Corona, stoppet i toaletten som fått en hel värld att lamslå industrier, egenföretagande, rörelser och det sociala mellanmänskliga. Företag som Volvo stänger ner sina fabriker, människor avråds från att träffas i grupper större än 10 personer och ute på landet sitter min farmor, 89 år, och känner sig väldigt ensam. Det är när bajsvattnet från pandemin covid-19 rinner undan, som vi kommer börja reda i det eftermäle som komma skall.
Vilka människor ska ha möjlighet att få ersättning för förlorad inkomst? För vilka kommer hjälpen försent?
I detta nu räknar jag till tre vänner och ytterligare två bekanta som förlorat sin provanställning eller annan otrygg anställning som en direkt följd av Corona. Det behövs inte mycket mellan öronen för att förstå att slaget mot stora och små ekonomier kommer bli enormt. Vilka kommer Sverige, med Löfven i spetsen, att sätta främst?
I skuggan av storkapitalen står ännu en gång de arbetare med otrygga anställningar som utgör en tiondel av Sveriges totala arbetsstyrka.
Förra gången världen upplevde ekonomisk kris, 2009, var det bankerna som kunde andas ut, staten hade ryggen och håller den ännu idag hårt, genom bankvänlig politik. Vi fick lära oss det amerikanska uttrycket ”too big to fail”, vilket innebär att staten anser att en verksamhet är så pass viktig att den inte får falla. Det finns absolut välgrundade motiv varför man väljer att skydda banker som kommer folket till gagn. Den bittra eftersmaken är ändå lika besk som den är sann…
I skuggan av storkapitalen står ännu en gång de arbetare med otrygga anställningar som utgör en tiondel av Sveriges totala arbetsstyrka. Anställda med alltifrån nollkontrakt där inga garanterade timmar finns, till provanställning och allmänna visstidsanställningar. Arbetare som till allra största del utgörs av kvinnor, invandrare och ungdomar.
Jag skulle skämtsamt vilja jämföra arbetargruppen med Kevin i Ensam hemma, som alltjämt blir kvarglömd när familjen åker på semester. Med de styrande som ropar ”KEVIN!”, när allt redan är försent. Skrattet fastnar ändå i halsen delvis eftersom den trygga famnen som skulle komma tillbaka uteblivit eller i alla fall går åt helt fel håll. Otrygga anställningar har blivit fler, inte färre, sen krisen 2009.
Går folk på knäna gör landet det också.
Alla vi som upplevt arbetslöshet och allmän otrygghet vet vad det gör med ekonomin, relationer och den psykiska hälsan. Vi fyller samma funktion, betalar samma skatt med en bråkdel av tillgången till de förmånliga arbetsrättsliga skydden och förmånerna som en fastanställd har. Vi är de första att få vår arbetstid minskad och därmed lönen, för att slutligen få vår anställning uppsagd helt och hållet, ut till en otrygg verklighet på en otrygg arbetsmarknad.
Jag vill slå tillbaka med ett eget myntat uttryck – går folk på knäna gör landet det också. Så upp till bevis nu Löfven och kompani. Med moppen i hand, kan vi få se ett krisprogram för ”laget Sverige” (som det så fint hette på Försäkringskassans kampan)? Kan vi få se åtgärder – gärna i tid – som löser ut människor med hjälp av kapital, inte kapitalet på bekostnad av människorna?
Och kan vi få se en länge efterlängtad krissatsning på vården och de människor som står mellan oss alla och döden i tider som dessa?
