Film #40/2020

Morsk änka mot korrumperat kooperativ

Arndís Hrönn Egilsdóttir som orädd änka i isländska Mjölkkriget. Foto: Scanbox

Island ligger enligt Folkhälsomyndigheten näst högst bland de nordiska länderna i statistiken (efter Finland) när det handlar om självmord, och liksom på andra platser ligger männen många gånger högre än kvinnorna. Grímur Hákonarsons film Mjölkkriget kan förstås inte ses som spegling rakt av för verkligheten men en jämförelse mellan den och Hlynur Palmasons En vit, […]

[FILM] Mjölkkriget
Regi: Grímur Hákonarson

Island ligger enligt Folkhälsomyndigheten näst högst bland de nordiska länderna i statistiken (efter Finland) när det handlar om självmord, och liksom på andra platser ligger männen många gånger högre än kvinnorna. Grímur Hákonarsons film Mjölkkriget kan förstås inte ses som spegling rakt av för verkligheten men en jämförelse mellan den och Hlynur Palmasons En vit, vit dag, också med premiär i år ger kanske en liten vink om den respektive beredskap som kan finnas för en människa som ställts ensam efter makens bortgång (i båda fallen ett självmord).
Till skillnad från polisen Ingimundur, som i galen ensamhet i En vit, vit dag drar igång en ensam brottsundersökning och inte kan tänka på annat än hämnd efter fruns död tar Mjölkkrigets änka Inga emot närhet och tröst från barnen som kommer resande till gården. Hon gråter ut i knät på dottern och diskuterar flytt för att komma närmare släkten. Också Inga har anledning att hämnas men hennes hämnd blir att samla människor i samhället för att rösta igenom en annan tingens ordning än den som mer eller mindre tog livet av hennes man.

Tuffa kvinnor har tagit plats gentemot vinstjagande och hukande män i isländsk film på senare år – se bara på den tuffa klimataktivisten Hella i Woman at War (2018). När det gäller ideologi är Mjölkkriget mer komplicerad utan att vilja vara det.
Samhällets gemensamma kooperativ Kaupfélag Erpsfjör∂ur, som bildades i slutet av 1800-talet av fattiga bönder för att utmana de höga herrarnas monopol, har genom åren utvecklats till en maffialiknande konstruktion med angivare som skvallrar om någon handlar på ett företag i stan. Solidariteten utmanas också av att kooperativet tar ut mycket högre priser än vad jättarna i Reykjavik gör. För en mjölkbonde som hänger på snöret blir det ekonomiska valet enklare än det solidariska när hen hotas av svartlistning. 
När Inga utmanar kooperativet och får med sig flera av de andra bönderna är kriget igång, både som nattliga trakasserier – självklart med grova sexistiska tillmälen som inslag – och på kooperativets möten.

Sorgligast här är skildringen av det korrumperade kooperativet, och rädslan i medlemmarnas ögon då högsta hönset, den onde Eyjòlfur, tar till orda och brer ut sig om hur svaga de skulle bli utan hans ”beskydd”. Men bilden är väl svartvit och framför allt grund; det är något som skaver i hur medlemmarna genast håller med föregående talare och hur fort det plötsligt går till ett beslut som välver om en hundraårig angelägenhet för en hel bygds överlevnad. De som strider för den ena eller den andra sidan låter också mer som politiker än som bönder som talar ur hjärtats och plånbokens erfarenhet.

Den karga och enormt vackra naturen ger förstås en extra dimension till bilderna men mest av allt gör Arndís Hrönn Egilsdóttir en minnesvärd roll som den morska änkan som tar strid för minnet av sin svaga, tigande man.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga