Har vi råd med gigekonomin?

När Storbritanniens premiärminister Boris Johnson meddelade landets striktare coronaregler hänvisade han medborgarna till att beställa hem mat och varor via onlinetjänster, ofta bemannade av gigarbetare. Samtidigt har gigarbetare stämt den brittiska staten för att ha misslyckats med att skydda deras hälsa och inkomster.

Ledare
Annie Hellquist, tf. chefredaktör på Arbetaren
Foto: Axel Green

Vi höll just på att sätta ihop april-numret av Arbetarens magasin när coronakrisen på allvar kom till Sverige. Vårt fokus på gigekonomi och gigarbetare valde vi dock att behålla, det visade sig passa väl in bland de frågor som smittan gör att vi som samhälle måste ställa oss.

Gigekonomins arbetare har bland de osäkraste arbetsvillkoren på hela arbetsmarknaden. Gigekonomin, i vilken man jobbar tillfälligt, som egenanställd, är särskilt illa anpassad till en pandemi av detta slag.

Människor som jobbar utan anställningstrygghet, och till väldigt låga löner – hur ska de ha råd och möjlighet att stanna hemma om de är sjuka?

I Storbritannien valde fackförbundet Independent workers of Great Britain, IWGB, häromveckan att stämma den brittiska staten för att ha misslyckats med att skydda gigarbetarnas hälsa och inkomster under coronapandemin. I Italien strejkar cykelbuden som levererar mat från restauranger för rätten till en karantäninkomst. 

Men sedan delningsekonomin mötte kapitalismen har denna samarbetsvilja förvridits till en marknad som bygger på exploatering snarare än delning.

Gigekonomin har varit en etablerad del av svensk arbetsmarknad en tid nu, även om den inte växt sig lika stor som i många andra länder. Minns ni hur det lät när den kom? Det pratades om delningsekonomi och det smarta och effektiva i att dela på grejer och tjänster med mera.

Gigjobbsbaserade taxitjänster kallades för ”ride sharing”. Som att Uber-chauffören redan var på väg någonstans och bara valde att plocka upp någon som skulle åt samma håll. Och visst fanns det ett frö av delande i grunden till allt, delningsekonomin modellerades efter initiativ som couch surfing, skjutsgrupper och liknande. Men sedan delningsekonomin mötte kapitalismen har denna samarbetsvilja förvridits till en marknad som bygger på exploatering snarare än delning.

Ofta framställs dessa plattformar som att de löser ett problem. Tipptapp kopplar samman människor som har tid över att åka till tippen med människor som inte har det. Så smart! Problem löst! Men vilka problem skapas samtidigt?

När människor i allt större utsträckning förlitar sig på inkomstkällor med noll rättigheter? Corona gör att dessa problem blir än tydligare. Har vi som samhälle råd med det här? Vad blir priset av att skapa ett allt större prekariat? 

Gigekonomin såg i både Europa och USA en massiv tillväxt under återhämtningen efter finanskrisen och eurokrisen. När jobben kom tillbaka så var de i stor utsträckning jobb som helt saknade de rättigheter som arbetarrörelsen kämpat för att uppnå.

Nu ser vi åter stora varsel och frågan är: I vilken form kommer jobben tillbaka när behovet av arbetskraft åter ökar?