Har vi råd att tvångsutvisa de ensamkommande?

2015 sökte 35 000 ensamkommande barn skydd i Sverige. Fem år senare lever tusentals av dem fortfarande i ovisshet om sin framtid. Det är inte bara omänskligt – nu sågas utvisningsverksamheten dessutom av Riksrevisionen. Vi grundare av den nationella amnestikampanjen “Håll ihop Sverige” undrar: Hur har vi råd?

Opinion
Att i förväg fastslå hur många som kommer att vägras asyl är bara ett exempel på den rättsosäkerhet som präglat den svenska asylpolitiken sedan 2015, skriver debattörerna.
Foto: Privat

Totalt 163 000 personer sökte asyl i Sverige 2015, varav 35 000 ensamkommande barn. När EU 2016 skrev under återtagandeavtalet ”Joint Way Forward” med Afghanistan – ett av världens farligaste, fattigaste och mest korrupta länder –  framstod dåvarande inrikesminister Anders Ygeman som mycket nöjd: 

– Uppemot 80 000 asylsökande kan komma att utvisas de närmaste åren, hoppades han, och såg det som en stor utmaning att få logistiken att fungera. 

I hastigheten ”glömde” ministern att rätten att söka asyl och få sin sak prövad på ett rättssäkert sätt gäller allaAlla – utan undantag! 

Att i förväg fastslå hur många som kommer att vägras asyl är bara ett exempel på den rättsosäkerhet som präglat den svenska asylpolitiken sedan 2015.

Ambitionen var redan klar, och ord som ”andrum” och ”ordning och reda” var tongivande. Den som får ”ja” får stanna. Den som får ”nej” ska lämna landet. Svårare var det inte – i teorin.

Men svårt var det – i den bistra verkligheten – och är det fortfarande. Medan det svenska civilsamhället fortfarande bistår tusentals unga krigsflyktingar med mat, kläder och tak över huvudet, används våra gemensamma skattemedel till statliga tvångsutvisningar till bl.a. krigsdrabbade Afghanistan. 

Som ett exempel kostar en plats i Migrationsverkets förvar mer än 4500 skattekronor per person och dygn.

Kritiken mot Sveriges hantering av de ensamkommande, varav många har sitt ursprung i Afghanistan, har varit massiv, med exempel på allt från godtyckliga åldersuppskrivningar till den havererade gymnasielagen. Dessutom visar det sig nu, att utvisningsekonomin inte går ihop. 

I en aktuell rapport visar Riksrevisionsverket att de tre myndigheter som ska samverka kring tvångsutvisningarna – Migrationsverket, Polismyndigheten och Kriminalvården – har misslyckats med sitt uppdrag. 

Som ett exempel kostar en plats i Migrationsverkets förvar mer än 4500 skattekronor per person och dygn. Och behovet av att låsa in de som nekats asyl är långt större än dagens 475 platser, hävdar Migrationsverkets och Polismyndigheten. I själva verket finns ett “behov” av att låsa in upp till 1 100–1 200 krigsflyktingar. 

Den samlade kostnaden för verksamheten landade under perioden 2016–2018 på totalt sex miljarder kronor, medan antalet återförda sjönk. Riksrevisonens rekommendationer till regeringen, att effektivisera utvisningsarbetet, är snarast en from förhoppning. För hur ska det gå till?

Redan 2018 levde minst 20 000, kanske upp till 50 000, papperslösa personer i Sverige under mycket knappa omständigheter och ständig stress, dessutom utan laglig möjlighet att bidra till vårt gemensamma svenska samhälle. 

Så frågan är: Vad får vi för pengarna? I facebookgruppen #jagär2015 publiceras berättelser från de som lyckades passera Migrationsverkets och domstolarnas nålsöga, de som fick stanna. 

De skriver om sina liv i Sverige, om människorna de mött, utbildningen de fått, och om sina framtidsplaner. De har namn och ansikten: Zinat, Hassan, Mosa. De har blivit läkare, lärare och företagsledare. Busschaufförer, undersköterskor och bilmekaniker. 

De är “godkända” – de är ju som vi. Medan de andra, de som fått avslag, klumpas ihop till en obehaglig grå massa: ”De som inte ska vara här”.

Och ändå. De som fått avslag utifrån diskutabla asylprocesser har givetvis samma potential. De kan också vara med och utveckla Sverige, med vår åldrande befolkning, låga födelsetal, och brist på arbetskraft inom så gott som varje sektor.

Vårt krav lyder därför: Håll ihop Sverige! Besluta om permanenta uppehållstillstånd för alla Sveriges ensamkommande ungdomar, av alla nationaliteter, som varit här i mer än ett år. Det vore ordning och reda!

Örjan Carlbring, Östersund

Ellie Cijvat, Växjö, 

Kia Edvardsson, Karlshamn

EvaMärta Granqvist, Hörby

Mats Klockljung, Arvidsjaur

Joel Larsson, Östersund

Emma Rydén, Svärdsjö

Marit Törnqvist, Ödeshög

Grundare av kampanjen ”Håll ihop Sverige – flyktingamnesti för ensamkommande”