Paradoxer på Armémuseet

Utställning
Anställda på Försvarsstabens kryptoavdelning under andra världskriget.
Foto. FRA

Armémuseet i Stockholm, nästan 150 år gammalt, har en lite underlig atmosfär. Museet är inrymt i byggnader som hör till arméverksamhet sedan 1600-talet, och har som uppgift att berätta om Sveriges krigshistoria. Utställningarna drar sig inte för att berätta om att den inte alltid varit så stolt. Samtidigt är artefakter underverk av konsthantverksmässighet att beundra, och praktiska lösningar av till exempel mathållning, sjukvård, hygien, boende och transporter i fält spännande och många gånger imponerande att ta del av. För den som inte har besökt muséet, som är gratis, kan det verkligen rekommenderas av flera anledningar.

[UTSTÄLLNING] I rikets hemliga tjänst
Armémuseum i Stockholm

Utställningen I rikets hemliga tjänst berättar om kvinnor i svensk agentverksamhet under andra världskriget. En stor grupp tillbringade dagarna med att läsa och dechiffrera brev till och från landet. Författaren Astrid Lindgren var en av dem och har vittnat om ett svårt och berörande arbete. Andra hade kvalificerade uppgifter med att umgås med misstänkta personer för att försöka avslöja om de gick nazitysklands och andra fientliga staters ärenden. Det handlade inte bara om att leta i papperskorgar eller lyssna efter om ett förfluget ord kunde blotta hemligheter utan även ibland om att vara tillgänglig sexuellt.

Det senare diskuteras inte alls i utställningen vilket är synd när man nu har tillfälle i en utställning som säger sig speciellt inrikta sig på kvinnorna. Just den ljusskygga, kanske moraliskt tveksamma verksamhetens detaljer var i sanningens namn inte av intresse att spara efter kriget, ändå kunde man kanske haft en avdelning för den nu ganska stora samlingen av böcker och filmer med personliga, ofta bittra berättelser kring de som museet påpekar stod ”längst ned i underrättelseverksamhetens maktpyramid”.

Det sista rummet åskådliggör hur mycket material som fortfarande finns osorterat i olika arkiv, att upptäcka.

Inte heller diskuterar utställningen varför kvinnor inte verkar ha deltagit i den ”vanliga” spionverksamhet, som chefer till exempel. En utställning som väcker fler frågor än svar, även om 1940-talsmiljöerna man dukat upp är suggestiva. Det sista rummet åskådliggör hur mycket material som fortfarande finns osorterat i olika arkiv, att upptäcka.
I utställningen finns insprängt en tipspromenad för barn som kan lära sig om spionage på ett lättsamt sätt. En paradox förstås.

När jag passerar museishoppen på vägen ut ser jag byggsatser till stridsvagnar, pistolörhängen och kamouflagemålade frukostbrickor men också böcker om att vara på flykt från krig. Dubbla budskap igen.