Sista dagen på bordellen

En av Bangladesh många bordeller ligger på ön Banishanta. Ett område där stora landmassor årligen försvinner till följd av klimatförändringarna, vilket leder till att människor förlorar sina hem och sin försörjning.
– Jag har bott här sedan jag var tio år, min syster är död så jag måste försörja hennes barn, säger Sathi.

Dimman ligger tät över havet när de första solstrålarna långsamt letar sig upp över horisonten under en tidig novembermorgon. Vågorna skvalpar tyst mot strandkanten då en man passerar på en sprucken lerstig som ligger upphöjd över vattnet. Mannen håller sina händer hårt knutna bakom ryggen. Med bestämda steg går han mot en samling trähus som ligger en bit avsides, alldeles intill havet. I sina händer hand håller han ett par handklovar i ett stadigt grepp.

– Thailändare, greker, pakistanier, indier, holländare, amerikaner och indoneser. De kommer från alla länder, för massage och sex, säger Komola Ray, 70 år, som har bott nästan hela sitt liv på bordellen.

Det här är ingen bra plats. Det här är en förbannad plats. Jag vill inte att mina barn har något med de här att göra.
Rumisa Begum

Ön, som heter Banishanta, ligger just intill världens största mangroveträsk, Sunderban, i södra Bangladesh. Tittar man ut från ön ser man stora, massiva, containerbåtar torna upp sig i sundet mellan ön och staden Mongla, som ligger på fastlandet på andra sidan. Mongla är Bangladesh andra största hamnstad. Bordellen som har funnits i över hundra år, startade då Bangladesh var en brittisk koloni – under det brittiska Indien. Bordellen byggdes för sjömän och hamnarbetare som var borta från sina hem under långa perioder.

Fraktfartyg ligger till ankar utanför bordellen. Mongla är en av landets största hamnar och bordellen byggdes för sjömän och hamnarbetare.
Foto: Troy Enekvist

Komola Ray kom till bordellen 1971, under Bangladesh befrielsekrig som var en väpnad konflikt mellan dåvarande Västpakistan och Östpakistan. Konflikten resulterade i att Östpakistan – numera Bangladesh – blev självständigt från Pakistan, som styrde över regionen efter britterna.

Komola Ray, 70 år.
Foto: Troy Enekvist

– Alla flydde och jag kom bort från mina föräldrar för att sedan hamna här. När jag kom hit var jag ung. Medan jag blev äldre blev kunderna färre, nu måste jag tigga för att överleva, säger hon. 

Banishanta är en av få platser på den bangladeshiska landsbygden där folk pratar engelska. 

– Alla kommer hit med båtar. De kommer från alla länder, säger Komola Ray och berättar att hon lärt sig engelska av de sjömän som kom hit för att köpa sex.

Bordellbyn är uppdelad i flera sektioner. Varje del har en egen brygga dit båtar kommer för att lägga till. Innanför bryggan, framför de prostituerades rum, finns i varje del en liten kiosk där det säljs bland annat tvål, energidryck och potensmedel. När en båt kommer och lägger till sitter kvinnorna ute och väntar. Dånande musik hörs från båtarna när de närmar sig land innan stora grupper av män, i alla åldrar, går i land på Banishanta. 

Fulla båtar lägger ständigt till längs bordellens bryggor.
Foto: Troy Enekvist

Bangladesh är ett av få muslimska länder där prostitution är lagligt. Men bordellerna måste vara registrerade hos staten och de som arbetar som prostituerade måste enligt lag vara över 18 år och vara där på fri vilja. Prostitution är därmed sett som ett arbete i Bangladesh, dock ett väldigt lågt stående sådant, där de utsatta i många fall ses ner på i samhället. De prostituerade Arbetaren har pratat med benämner själv sin sysselsättning som ett yrke.

Trots det är det inte ovanligt att barn, ibland så unga som 10 år, utnyttjas på de olika bordellerna runt om i Bangladesh. Många har även tvingats till bordellerna. 

Varje sektion drivs av en chef som tar hand om pengarna. De som jobbar får lön varje månad, de får också mat och får bo i det rum där de tar emot sina kunder. En del har dock lyckats köpa sig loss så att de själva kan behålla alla pengar.

Nodia kom till bordellen som tioåring. Efter ha förts bort från sitt hem i Kolkata, Indien.
Foto: Troy Enekvist

I ett hus en bit in i bordellen sitter Nodia på sin säng och sminkar sig inför kvällens jobb. Ett fönster vid sängens fotände lyser upp det lilla rummet som har väggarna fyllda av färggranna tyger. Hon målar noggrant sina ögonbryn svarta för att därefter lägga på en rosa ögonskugga. Sedan ett år tillbaka äger hon själv sitt hus och hon berättar att hon numera tjänar betydligt mer, då det inte finns någon mellanhand.  

– När jag brukade arbeta under en ledare fick jag inte mycket pengar. Jag hade inte råd med kläder. Men nu får jag betydligt mer över, säger hon. 

Sathi, 26 år, har bott på bordellen sen hon var omkring 10 år gammal. Varje månad skickar hon pengar till sina syskonbarn för att de ska kunna gå i skolan.
Foto: Troy Enekvist

Nodia kom till bordellen som tioåring efter att ha rövats bort från sitt hem i Kolkata (i väst känt som Calcutta), som ligger på andra sidan den indiska gränsen, för att sedan ha förts hit. Hon har nu varit här i 20 år, och berättar att hon blivit beroende av droger.

– Det är därför min hy ser äldre ut, säger hon. 

