Skyddsombudet omplacerades och arbetsplatsen blev tyst. Men blåmärken, en ryggskada och en uppmaning i en facklig annons fick vreden att bubbla upp. Med den kom modet att slå larm och ta fajten mot en arbetsmiljö där hälften av de anställda dagligen fruktade för sina liv på jobbet. Nu får Anna-Karin Engström SAC:s civilkuragepris 2019.
Slag, sparkar, fasthållningar och en känsla varje morgon innan jobbet att den här arbetsdagen kan bli ens död. Så var arbetssituationen för åtminstone hälften av de anställda på gruppboendet i Vårby allé i Huddinge. Det var med den känslan i kroppen och med blåmärken och en kotkompression som boendestödjaren Anna-Karin Engström såg en annons på SAC:s hemsida. ”Har du problem så kan Emil hjälpa till”. Så minns hon tillfället. Just då bleknade också minnet av tystnaden kring den katastrofala arbetsmiljön och hur skyddsombudet som försökt protestera blivit omplacerad mot sin vilja.
– Jag reflekterande inte så mycket. Jag blev bara arg och kände att jag måste göra något, säger Anna-Karin Engström.
Hon mejlade Emil på Stockholms LS av SAC och de kom överens om att göra en arbetsmiljöenkät. Många arbetskamrater var oroliga för att delta, men Anna-Karin Engström berättar att hon stod på sig och fick 13 av 24 anställda att svara. I enkäten uppgav hälften att de var rädda att dö på jobbet på grund av våldet från de utagerande brukarna de är satta att assistera.
– Det tog hus i helvete. Chefen började fråga runt vilka som deltagit, i en anonym enkät! Jag blev inkallad till arbetsledaren som radade upp synpunkter på hur jag arbetade, rena skitsaker. Det var uppenbart att det handlade om enkäten, säger hon.
Jag blev bara argare och ilska kan uppenbart vara en bra drivkraft. Det gick inte längre att backa.
Anna-Karin Engström, boendestödjare och mottagare av Civilkuragepriset 2019
Men det stannade inte där. Facket fick en framställan om förhandling där verksamhetschefen på det kommunala boendet hotade med ”arbetsrättsliga åtgärder”. Men Anna-Karin Engström säger att vid det här laget hade hon redan tagit det avgörande steget.
– Jag blev bara argare och ilska kan uppenbart vara en bra drivkraft. Det gick inte längre att backa.
Plötsligt blev arbetsmiljön på Vårby allé uppmärksammad i lokal media och i Arbetaren och då vaknade även avtalsfacket Kommunal till. På gruppboendet pågår nu ett arbete för att komma till rätta med arbetsmiljön. Anna-Karin Engström kände dock att förtroendet för arbetsköparen var förbrukat och för en vecka sedan sade hon, efter fyra år på boendet, upp sig och åkte på semester till Kambodja.
Det är där hon är när Arbetaren når henne och ber henne kommentera prisjuryns motivering som beskriver hur hon ”tagit striden, vågat vara obekväm i en repressiv miljö” där de ansvariga ”blundar för problemen och tonar ned allvaret”.
– Oj, är det här jag, har jag varit så duktig? säger hon med ett skratt och fortsätter lite allvarligare: Det känns bra. Kan jag hjälpa till att sporra andra att ha kraft och mod och att fortsätta kämpa är det jättebra.
Tror du att det är vanligare än man tror att situationen kan vara så här katastrofal?
– Nej, det tror jag faktiskt inte och hoppas verkligen inte. Vi vet att vi jobbar med personer med utmanande beteende, men med rätt ledarskap hanterar man det på ett annat sätt.
Trots rädslan gick ni ändå till jobbet och stod ut i flera år?
– Det är möjligt att vårdarbetare har den där lite längre sträckan till protest, att man står ut med mer. I en annan bransch hade man ju bara ringt på väktare. Men så här ska det inte behöva se ut. Man ska inte behöva gå till jobbet rädd för att få stryk.
Civilkuragepriset har delats ut sedan år 2000 av SAC Syndikalisterna ”till en eller flera personer som stått upp mot missförhållanden på sin arbetsplats”. Prisets instiftades till minne av syndikalisten Björn Söderberg som för 20 år sedan i år mördades i sitt hem av nazister sedan han slagit larm om att en ledande nazist fått ett fackligt förtroendeuppdrag på hans arbetsplats.
I priset ingår också en symbolisk prispeng på 5000 kronor. De tänker hon skänka till den ideella föreningen Fair Action.
– De arbetar för drägliga arbetsvillkor och bättre miljö för människor som tillverkar till exempel kläder i tredje världen. Det känns bra att bidra till att människor får drägligare lön och inte behöver utsätta sig för faror i arbetet.