Därför är integritetsfrågan en klassfråga

Ett fåtal techföretag har sedan IT-bubblan, steg för steg, byggt om internet till en extremt lukrativ övervakningsmaskin. Men det står mer på spel än vad som syns vid en första anblick. Det här är en fråga om ekonomisk ojämlikhet.

Ledare
Häromveckan släpptes en rapport från norska konsumentverket, som visade hur populära appar sprider integritets­känsliga uppgifter om menstruation, humör och sexuell läggning samt platsdata, vidare till en mängd aktörer.
Foto: Shutterstock/TT

Jag kan nog låta lätt alarmistisk när jag pratar om Facebook och Google. Det är jag den första att erkänna. Men jag menar att jag har anledning att larma och anledningarna blir fler och fler. Vi har bara sett början. Häromveckan kom en 200-sidig rapport från den norska motsvarigheten till Konsumentverket om hur populära appar, däribland dejtingappar, menstruationsappar och barnappar, sprider känslig information om sina användare vidare till andra kommersiella aktörer. Rapporten Out of control är en mycket utförlig genomgång av den digitala annonsindustrin och den varnar för att datasamlandet kan leda till disk-riminering, exploatering och manipulation.

Det är lätt att skjuta frågorna om integritet och digital övervakning i från sig. Det spelar väl ingen roll om några företag vet när jag har mens, hur jag rör mig i staden, eller vilka rader jag stryker under i böckerna på min läsplatta? Hur mycket kan techjättarna egentligen göra med uppgifterna de kommer över via våra mobiler och vårt surfande? Den riktade reklamen är ju inte särskilt träffsäker, så hur mycket skada kan algoritmerna egentligen göra? Liknande frågor brukar höras när jag drar igång och larmar. Övervakningsfrågan är abstrakt. 

I den tunna stridsskriften Reklamen är livsfarlig från 1957 undersöker Sven Lindqvist reklambranschens egna böcker. Vad säger branschen om sig själv? Det han vaskar fram är en osofistikerad uppriktighet om vad företagaren har att vinna på att använda sig av reklam. Sven Lindqvist vänder på det och visar istället vad människan har att förlora. 

Så vad säger dagens spelare i annonsvärlden, det vill säga de stora analys- och informationsföretagen, om sig själva? Acxiom ett av de största informationsföretagen, marknadsför sig med att de har 1 500 punkter av information på mer än 200 miljoner amerikaner. Deloitte å sin sida har framhållit att de genom användandet av ”icketraditionell datakällor”, kan beräkna livförsäkringskunders hälsa, genom att exempelvis granska köp-historik. Analysföretaget Cambridge analytica skröt öppet om sin förmåga att manipulera val. Vad vi har att förlora i det fallet är ganska uppenbart. 

Det står betydligt mycket mer på spel än att annonsföretag har koll på våra menscykler och kan finjustera och rikta tampongreklam rätt dag i månaden. Frågan om den digitala övervakningen är en fråga om klass.

Jag ser inte samma saker som du när jag surfar. En fattig person ser inte samma saker som en rik.

Parallellt med att annonsindustrin och techföretagen har hittat sätt att utvinna och kapitalisera på data om våra beteenden, har vår upplevelse av internet blivit allt mer splittrad. Jag ser inte samma saker som du när jag surfar. En fattig person ser inte samma saker som en rik. Företagen som handlar med vår data bygger profiler av vårt värde som konsumenter. Vad är värt att marknadsföra till dig?

Men vilket värde har du om du är fattig? Hur tjänar man pengar på en person som inte har råd att konsumera? Svaret är enkelt och urgammalt: Man sätter den i skuld. Vi såg det i upptakten till finanskraschen 2008-2009. Under åren 2005-2007 var låneföretag de som spenderade absolut mest pengar på webbannonser. 

Effekten av den ”personaliserade  webb-upplevelsen” är inte bara att vi längs klassmässiga linjer möts av olika internet. Ojämlikheten späs också på. 

I projektet Values and value, undersökte sociologen Beverly Skeggs Facebooks datainsamling och manipulering av användarnas flöden och nätverk. En undersökning som hon presenterade på konferensen Marx2016 i Stockholm. 

Annie Hellquist, tf. chefredaktör på Arbetaren
Foto: Axel Green

Hon undersökte två personer med olika social status, Lara, en journalist med stort internationellt nätverk, och Nicki, som levde på bidrag. Där Lara fick bostadsannonser och erbjudanden om lån till bra villkor, fick Nicki annonser för billig mat och snabblån. 

Beverly Skeggs kunde också visa att Facebooks algoritmer arbetade aktivt för att göra människor med hög status och god ekonomi ännu mer attraktiva att marknadsföra till genom att föreslå vänner som kunde göra deras nätverk ännu mer inflytelserikt. 

Att ojämlikheter tenderar att späs på när massdata och algoritmer kommer in i bilden har också påpekats av Cathy O’Neil, matematikern som gick från att jobba på Wall Street till att att delta i Occupy-rörelsen. I boken Weapons of math destruction granskar hon massdataindustrin, algoritmer och dess inbyggda ojämlikhet. Hon menar att algoritmer som värderar människor utifrån all tillgänglig information om dem, det vill säga massdata, cementerar klassamhället och blir självförstärkande. Personer med ett nätverk med många arbetslösa eller personer dömda för brott blir måltavla för snabblåneföretagen och kan få sämre kreditrating (Facebook har tagit patent på en modell för kreditrating som utgår från personers nätverk). 

Den franske kulturteoretikern Paul Virilio (1932–2018) som skrivit utförligt om teknologi och framsteg skrev att “när du uppfinner skeppet uppfinner du också skeppsbrottet; när du uppfinner flygplanet uppfinner du också flygkraschen (…) Varje teknologi bär på sin egen negativitet, som uppfinns samtidigt som det teknologiska framsteget.” När det kommer till digitaliseringen så är denna baksida manipulation, ökad ojämlikhet och mer makt i händerna på de rikaste.