hamnade egentligen här? I ett enskilt rum på Sabbatsberg.

Hjulen har snurrat och utmaningarna är fortfarande många. Det har varit underbart, fantastiskt fint och stormigt ibland. Vi är människor och vi gör så gott vi kan. Försöker men kliver snett. Reser oss och halkar dit igen. Toppar och dalar. Det gäller att ha många bollar i luften för att klara av att leva. Stress och press. Törst och tröst. Eller helt enkelt längtan. Efter vin och sena nätter. Efter honom eller någon annan.

Egentligen förstår vi nog bägge två. Känslor är känslor och man måste bara lära sig det där med att hantera dem. Lägga korten rätt och tillsammans men ändå var och en för sig. Ju högre vi klättrar desto hårdare blir fallet och det finns många sätt att landa.

Svårigheter och samhällets ofta förljugna normer. Öppna sår. Tvåsamhet, tveksamhet, vilsenhet, misstänksamhet… Missunnsamhet?

Himmel och helvete och så mycket hjärta och smärta i en orkan av blandade känslor.

90 minuters samtal. Vi kramar om varandra. Pustar ut. Samtidigt: Hennes fortsatta och fullt förståeliga oro över det jag emellanåt gjort till mitt. Lördagmorgnar och hemma lagom till familjefrukosten. Sliten men fortfarande pigg och några gånger med ögon stora som tefat gömda bakom de mörka solglasögonen. Stirrigt.

En till kram innan vi skyndar vidare till vårt. Jag: Bilder i huvudet på sådant jag inte har sett och hemliga meddelanden jag aldrig borde läst. Men jag läser henne och hon säkert mig. Utanför ett enskilt rum på Sabbatsberg. Vi kämpar och hon är min bästa vän.

Mamman till mina barn och den finaste människan på jorden. En del tårar men mest skratt. Dag för dag. Vi grejar nog det här. Vecka efter vecka. Det blir nog bra, till slut. På ett eller annat sätt.

Sommaren hann knappt börja så blev det höst. Mörkret i det som kallas verklighet både kväver och kräver men samtidigt, konstigt nog, också värmer. Plötsligt står vi närmre varandra än på många år. Ändå, när det strular, mil ifrån.

Nu gäller det att fortsätta leva. Från ett enskilt rum på Sabbatsberg:

Glad sommar, jag hoppas den blir solig och att alla barn får bada. Just nu känns det trots allt bra.