Att arbeta sig bort från ensamheten

Begränsande möjligheter till organisering, sporadisk kontakt med arbetskamrater, fastanställningar som övergår i behovsanställningar, en ständigt växlande personalstyrka och en exploderande gig-ekonomi bidrar till att just ensamheten är ett påfallande signum för tillvaron i arbetsmarknadens marginaler. Antagandet att de så kallade enkla jobben skulle vara en väg bort från det berömda utanförskapet tycks snarast som ett hån.

Opinion
Efter att ha varumärkesskyddat ordet ”We”, initierade moderföretaget Wecompany en rad verksamheter vid sidan om kontorsuthyrningen, däribland lägenhetsförmedling (Welive) och förskoleverksamhet (Wegrow).
Foto: Mark Lennihan/AP/TT

Ofrivillig ensamhet är ett gissel, så långt är de flesta överens, men där slutar också samförståndet. Hur ska man bära sig åt för att inte känna sig så ensam? Svaret på frågan är skiftande, men vid sidan av alla fritidsaktiviteter, ensamhetsministrar och ett svårligen överblickbart överflöd av kommersiella utvägar, tycks lönearbetet ofta tjäna som någon slags utgångspunkt.

I sig är detta inte så konstigt – lönearbetet presenteras ju som ett universalmedel mot fattigdom, elände och ohälsa – men i en tid då allt fler människor jobbar inom ramen för egenföretagande och så kallade egenanställningar känns det en smula motsägelsefullt att boten mot ensamhet skulle finnas i just arbetet.

Det ökade egenföretagandet välkomnas av många arbetsgivare, då de utöver en välkommen flexibilitet får en förmånlig förhandlingsposition gentemot enskilda arbetare istället för ett organiserat kollektiv. För arbetstagaren, å andra sidan, innebär frilansandets villkor ofta en osäker inkomst och en frånvaro av ett stabilt sammanhang.

Antagandet att de så kallade enkla jobben skulle vara en väg bort från det berömda utanförskapet tycks snarast som ett hån.

Begränsande möjligheter till organisering, sporadisk kontakt med arbetskamrater, fastanställningar som övergår i behovsanställningar, en ständigt växlande personalstyrka och en exploderande gig-ekonomi bidrar till att just ensamheten är ett påfallande signum för tillvaron i arbetsmarknadens marginaler.

Antagandet att de så kallade enkla jobben skulle vara en väg bort från det berömda utanförskapet tycks snarast som ett hån.

Även de mer kapitalstarka egenföretagarna får tampas med frånvaron av ett sammanhang, men för dessa har det utvecklats en rad lösningar för att råda bot på just den lurande ensamheten.

Ett uppmärksammat exempel är det amerikanska kontorsuthyrningsföretaget Wework, grundat år 2010 i spåren av den senaste globala finanskrisen. Förutsättningarna var gynnsamma, i de amerikanska storstäderna stod en mängd lokaler tomma och en betydande del av arbetskraften hade börjat frilansa efter att de blivit av med sina fasta jobb.

Wework började hyra ut arbetsplatser till andra uppstartsbolag och företag, men också till frilansare som lockades av en trevligt gestaltad arbetsmiljö, men framförallt av löftet om ett socialt sammanhang.

Greppet känns igen från teknikföretagen och reklambyråerna som presenterar lyxigt inredda kontor som en arbetsförmån för anställda ur de högre lönesegmenten. I dessa fall har skapandet av ett sammanhang en rad funktioner utöver att få de anställda att trivas på jobbet.

Yrket blir inte bara en källa till inkomst och identitet utan också till en central plattform för social gemenskap.

När arbetsplatser gestaltas som vuxendagis med pingisbord, saccosäckar och vinkylskåp bidrar det inte bara till att sudda ut gränserna mellan arbetstid och fritid, utan också till att skapa en känsla av sammanhang som inte utesluter – utan tvärtom förutsätter – arbetsgivaren.

Yrket blir inte bara en källa till inkomst och identitet utan också till en central plattform för social gemenskap. I denna viktiga och mångfacetterade funktion kan arbetsgivaren utöva en form av kontroll över sina anställda, mer subtil än instämpling och regelrätt övervakning, men inte nödvändigtvis mindre effektiv.

I Weworks fall handlar det mindre om övervakning utan mer om en affärsmodell för att kränga kontorsplatser, vilket gör berättelsen om samhörighet till en helt central komponent i Weworks marknadsföringsstrategi. Medgrundaren Adam Neumann är uppvuxen i Israel och har beskrivit sin vision för Wework som en ”kapitalistisk kibbutz”.

Efter att ha varumärkesskyddat ordet ”We”, initierade moderföretaget Wecompany en rad verksamheter vid sidan om kontorsuthyrningen, däribland lägenhetsförmedling (Welive) och förskoleverksamhet (Wegrow).

Företaget är omskrivet, inte bara för att deras uppseendeväckande företagsstrategier tycks vara hämtade ur ett avsnitt av den brittiska satirserien ”Black Mirror”, men också för fjolårets praktfulla kollaps inför den förestående börsintroduktionen. Företagets värdering sjönk som en sten, Adam Neumann avsattes som företagets VD och de kritiska vittnesmålen kring Weworks egna personalpolitik växte till en stor hög.

Berättelsen om Wework tar här en oväntad vändning. Ett företag som har byggt hela sin affärsidé på det mänskliga behovet att undkomma ensamhet och finna samhörighet kanske till slut erbjuder just detta, men inte på sättet de tänkt sig.

Under hösten har det rapporterats om protester mot Weworks anställningsvillkor och tvivelaktiga uppsägningar av inhyrd städpersonal. Utan att vilja romantisera tillvaron för de som drabbats av uppsägningarna är det ändå glädjande att ta del av de fackliga protesterna.

Inte nog med att de ger hopp om arbetsrättsliga framgångar, men här uppenbarar sig dessutom den fackliga organiseringen som en plattform för social gemenskap. Att inte bara dela arbetsvardag, men också grundläggande värderingar och att med avstamp från dessa förenas i kampen för bättre villkor, känns till skillnad från Weworks företagsfilosofi som en stabil och rimlig utgångspunkt för att odla mellanmänskliga relationer.