Bilden av ett sexhjälpmedel utan känslor

”Min förhoppning är att konstnärer i alla läger, liksom förläggare och producenter börjar se människan som utsätts för sexuell transaktion och övergrepp.” Josephine Askegård om vad Ulf Lundells Vardagar har gemensamt med Paolo Robertos sexköp.

Signerat
Josephine Askegård, kulturreporter på Arbetaren.
Foto: Jan-Åke Eriksson

I snart sagt varje vuxenfilm, särskilt om den är spänningsbaserad förekommer prostituerade kvinnor. I storfilmer av Martin Scorsese och Francoise Truffaut, i familjefilmer som Pirates of the Caribbean likaväl som hos Hasse Alfredson och Tage Danielsson, i svenska stumfilmer från tidigt 1900-tal, vilda westernfilmer, 1960-talets franska nya våg och romantiska komedier med Julia Roberts och Richard Gere (1990).

Av denna så frekventa karaktär är det inte många som skildras trovärdigt, Jane Fondas roll, den utsatta Bree Daniels i Klute (1971) som lika mycket diskuterar den prostituerades trovärdighet och rätt till skydd från en seriemördare som hotar henne, är relativt unik. Finns det en kvinnlig skådespelerska med någon erfarenhet som inte spelat rollen, i rollistan på teatern ofta enbart listad som ”hora”?

Ska Lundell (och andra män med liknande fantasier) behöva censurera sig i sitt konstnärliga uttryck?

Miljön skildras i bildkonst och i litteratur, alltid ur köparens perspektiv. Manliga författare, från Strindberg via arbetarförfattarna fram till dagens memoargubbar har gärna dröjt en stund hos de moderliga kvinnorna på bordellen. Eller ”Huset” som Ulf Lundell skriver i sin dagboksbok Vardagar 3, (2020): ”Nån, några, borde ha gett oss kids vägar in i sexualiteten. Därför har jag ibland tänkt och tyckt att som man åtminstone förr tycks ha gjort i sydligare länder: tagit söner med till Huset för undervisning hos dom prostituerade. Utfallet av det kanske inte blev det bästa men, skulle jag tro, bättre än ingen initiering alls.”

Resonemanget är inte bara stötande utan också ologiskt och det är lätt att tänka att man läst fel – Lundell verkar ju också använda det litterära greppet ”stream of consiousness” där man låter det strömma rakt ur huvudet – så kan det passera som en snabb tanke och inget allvarligt förslag? Ska Lundell (och andra män med liknande fantasier) behöva censurera sig i sitt konstnärliga uttryck?

Jag undrar ändå hur han föreställer sig kvinnornas roll i det hela – och ett par sidor senare får vi ett slags besked, då han skriver apropå en artikel om att kvinnor använder sexhjälpmedel: ”Det onaneras/ Det fås väldiga orgasmer/ Helt okej, jättebra helt enkelt, men säj då inget om/ män som köper nya sexdockor för 25 tusen spänn/ eller för all del går på bordell”.

Jag tror att Lundell är något på spåret där; sexköparen har lika lite intresse av vad kvinnorna känner som för vilket sexhjälpmedel som helst. Den prostituerades upplevelse är helt enkelt ointressant då mannen vill njuta, eller smutsa ned sig som Paolo Roberto uttryckte det i sin tv-intervju efter sitt skandaliserade sexköp i maj. Han vittnade också (sant eller inte) om att han inte hade en tanke på hennes situation under övergreppet han betalade för. I efterhand, då han insett att hon också var en människa började han fundera på det tvång som nog funnits med i bakgrunden.

Min förhoppning är att konstnärer i alla läger, liksom förläggare och producenter börjar se människan som utsätts för sexuell transaktion och övergrepp. I verkligheten finns bakom den tjänsten kanske en kvinna utsatt för trafficking, en sjuk missbrukare eller en ung pojke eller flicka med självskadebeteende. Oavsett bakgrund en människa som tvingats värdera sig till ingen.