Regi: Mårten Klingberg
Regissören och skådespelaren Mårten Klingberg gjorde 2012 komedin Cockpit, där Jonas Karlssons arbetslösa pilot bytte till kjol och kvinnligt personnummer, kvoterade in sig på ett mindre flygbolag och blev, för en stund problematiskt, kär i söta flygvärdinnan. Samt fick lära sig vad det innebär att ta emot sextrakasserier och kommentarer från tuffe andrepiloten, spelad av Klingberg själv.
Som regissör till Min pappa Marianne repriserar han det komiska machosnubbleriet med sexistiske journalisten Fromell ”– från Hell”. Det är en rolig karaktär som behövs i en schematisk berättelse som huvudpersonen Hanna ska få stöta på under sin egen utvecklingsprocess.
För det är Hanna (Hedda Stiernstedt), den känsliga och kanske lite bortskämda dottern som tillbaka från storstan till sitt blommiga flickrum i Alingsås ska få lära sig att växa upp.
Genom den lite bakvända huvudpersonen blir berättelsen en lite lättsammare resa att ta del av – men alls inte mindre känslostark.
Pappa Lasse (Rolf Lassgård) har underordnat sig i en praktisk lösning, i första hand utarbetad av mamma Eva (Lena Endre): transpersonen Marianne får finnas om hon håller sig hemma i det privata och inte visar sig på stan. Till och med barnen ska hållas ovetande om att pappa prästen helst vill klä sig i klänning, nattlinne och somriga blusar, toppat med ett glansigt läppstift. När Marianne vill komma ut i full frihet är det den utåt sett frisinnade dottern som sätter hälarna i backen.
Min pappa Marianne bygger på Ester Roxbergs självbiografiska bok Min pappa Ann-Christin från 2014, så det är helt naturligt att också filmen fokuserar på Hannas komma ut-historia som dotter till en transsexuell.
För vem är egentligen offret här? Pappa Lasse har kämpat mot sin egen mammas ogillande sedan han var barn och motarbetas nu av sin fru och dotter som gråtande önskar att hon får han sin pappa kvar som hon är van vid. Genom den lite bakvända huvudpersonen blir berättelsen en lite lättsammare resa att ta del av – men alls inte mindre känslostark. Vi behöver många berättelser om queera personer och var och en behöver ju inte spegla alla aspekter och problem.
Som uppväxtskildring, fastän kanske lite sent för en 29-åring som Hanna är, puttrar filmen på stadigt och hjärteknipande. Kärleken kan göra väldigt ont men här vinner den så gott och värmande.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla låsta artiklar på arbetaren.se.
✓ Digitala nyheter varje vardag
Efter första månaden övergår prenumerationen till ordinarie pris, 59 kr/mån.
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill


