Helt hysterisk boenderapport från Mariatorget

Stockholm var nog först, men på bara ett par decennier har boendet förändrats även i mindre städer i hela Sverige. Bostaden har blivit något man investerar i, och den som inte hade råd att vara med på köpet av huset man redan inte ägde men ändå ville bo kvar blev andrahandshyresgäst i flera bemärkelser. Bland […]

Stockholm var nog först, men på bara ett par decennier har boendet förändrats även i mindre städer i hela Sverige. Bostaden har blivit något man investerar i, och den som inte hade råd att vara med på köpet av huset man redan inte ägde men ändå ville bo kvar blev andrahandshyresgäst i flera bemärkelser. Bland annat den klasskillnaden är något som John Ajvide Lindqvist tappat bort i sin pjäs De obehöriga.

Kulturhuset Stadsteaterns dreamteam Ann Petrén, Peter Andersson, Leif André, Sandra Huldt och Pablo Leiva Wenger, med pianisten Erik Carlsson, framför föreställningen mitt i smeten, i den gamla frikyrkan St Paul på Mariatorget på Södermalm som köpts av Stadsmissionen.

Här träffas bostadsrättsinnehavarna för att diskutera hur ”de obehöriga” som verkar vistas i porten och tvättstugan ska hanteras. Är de knarkare, eller inre demoner? Genom att bland annat intervjuer med boende kring Mariatorget utgort en bas för texten förväntas någon slags realism men precis som i en dokumentärfilm måste urval och regi till för att det ska bli berörande.

Den som någon gång suttit på ett föräldramöte, politiskt möte eller föreningsmöte känner igen sig. Det kliar i kroppen av irritation över hon som vill prata om sina barn, han som kräver en orealistisk disciplin, hon som luktar sprit och egentligen knappt är där, han som oavbrutet måste prata rasism, sexism, veganism, liberalism eller annat som egentligen står på agendan just idag, hon som inte förstår att andra har ekonomiska gränser och han som oavbrutet och bittert måste påpeka sina, och förstås, han som sitter och glor i sin mobiltelefon under hela mötet.

Ja, kanske är det en personlig sak att ha träffat den förväntade skaran en gång för mycket men en timmes tugg utan att lyssning på de övriga lockar inte fram vare sig skratt eller engagemang från min sida. Fem fantastiska skådespelare gestaltar dessa typer, var och en i sitt eget universum och som liksom så ofta i verkligheten enbart är där för att de känner sig tvungna.

Alla gör sitt bästa för att hålla uppe tempot men för mig går det på tomgång. De enskilda personerna representerar egentligen ingenting annat än den respektive mötesdeltagarens stress över att vara i grupp. När bombardemanget börjar slutar jag att fråga mig vad det handlar om.

I pjäsens program kan man läsa lite om svaren som de boende kring Mariatorget hade kring sina tankar om sitt boende. Där framstår de verkliga boende förstås som betydligt mer humanistiska, jordnära och komplexa än de skräckslagna hysterikor vi möter i pjäsen.