​Andrew Weatherall är död – men musiken lever vidare

Den banbrytande brittiske dj:n och producenten ​Andrew Weatherall är död. Arbetarens Johan Apel Röstlund minns en av 1990-talets största musikaliska ikoner.

Musik
Andrew Weatherhall var en av pionjärerna inom den brittiska dansmusiken som slog igenom i slutet av 1980-talet.
Foto: Montage Axel Green, Spencer Hickman - Flickr: Andrew Weatherall @ Rough Trade East. Creative Commons 2.0.

I sin bok Karnevalsyra: den kollektiva glädjens historia, från 2010 beskriver den amerikanska journalisten och författaren Barbara Ehrenreich hur människor i alla tider med hjälp av dans och musik försökt att uppnå extas. Hon förklarar på ett pedagogiskt sätt den kollektiva glädjens sociala funktion och inneboende politiska kraft.

Hur makten, vem som än suttit på den, alltid ägnat stor kraft åt att motarbeta något de aldrig riktigt förstått.

Oavsett om det handlat om slavsångerna ute på de väldiga bomullsplantagen i den amerikanska södern kring förra sekelskiftet eller pumpande basgångarna på någon lerig europeisk åker i skarven mellan 1980- och 90-tal. Sång, rytmer och dans har alltid både fascinerat, förbryllat och skrämt.

När jag våren 2013 intervjuade den brittiske dj:n och producenten ​Andrew Weatherall, för allmänheten kanske mest känd som hjärnan bakom popgruppen Primal Screams banbrytande album Screamadelica från 1991, berättade han om en dåtida klubbkultur som för evigt satt sina spår.

Hur Acid House och rejvkultur förenade människor från alla hörn och gav upphov till en masshysteri på så väl dansgolv som i pressen.

Andrew Weatherhall slog igenom på allvar i samband med att han producerade Primal Screams banbrytande album Screamadelica 1991.
Foto: Spencer Hickman – Flickr: Andrew Weatherall @ Rough Trade East. CC 2.0.

I Sverige skapades stora rubriker då polisens så kallade rejvkommission gick all in för att komma åt dansande ungdomar, och i ärlighetens namn också en hel del uppåtpiggande-tabletter. Likadant såg det ut över allt. Ingen begrep i stort sett någonting men basen fortsatte dåna och rytmerna tog sig nya uttryck.

En av de som vägrade luta sig tillbaka och nostalgiskt blicka bakåt var ​Andrew Weatherall. I måndags avled han 56 år gammal i sviterna av lungemboli på ett sjukhus i London.

In i det sista lika nyfiket rotande i skivbackarna efter både gammalt och nytt att inspireras av.

Det var ingen politisk grej från början. Men vi blev, skulle man kunna säga, politiska. Fotbollshuliganer slutade slåss och kramade varandra i stället på dansgolven. Myndigheterna blev oroliga.
​Andrew Weatherall

​Andrew Weatherall kommer för alltid att vara inskriven som en av pionjärerna till den kulturrevolution som ägde rum den där stekheta sommaren 1989, den som kommit att kallas ”the second summer of love” då house-musiken slog igenom på allvar och skrämde skiten ur etablissemanget med sina väldiga gratisfester.

– Det var ingen politisk grej från början. Men vi blev, skulle man kunna säga, politiska. Fotbollshuliganer slutade slåss och kramade varandra i stället på dansgolven. Myndigheterna blev oroliga. Hur kom det sig att vi kunde dra så mycket folk till något som såg ut som en masspsykos? Så snuten började följa efter oss på våra fester och då fick vi upp ögonen på hur saker och ting funkar, förklarade han när vi sågs i Stockholm för bra precis sju år sedan.

Andrew Weatherall hade en viktig roll i Storbritanniens kulturrevolution. Här i en intervju med Arbetaren 2013.
Foto: Johan Apel Röstlund

Jag läser några texter och bläddrar i författaren och socialantropologen Anna Gavanas nyutkomna och alldeles fantastiskt fina bok ”Från diskofeber till rejvhysteri” (Stockholmia förlag) och så tänker jag på riksdagsledamoten Gustaf Lantz som bara härom veckan gick ut hårt för att få till ett förbud mot gangsterrap på svenska fritidsgårdar.

Och så tänker jag att historien gång på gång återupprepar sig själv. Från 20-talets jazz-hets, via Elvis juckande höfter till 70-talets punkscen via gaykulturens första housefester och fram till där vi är i dag.

​​Andrew Weatherall slogs för allt det där. För rätten att dansa och känslan att det alltid går att förnya musiken om man tittar både bakåt och framåt på samma gång. Tack för allt, och vila i frid. Du var en sann hjälte!