Far och dotter vill rikta ljus mot Kinas förtryck

Författaren Abdushukur Muhammet flydde förtrycket i den kinesiska regionen Xinjiang. Efter att ha förlorat all kontakt med familjen har han tillsammans med sin dotter, som också hon flytt från Kina, samlat uigurisk poesi. Poesi som handlar om frihet och är skriven av fängslade och dödade författare.
– Jag måste ta mitt ansvar för den nuvarande situationen i mitt hemland. Jag tror inte att vi arbetar tillräckligt, säger Abdushukur Muhammet.

Intervjun
Abdushukur Muhammet flydde förtrycket i Kina och har nu publicerat en bok med samlade verk från mördade och fängslade Uiguriska poeter.
Foto: Troy Enekvist

Abdushukur Muhammet sitter med sin dotter Flora Qumtur på ett kafé i centrala Stockholm. De båda har flytt det förtryck som den muslimska minoritetsgruppen uigurer utsätts för i västra Kina. Ett förtryck som både fördömts och påhejats i FN. Abdushukur Muhammet berättar att han inte hört något från sin familj sedan 2017, då all kontakt bröts.

Under hans sista samtal med sin syster berättade hon gråtande om polisens hot. 

– Hon grät väldigt mycket i telefonen, hon kunde knappt prata. Jag frågade vad som händer. Hon sade att det kanske var vårt sista samtal eftersom polisen sagt åt henne att bryta kontakten med mig, säger Abdushukur. 

Efter det samtalet har de aldrigt hörts igen. Han vet inte om familjen lever, är fängslad eller någonting annat. 

Jag önskade att natten var lika kort som mitt hår, lika ljus som mitt hjärta.
Att jag kunde knyta avståndet mellan oss till mitt liv.
Dessa tårar är inget annat än droppar från mina ögon, och nu rostar jag i dem.
Men natten är lång som mina tankar, och skrämmande som mina drömmar och avståndet så oändligt som min längtan.
Solen är full i nattens famn på den andra sidan av den långa vägen där jag kom ifrån.
Mitt hår har blivit grått men natten förblev svart, hälften av mitt hår är borta, men natten lika tjock som tidigare.

”Natten” ur boken ”Natten och andra uiguriska dikter”

Kinesiska Xinjiang, även kallat Östturkestan, är Kinas västligaste provins och gränsar till Centralasien. Området har under två omgångar varit självständigt, 1932-1934 och 1944-1949, men styrs nu hårdfört av Peking. Xinjiang är en viktig länk i Kinas miljardprojekt Nya Sidenvägen. 

Human Rights Watch uppskattar att en miljon människor sitter frihetsberövade, i vad den kinesiska regimen beskriver som omskolningsläger och som regimen menar ska hämma terrorism. Lägren har kritiserats för tortyr och för att ha fängslat människor utan rättegång under obestämd tid.

Läckta dokument, till journalistnätverket ICIJ, visar att interneringslägren i Xinjiangprovinsen fungerar som fängelser där fångar tvingas lära sig lojalitet till centralregeringen i Peking. Det finns även uppgifter om att kinesiska myndigheter hotar och förföljer uigurer bosatta i Sverige. Kinesiska flyktingspioner har dömts i Sverige för spionage mot uigurier och, enligt Säkerhetspolisen, är Kina ett av de länder med störst underrättelsearbete i Sverige. 

Abdushukur Muhammet vill belysa förtrycket i Xinjiang.
Foto: Troy Enekvist

Abdushukur Muhammet berättar att han under hela sin uppväxt i Xinjiang upplevt ett förtryck, men som efter hand eskalerade. 

– Under 80- och 90-talet hade vi egen skola, där vi undervisades i vårt språk. Vi var till 99 procent uigurer och vi pratade inte kinesiska. Vi var hårt kontrollerade, men på språk och kunskapssidan var det bättre då, säger han. 

Under 2000-talet blev det allt mer strikt, och vid 2003 uppger Abdushukur att det uiguriska språket förbjöds. 

– Skolorna kallades tvåspråkiga, men det var bara kinesiska. Många uigurspråkiga lärare förlorade jobbet. Staten förbjöd språket, kulturen och litteraturen, säger han. 

Själv publicerade han tre böcker på uiguriska i Kina – böcker som inte längre finns kvar efter att uigurisk litteratur förbjöds. Abdushukur berättar att de samlade in alla uiguriska böcker för att bränna dem. 

Min mamma sa åt mig att aldrig komma tillbaka. Hon gick sedan bort i november 2017, utan att vi kunnat träffas. Jag kunde inte heller besöka hennes begravning.
Abdushukur Muhammet

Abdushukur Muhammet kom som politisk flykting till Sverige i början av 2000-talet och hans dotter Flora Qumtur kom några år senare, 2006, då hon var tio år. Abdushukur berättar att han saknar sin familj och sitt hem väldigt mycket, och att han aldrig kunnat träffa dem sedan han lämnade Kina. Han funderade på att hälsa på sin mamma 2014, men då avrådde hon honom. 

