Den 18 augusti 1927 diskuterade Visby SSU frågan om vad man kan göra för att motverka fascismen. Ett halvår senare, i februari 1928, anlände löjtnant Sven Hedengren till Gotland. Han hade i början av 1927 anslutit sig till Sveriges Fascistiska Kamporganisation (SFKO), och var enligt en bedömare rörelsens ”största persontillgång” i detta skede.

Gotland var inte Hedengrens eget val. Han hade blivit utpekad som ledare för en utbildning av en väpnad fascistisk kår, som hållits i Nackatrakten. En utredning visade att militärer hade deltagit, men inga anmärkningar riktades mot Hedengren. Trots det förflyttades han till Gotland. Där bildade han Kampavdelning 24 av SFKO och fortsatte sitt hängivna arbete för fascismens, och inom kort nazismens, sak.

Hans arbete blev jämförelsevis framgångsrikt. I riksdagsvalet 1936 fick de två nazistpartierna (Nationalsocialistiska Arbetarepartiet, NSAP och Svenska Nationalsocialistiska Partiet, SNSP) sammanlagt 1,73 procent. Endast de båda valkretsarna Göteborgs stad och Stockholms stad hade högre siffror. Även i landstings- och stadsfullmäktigevalen 1934 och 1938 låg Gotland i det högsta toppskiktet när det gäller väljarstöd. Ön hade också en oproportionerligt stor andel av de partiorganiserade nazisterna i riket. Gotland utmärkte sig på den bruna kartan. Här ligger en historia och väntar på sin berättare.

Två gotländska lokalhistoriker, Anders R Johansson och Mickael Lundgren, har tagit sig an den uppgiften. De har under lång tid samlat uppgifter om fascismen och nazismen på Gotland och har nu ställt samman vad de funnit i en omfångsrik volym. Det är en specialutgåva av den lokalhistoriska tidskriften Haimdagar (nr 3‑8 2019), som ges ut under titeln Gotland och nazismen 1928‑50.

Denna typ av närstudier av nazismen på det lokala markplanet är välkomna. Det var i de lokala miljöerna som fascismen och nazismen märktes på allvar och det var där som den omedelbara motståndskampen bedrevs.

Det var i de lokala miljöerna som fascismen och nazismen märktes på allvar och det var där som den omedelbara motståndskampen bedrevs.

Bokens första halva ger en utförlig exposé över nazismens närvaro på Gotland. Främst bygger de på vad som skrevs i lokalpressen och materiel med anknytning till Gotland i nazistpublikationer. Det blir en blandning av stort och smått, vilket på sitt sätt kan sägas spegla vad som ägde rum.

Den största tilldragelsen var när NSAP, eller de så kallade lindholmarna efter sin ledare Sven Olof Lindholm, höll kampdagar i Visby pingsten 1936. Det hade förekommit en del skärmytslingar i samband med partiets möte första maj, men inte mycket mer än ”normal” mötesstörarverksamhet.

Pingstens kampdagar var större. De var en nationell partiangelägenhet och det kom en båtlast med nazister redo för kroppsliga och andliga övningar. Båten möttes av Internationalen-sjungande motdemonstranter i hamnen, men i övrigt tycks de uppskattningsvis 500 deltagarnas marscher och övriga aktiviteter ha avlöpt ganska lugnt. Huruvida alla var belåtna med lugnet är inte lätt att veta – särskilt undrar man hur det ditresta Stockholms SA såg på saken – men Den svenske nationalsocialisten var närmast triumfatorisk i sin berättelse om kampdagarna.

I efterhand ser det dock ut som något av en svanesång för den lokala rörelsen. Väljarstödet mattades något och luften tycks ha gått ur organisationerna. Johansson och Lundgren klarar av åren 1937‑1940 på bara fyra sidor.

Det intryck man får av den lokala nazistpropagandan är att det fanns en huvudsaklig praktisk fiende, ”marxisterna”, som betecknade hela den organiserade arbetarrörelsen. Härifrån kom det direkta motstånd, som nazisterna hela tiden hade att kämpa emot.

Sedan fanns en samling retoriska fiender, såsom storfinansen, demokraterna, de som splittrar folkgemenskapen och fler därtill. Mot dessa kunde man fara ut i våldsamma anklagelser, med varierande betoning beroende på vilken falang av naziströrelsen man bekände sig till.

Men viktigast förblev den föreställda huvudfienden, judarna, som styrde och bestämde över alla de andra. Det var den judiska marxismen, judiska storfinansen etc, som lyftes fram i talen.

Antisemitismen verkar genomsyra allt. I sig kanske detta inte ter sig så överraskande, men Johansson och Lundgren skriver i inledningen att den lokala opinionen inte tycks ha varit särskilt antijudisk, och de noterar i en sammanfattande kommentar om den gotländska naziströrelsen, att det främst var inflyttade krafter som utmärkte sig när det gällde judefientlighet.

Om detta stämmer blir man nyfiken på vad som lockade gotlänningarna att sluta upp bakom hakkorsfanorna i långt högre grad än svenskarna i allmänhet. Var det så att en brinnande antisemitism inte betraktades som något särskilt märkvärdigt? Inget som stod i vägen om man höll med om programmet i stort? En sådan likgiltighet vore nästan värre än högljudd antisemitism.

