Snön faller tätt och färgar det grå stadslandskapet vitt. Två äldre damer med stora pälsar går snabbt, pulsandes, längs den snöklädda gatan. Den råa kylan letar sig in i de stora bostadshusen där Olena Hryhoriak står och värmer sig vid en stor grön värmepanna. Alla dörrar i är stängda i hennes lägenhet, som ligger i centrala Tjernivtsi i sydvästra Ukraina. Detta för att hålla värmen kvar i sovrummet. Olena Hryhoriak lägger sig ned på sängen bredvid hennes väninna Tatiana Liu. De är omgivna av gosedjur och kuddar i den breda sängen. Över sängen hänger en stor lilaröd-randig flagga – den lesbiska flaggan.
Olena Hryhoriak driver en förening för lesbiska och bisexuella kvinnor i Tjernivtsi. De träffas ofta flera gånger i veckan för att planera event och umgås, i en miljö där de ska kunna känna sig trygga. Olena är utbildad läkare och har bott i staden i hela sitt liv.
– Det är svårt att vara lesbisk här. Vårt samhälle är inte vänligt inställda mot oss, och jag får ofta höra att vi är sjuka människor, säger Olena.
Hon halvligger i sängen med hörlurar i öronen och tittar på ukrainska nyheter medan Tatiana vilar mot hennes axel och äter choklad. Deras ben ligger korsade över varandra och de håller båda i varsin kopp te.
De sa åt mig att antingen välja mellan att dölja min sexuella läggning eller att sluta.
Olena Hryhoriak, läkare och hbtq-aktivist
Olena berättar hon varit öppet homosexuell de senaste tre åren. När hon kom ut som lesbisk påverkade det hennes liv på flera sätt. Hon arbetade innan på ett privat sjukhus, och när det började gå rykten om att hon var lesbisk ställdes hon inför ett ultimatum från sjukhusledningen.
– De sa åt mig att antingen välja mellan att dölja min sexuella läggning eller att sluta. Jag svarade: Okej, hej då, säger hon.
I det ukrainska samhället ses homo- och bisexualitet av många som något konstigt och avvikande. Enligt en utredning beställd av den Svenska regeringen framgår att mellan 75 och 80 procent av invånarna i Ukraina har en negativ attityd gentemot homo- och bisexuella. En ökning jämfört med tidigare år. Civilsamhällsorganisationer anser att detta delvis beror på ett försämrat klimat för hbtq-personer i Ryssland. Uppgifter som organisationen Gay Alliance tagit fram visar på att 63 procent av ukrainarna ser homosexualitet som en psykisk sjukdom.
Olena stiger upp ur sängen och går fram till den gröna värmepannan. Hon ställer sig på en pall för att nå upp till sina skor som står högst uppe och torkar. Hon snörar på sig skorna och tar med sig Tatiana ut i den kalla vinterdagen. Hon går med raska steg och liksom plöjer genom snödrivorna som har bildats på trottoaren.
Flera högerextrema organisationer i Ukraina har en uttalat aggressiv retorik mot homosexuella. Människorättsorganisationer menar att detta har en negativ påverkan på lagstiftningen och den allmänna bilden av hbtq-personer i landet. Hatbrott är ett utbrett fenomen i Ukraina men ändå är det få som straffas.
– De högerextrema vet vem jag är, de har sett mig i sociala medier där jag är öppen med att jag är lesbisk. Så jag vet att de kan attackera mig om de ser mig, säger hon.
Hon berättar att polisen i verkligheten arbetar mot dem. Att de inte agerar när de ser att högerextrema attackerar dem.
– Går ett homosexuellt par på stan och håller varandra i händerna riskerar de att bli nedslagna. Speciellt om de är män, när tjejer går hand i hand ses det istället som en sexuell invit för många. De tycker att det är sexigt, säger hon.
De slinker in i en liten restaurang som ligger en halv trappa ner. Inne i restaurangen är det mörkt, varmt och fuktigt. De letar sig fram till ett bås i restaurangens ena hörn. Två till tjejer ansluter och de beställer in mat. De är alla medlemmar i föreningen som Olena startade.
– Vi bjuder inte in okända till vårt ställe. De flesta är inte öppna med sin läggning då de är rädda för sin personliga säkerhet eller att förlora sina jobb, säger hon.
När de ätit färdigt bestämmer de sig för att mötas upp senare, i deras lokal. När de lämnat restaurangen delar de på sig och går åt olika håll.
Efter en kort promenad låser Olena upp en ståldörr som leder ner en trappa till en ny stålport. De stänger de båda dörrarna efter sig och låser. Här nere, i en källare utan fönster, har gruppen sin gemensamma lokal. Tatiana lägger sig direkt ner på några kuddar längs väggen för att lyssna på musik medan Olena börjar städa lokalen.
Hon sopar och skurar golven. När hon är klar med det sätter hon igång en blinkande plastgran som står i ett av hörnen. Det är bara en vecka kvar till julafton.
Någon timme senare hörs en knackning och folk börjar droppa in. Det är ett tjugotal kvinnor som regelbundet träffas i källarlokalen för att planera aktioner och umgås.
Prideparader har hållits på flera platser runt om i Ukraina de senaste åren, men flera har fått avbrytas på grund av högerextrema motdemonstrationer. Så är det också i Tjernivtsi där manifestationerna flera gånger attackerats av högerextrema. Rummet fylls av folk som lägger pussel och pratar.
”Safe space” står det på lappar som sitter uppsatta i hela lokalen. Det är många som inte känner sig trygga med att offentligt visa sin sexuella läggning.
– Jag blev kär i en klasskompis när jag var 15 år och det var väldigt jobbigt fram till att jag blev 18, säger Olena.
När kvällen börjar övergå till natt låser Olena de två stålportarna. Från utsidan är det inget som vittnar om vad som händer i källaren.
