– Anna Remmets ursprungsessä
– Helena Brors första debattinlägg
– Anna Remmets replik
Inte har jag någon ambition att, som Anna Remmets hävdar, rentvå mina litterära favoriter från varje fläck och skugga. Tvärtom är jag väl medveten om att Charles Baudelaire var kvinnohatare och H.P. Lovecraft rasist.
I detta fall såg jag helt enkelt en felaktighet och ville rätta till den. Charlotte Brontë skrev inte kolonialistiskt.
Att en person protesterar mot en texttolkning är inte direkt en kontrovers. Fast så är ju också min tolkning av Jane Eyre utbredd inom litteraturvetenskapen. Se till exempel Sue Thomas ”Christianity and the State of Slavery in ’Jane Eyre’”, Julia Sun-Joo Lees ”The (Slave) Narrative of Jane Eyre” samt Humphrey Gawthrops ”Slavery: Idée Fixe of Emily and Charlotte Brontë”.
Jag har inga invändningar när Anna Remmets tar Kerstin Thorvall och Birgitta Stenberg som exempel på författarinnor som skriver om kvinnlig frigörelse, men samtidigt ”aktivt och ibland aggressivt reproducerar rasistiskt förtryck”. Thorvall och Stenberg gör ju detta utifrån sina levda erfarenheter av att köpa sex av unga svarta män eller att fantisera om den manliga svarta kroppens lockande vildhet som symbol för den värld som står öppen för den frigjorda vita kvinnan.
Charlotte Brontë köpte inte sex av fattiga afrikanska ynglingar som Kerstin Thorvall. Hon hyllade inte Ku Klux Klan som Margaret Mitchell.
Charlotte Brontë köpte inte sex av fattiga afrikanska ynglingar som Kerstin Thorvall. Hon hyllade inte Ku Klux Klan som Margaret Mitchell. Hon var aktiv motstånderska till slaveriet. Så vad har hon i deras sällskap att göra?
Jo, förklarar Remmets, hon placeras där utifrån en textcentrerad läsning som är ”tämligen oberoende av författarens biografi och personliga åsikter” och kommer fram till att den galna kvinnan på vinden i Jane Eyre är ”ett slags kolonial hemsökelse som måste utplånas för att vår brittiska hjältinna Jane ska kunna få sitt lyckliga slut”.
Givetvis är skriftställarinnors liv och åsikter av betydelse för tolkning av deras texter; det finns ju helt klart ett samband mellan Thorvalls och Stenbergs biografier och deras litterära reproducerande av rasistiskt förtryck.
Men det är faktiskt just i läsningen av texten jag tycker att Remmets förminskar och förvanskar Brontës roman. Med den läsning hon presenterar blir Jane Eyre en konventionell berättelse om en fattig flicka som vinner frihet och lycka genom kärlek och äktenskap med en rik man genom att erövra ”prinsen och slottet”, som Remmets skriver i sin inledande essä. Enda hindret för hjältinnans lyckliga förening med drömprinsen är hans galna fru på vinden, den västindiska arvtagerskan från imperiets utkant som på något sätt representerar imperiets förtryckta massor. Lyckligtvis dör hon och Jane kan få sin prins och bli lycklig. Snipp, snapp snut, så var sagan slut.
Hotet mot Janes lycka är inte först och främst den galna kvinnan på vinden, utan de faror som hotar en fattig ung kvinna i ett ojämlikt äktenskap med en rik äldre man.
Så läser inte jag Jane Eyre. Hotet mot Janes lycka är inte först och främst den galna kvinnan på vinden, utan de faror som hotar en fattig ung kvinna i ett ojämlikt äktenskap med en rik äldre man – underkastelse och utplåning.
Bertha dyker inte upp förrän cirka en tredjedel in i boken. Redan innan Jane vet att Rochester har en hustru inlåst på vinden plågas hon av dunkel ångest inför äktenskapet. När Rochester vill ta med henne på en shoppingrunda för att klä upp henne som en docka, ungefär som torsken gör med den prostituerade i Pretty Woman, protesterar hon ursinnigt och associerar till slaveri. Guvernanten motsätter sig godsägarens sexualisering av hennes beroendeställning. När hon till slut blir hans hustru är han, tack vare Bertha, mer tiggargosse än prins. Att gifta sig med en rik man innebär för Jane inte ett självklart lyckligt slut, utan ett skrämmande hot om ofrihet – en tämligen revolutionär hållning 1847.
Visst var Charlotte Brontë präglad av sin tid. Hennes romaner är fyllda av insulära fördomar mot det mesta som inte är brittiskt – katoliker, fransmän, belgare, ja, utlänningar i allmänhet. Att hon trots detta kunnat skriva en roman med ett sådant radikalt innehåll, som kanske går längre än hennes egna ”uppfattningar och intention”, vill jag hävda beror på att hennes egna och hennes familjs erfarenheter av förtryck fött ett ursinne, som tar sig uttryck på detta sätt.
Den ”rasifiering” (inte mina citattecken) familjen Brontë erfor liknar Remmets vid svensk fientlighet gentemot finländare. Som andra generationen finländsk invandrare vet jag alltför väl att svenskar kan vara främlingsfientliga mot finländare. Dock kom det förtryck mina släktingar utsattes för i folkhemmets Sverige aldrig i närheten av den rasism som riktades mot irländare i viktorianska England.
”No Irish need apply” – annons ur New York Times.
Enligt frenologin låg den irländska rasen och den afrikanska dito på samma nivå under den anglogermanska herrerasen. Irländare och svarta tillskrevs samma prognatiska skallform, låga intelligens och djuriska natur. Antropologen John Beddoe menade att den irländska rasen liknade ”cromagnonrasen”, vilken i sin tur liknade ”afrikanoiden”. Han placerade irländare närmast afrikaner i sitt ”nigrescensindex”.
Skämttecknare avbildade ”fenier”, som irländare kallades nedsättande, som aplika monster. När nyanlända irländare skulle söka bostad och arbete i Storbritannien möttes de ofta av NINA-skyltar; ”No Irish Need Apply”. Budskapet var så vanligt att man skrev sånger om det. ”No blacks, no Irish, no dogs” stod det på andra skyltar.
Att påpeka detta är enligt Remmets ”magstarkt” för förtryck av svarta pågår fortfarande. Men nu var det ju en bok från 1847 vi diskuterade. Att Charlotte Brontë inte skulle bli rasifierad 2019 är irrelevant i sammanhanget, då hon dog i barnsäng 1855. Vad är det förresten för klassperspektiv att se förtryck av olika grupper som åtskilda?
De gotiska troper varmed Jane beskrivs – ”vild katta”, ”raseri”, ”ursinne”, ”utbrottet… med en vulkans våldsamhet” – är vanligt förekommande i 1830-talets nyhetsrapportering om slavuppror i Västindien.
Vad relevans för andra än vita kvinnor anbelangar är Jane Eyre populärare i Kina än i England. Romanen publicerades för första gången på mandarin i en förkortad version 1925. Efter Kulturrevolutionen spreds den i smyg bland kvinnor, som hade tröttnat på Maos lilla röda. 1970 års tv-filmatisering av Jane Eyre dubbades i hemlighet till mandarin 1975. Nu när regimen har lättat på censuren har boken utgivits i flera olika versioner och gjorts till såväl pjäs som opera.
Det är inte bara vita kvinnor som uppskattar orden ”Tror ni inte att jag har hjärta och själ därför att jag är fattig och obetydlig och liten och oansenlig? Ni tror fel!”