Var det så att en brinnande antisemitism inte betraktades som något särskilt märkvärdigt?

Tyvärr är sådana frågor inte så lätt att få grepp om. Man önskar stundtals att författarna hade gjort det lättare för läsaren att följa vad som sades och gjordes. Boken hade vunnit mycket på att struktureras upp hårdare. Åtminstone denne läsare skulle också önska att författarna varit mer frikostiga med citat. Referat av tal och debatter görs nu ibland i en lätt raljerande ton och ibland i mycket hård förkortning.

Därigenom går en del av värdet med denna typ av stora materialsammanställningar förlorad. Möjligheten att höra och uppleva hur det en gång lät och hur det förmedlades krymper.

Bristerna i systematik i bokens första halva vägs i viss mån upp av den andra, som ger stora mängder tematiskt sammanställd information. Där finns bland annat analyser av valen 1932‑1938 och det ”bruna bälte” som låg över Gotlands midja och som förefaller ha legat kvar till åtminstone 1990-talet. Där ges också presentationer av de olika organisationerna som var verksamma samt – vilket är särskilt intressant – deras medlemssammansättning. Hela underlaget för detta återges i anonymiserad form.

Härtill kommer 118 personporträtt av varierande längd och en kronlogisk och organisationsfördelad förteckning över annonserade möten med upplysning om själva mötet där sådan gått att finna. Allt detta är mycket värdefullt, även om det som läsupplevelse kanske är mest tilltalande för de specialintresserade. Ett storartat arbete är det under alla omständigheter.

Den intensiva mötesverksamheten under åren kring 1930-talets mitt gav resultat. Gotland blev ett starkt nazistfäste – med nazistiska mått mätt. Men siffrorna är fortfarande små. I riksdagsvalet gav 487 röster 1,7 procent. Toppnoteringarna i lokalvalen kom 1934, då 500 röster innebar 2,5 procent i landstingsvalet och 116 röster betydde 3,6 procent i Visby stadsfullmäktige. De breda folklagren lyckades nazisterna aldrig vinna. Den nazistiska rörelsen förblev ett randfenomen.

Löjtnant Hedengren tillhörde lindholmarna, som var mer måna om att betona socialismen i nationalsocialismen än de konkurrerande furugårdarna. De försökte på så sätt locka till sig arbetarväljare och bildade till och med en facklig organisation, som fanns representerad på Gotland. Men någon lockelse för arbetarna utgjorde de inte. Furugårdarna blev den starkaste falangen på ön, där den fick en religiös ton genom ledargestalterna löjtnant Erik Steffen och kontraktsprost Carl Kihlén. När arbetarna dök upp var det i första hand för att stå på motsatt sida i debatter – och vid behov häckla och sjunga Internationalen.

Det leder tillbaka till Visby SSU 1927 och deras diskussion om vad man kan göra för att motverka fascismen. Författarna har infogat ett avsnitt med material från en tidigare bok av Anders R Johansson om arbetarrörelsen på Gotland och som belyser den vakande blick som hela tiden riktades mot fascismen och nazismen. Motståndet var levande och framgångsrikt.

När man talar om motstånd i detta sammanhang handlar det inte i första hand om yttre bataljer, även om sådant också kunde förekomma. Lika viktigt var den stillsamma självklarhet som vilade över ställningstagandena mot fascister och nazister var de än visade sig. Och nazisterna visste var motståndet fanns. Den reella huvudfienden som stod i deras väg var arbetarnas organisationer, eller ”marxisterna”, som man ständigt dundrade mot.

Lokalhistorien ger en väg in till den historia, som inte nödvändigtvis fylls av stora bataljer och riksbekanta personligheter, men som skapas av människorna själva. Många strider vinns i den lite halvgrå vardagen, där ett självklart och enkelt nej till fascister och nazister är minst lika viktigt, som den kamp som syns på gator och torg. Om ett framgångsrikt nazistfäste landar under 2 procent, så är det stillsamma motståndet starkt.

En vild ‑ men dessvärre inte galen ‑ spekulation, är att arbetarklassen då ägde en rörelse med egna mål och strävanden

Det är svårt att låta bli att jämföra med våra dagar, när den vattenkammade fascismen vinner stöd allt djupare in i väljarkåren, i synnerhet bland manliga arbetare. Vad har hänt sedan 1920- och 1930-talen? En vild ‑ men dessvärre inte galen ‑ spekulation, är att arbetarklassen då ägde en rörelse med egna mål och strävanden. Alla interna oenigheter till trots, så var det sitt eget projekt man stred för, och sina egna strider man skördade frukterna av. Graden av deltagande varierade givetvis kraftigt, men man kunde ändå vara delaktig i en gemensam rörelse för att värna och främja sina intressen.

Så länge den dominerande socialdemokratins politik understödde känslan av en sådan delaktighet kunde man förvisso gruffa och bråka om detaljerna, men det öppnades aldrig något utrymme för fascister och populister att vinna mark med bilder av hotande främlingar, korrupta eliter och mytiska folkgemenskaper. Under den kristyngda mellankrigstiden misslyckades alla sådana försök i Sverige gruvligt.

I dag ser det annorlunda ut. Frågan från Visby SSU har blivit brännande aktuell. Hoppas att förmågan att besvara den inte gått förlorad.