– Min mamma sade åt mig att aldrig komma tillbaka. Hon gick sedan bort i november 2017, utan att vi kunnat träffas. Jag kunde inte heller besöka hennes begravning, säger han med tårfyllda ögon.

Flora har kunnat återvända två gånger, med svenskt pass. Men senast hon var där, 2016, var det mycket striktare. 

– Jag har varit ganska mycket i Turkiet och de frågade direkt på kinesiska, utan att ens fråga om jag talar kinesiska, vad jag hade gjort där. Efter jag kom tillbaka därifrån började vi förlora kontakten med vänner och familj. Alla mina släktingar och kompisar, skrev till mig och sa: ”Hoppas du förstår, det blev bara så här nu för tillfället”, säger Flora. 

Ett av interneringslägren i kinesiska Xinjiang.
Foto: Ng Han Guan/ TT

Turkiet är ett av de länder som tidigare varit mest kritiska mot Kinas behandling av uigurer. Kritiken har dock lättat lite efter ekonomiska påtryckningar från kinesiskt håll. 

– Alla vänder sig mot varandra, ingen litar på någon, säger hon. 

Xinjiang hade tidigare en ligurisk majoritet av befolkningen, men som efter hand blivit allt mindre. Abdushukur Muhammet beskriver att kineser utlovas gratis lägenheter och bra löner om de flyttar till Xinjiang. 

Alla områden har myndighetspersoner som kontrollerar de som bor där. Utöver det måste man kontrollera och rapportera om sina grannar, som i sin tur kontrollerar en. Rädslan att hamna i läger eller bli straffad på andra sätt är stor bland uigurer i Xinjiang. 

– Alla är rädda att använda smartphones. Man använder gamla telefoner med knappar. Man vet inte vilka ord, vilka bilder eller vad som staten inte gillar. Man blir regelbundet stoppad på gatan och tvingas visa sin telefonen för att den ska undersökas. Hittar de någon bild kan man få problem, säger Abdushukur. 

Han berättar att hans bror bröt kontakten med honom 2015, av rädsla för repressalier. 

– Han svarade inte när jag ringde. Senare lämnade han ett meddelande till min syster att han inte ville ha några problem, så att jag skulle sluta att ringa, säger Abdushukur Muhammet. 

Hans syster som han då fortfarande höll kontakten med tvingades rapportera varje gång de hade pratat med varandra. Om när och vad de pratat om. Om hon inte gick för att rapportera till polisen så gick de hem till henne och sa att de vet och lyssnar på allt. 

En hel kultur är förstörd. Ingen vågar prata eller ens äta vad de vill. Uigurer kan inte säga någonting eller vara säkra någonstans.
Abdushukur Muhammet

Lägren består av både ombyggda skolor och myndighetsbyggnader, men det rör sig också om byggnader som helt uppförts i syfte som omskolningsläger. 

– En hel kultur är förstörd. Ingen vågar prata eller ens äta vad de vill. Uigurer kan inte säga någonting eller vara säkra någonstans, säger Abdushukur Muhammet. 

Förhållandevis lite är känt för omvärlden om Kinas omskolningsläger. Kina har inte tillåtit några internationella observatörer att besöka dem, och regimen förnekade deras existens fram till 2018. Först då publicerade den statliga kinesiska tv-kanalen CCTV en serie propagandafilmer i vilka det framhölls att lägren är ”utbildningscenter”, där muslimska minoritetsgrupper i Xinjiang sägs få kunskaper som bakning och sömnad. 

Vittnesmål från människor, som suttit i lägren målar upp en helt annan bild. De talar om tvångsmässig politisk hjärntvätt, där fångarna tvingas lära sig mandarin, kommunistiska sånger och kinesiska lagar och regler utantill. Andra berättar att de tvingas frånsäga sig sin etniska och religiösa identitet och att de bestraffats fysiskt när de inte lydit. Det har rapporterats om rum i lägren dit folk tagits för att straffas. 

– Vi måste kämpa. Vi kan inte vara rädda, säger Abdushukur och dricker upp sitt sista kaffe. 

Den Uiguriske litteraturkritikern Yalqun Rozi greps i oktober 2016 då han arbetade med uiguriska böcker. 2018 konfirmerade kinesiska myndigheter att han fängslats. Han är en av tusentals fängslade uiguriska akademiker.
Foto: Jacqueline Larma/ TT

Sveriges riksdag beslutade den 17 december 2019 att Sverige bör verka för att EU inför sanktioner mot Kina kopplade till krav på att landet upphör med övergreppen mot uigurerna. Samtidigt har 54 länder i FN, bland annat Vitryssland, Pakistan, Ryssland och Egypten, gått samman och försvarar Kinas förtryck som en effektiv åtgärd mot terrorism och radikalisering.