Förutom den redan utsatta situationen de prostituerade lever under, då de helt är beroende av att sälja sina kroppar för att överleva, bor de på ett land som är hårt utsatt av klimatförändringarna. En snabbt stigande havsnivå i området gör att människor förlorar sina hem och arbeten, och i flera fall tvingas migrera eller ta hemska arbeten för att överleva. 

En tredjedel av invånarna i Bangladesh riskerar fram till år 2050 att tvingas flytta på grund av havsnivåhöjningen och floderosion, som uppskattas leda till att 17 procent av landet och 30 procent av landets matproduktion försvinner. Havsnivån höjdes globalt med i genomsnitt 5 millimeter per år mellan åren 2014 och 2019. I Sunderban har höjningen uppmätts till den dubbla. 

Banishanta blir på grund av detta allt mindre för varje år. Erosion tillsammans med havsnivåhöjningen leder till att de varje år tvingas till att flytta. 

En man hämtar lera för att laga hus som förstörts i den senaste cyklonen.
Foto: Troy Enekvist

Vid en by utanför bordellen har sandsäckar staplats upp för att skydda marken från att erodera bort, och försvinna ut i vattnet. Men vid bordellen lyser sandsäckar och andra förebyggande åtgärder helt med sin frånvaro. Flera berättar att de aldrig får hjälp vid cykloner eller vid andra katastrofer – som allt oftare drabbar Bangladesh.

– Vi får klara oss helt på egen hand, säger en kvinna på bordellen. 

Sedan i sommar har flera meter mark försvunnit och vägen som brukar gå genom bordellen har försvunnit. Tre män gräver upp lera i strandkanten för att bygga upp och försöka skydda det lilla som finns kvar. Samtidigt sitter tre kvinnor på en bänk bredvid och väntar på kunder.

En flaska med potensmedel som ligger på marken i bordellen.
Foto: Troy Enekvist

Med läkta uppskurna armar sitter 22-åriga Urmi och tittar ut över havet. Hon berättar att hon kom hit för fyra år sedan, men har arbetat som prostituerad i tio år.

– Jag ska bara vara kvar säsongen ut, sedan ska jag åka hem till min familj i Khulna. Jag vill sluta med detta. Jag kan sy, så jag kanske kan arbeta med det. Eller så öppnar jag en affär, säger hon. 

Hon berättar hur hennes hus förstördes under den senaste cyklonen, Bulbul i november 2019.

– Vägen gick där borta, säger hon och pekar en bit ut i vattnet, och fortsätter:

– Jag var inne i huset. Det ösregnade och var väldigt höga vågor. Klockan 4 på morgonen kom en kraftig vind och taket flög ner i floden. Jag var så rädd. Jag stod vid dörren och höll emot så den inte skulle blåsa upp samtidigt som jag blev helt dyngsur av allt regn, säger hon. 

Hon tror att hon snart kommer att behöva flytta igen. 

Popi står i dörröppningen till Urmis rum. Urmi berättar att hon bara ska vara kvar på bordellen säsongen ut. Sen vill hon sluta.
Foto: Troy Enekvist

I bordellen bor och arbetar 180 kvinnor och totalt bor det ungefär 250 personer här, inräknat män och barn. I en av kioskerna sitter Rumisa Begum på en träbänk och säljer te till de som kommit hit för att köpa sex. Hon berättar att hon kom hit när hon var tio år gammal. Hon togs hit av sin kusins pappa för att säljas.

– Jag visste ingenting. Jag visste inte ens var jag bodde, jag var som fången här. Han tvingade mig att göra detta och tog alla pengarna, säger hon. 

Hon bor och sover i kiosken tillsammans med sina barn.

– Jag har levt hela mitt liv, jag har ingen framtid. Man jag måste tänka på mina barn. Jag måste ge dem ett bättre liv så jag ska ta dem härifrån, säger hon. 

Urmis rum, med kläder, smink och medicin.
Foto: Troy Enekvist

Rumisa Begum har sju barn, som alla utom ett bor i bordellen. Hennes ena dotter har hon skickat till Dhaka för att gå i skolan. Men pengarna tog slut, så hennes fjortonåriga dotter jobbar nu i stället i en av huvudstadens många textilfabriker. Begum berättar att hon arbetar för att hennes barn ska kunna ta sig bort från bordellen. 

– Det vore bra om de kunde lämna ön. Om de kan komma till någon stad vore ännu bättre, Khulna, Dhaka eller något annat land, säger hon. 

Hon sitter ned på den smutsiga träbänken och kollar ned i marken.

– Det här är ingen bra plats. Det här är en förbannad plats. Jag vill inte att mina barn har något med de här att göra, säger hon. 

Rumisa Begum förs iväg till sjukhuset i Mongla.
Foto: Troy Enekvist

Mitt under intervjun blir hon tyst och säger att hon inte mår bra. Hon går in mot affären där hon faller ihop och hennes barn kommer springande och flockas gråtande kring henne.

Rumisa Begum dödförklarades senare under dagen på Monglas sjukhus. Hon lämnade kvar sina barn – som nu bor kvar på bordellen. 

Solen börjar gå ner över Banishanta. En efter en kommer båtarna körande mot de olika kajplatserna, med musik på hög volym. Män går i stora klungor genom den upphöjda lerstigen mot bordellen. 

Med nymålade läppar och guldfärgade arm- och halsband ler Urmi mot de män som går förbi. En man nickar lätt mot henne och de går in i hennes rum tillsammans. Ännu en båt full av män anländer till Banishanta.

Troy Enekvist