Nationalmuseum i Stockholm
Till den 12 januari 2020
Pressvisningen börjar med ett försvar – ska inte Sveriges nationalmuseum ägna sig åt ”gammal” konst? Svaret blir att man även visar till exempel design från modern tid.
Ja, det första intrycket i utställningens stora entrésal är sannerligen att Nationalmuseum i sin utställning 1989 – kultur och politik har valt formen framför innehållet. Och det är ingen okänd form direkt – väldigt många av de stora foton som utgör basen är mer än välkända. Det trotsigt kyssande paret på Berlinmurens krön, Nelson Mandela med sin knutna näve, mannen framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg i Peking – de är ikoner från det magiska året då revolterna, frigörelsen och revolutionerna avlöste varandra runt om i världen.
Chile, Rumänien, Afghanistan, Paraguay, Sydafrika, Sovjetunionen – på ofattbart många platser drog sig stora maktsystem plötsligt tillbaka, ofta som en följd av att ”de små” människorna bestämt sig för att det personliga ansvaret – och upproret – var viktigare än att fortsätta böja nacken för systemet.
Här är upplevelsen absolut att dessa uppror redan har sin berättelse packad och färdigpresenterad. Fotografierna som spreds i media trycker ofta på just det enskilda ansiktet, även om bakgrunden varit en lång gemensam kamp eller helt enkelt ett imploderande maktsystem.
Efterräkningarna blev ju i verkligheten också ofta mindre romantiska än ögonblicksbilderna visar. Den historien har en diminutiv plats här, bara en text i slutet av utställningen: ”Historien slutar inte här”.

Men – när man kommer lite längre in i utställningen där rummen är indelade i teman som deklarerar just tidens formuttryck dyker kommentarer upp som nästan framstår som slumpmässiga men som lämnat de verkliga spåren.
I rummet med 1980-talets klatschiga vinylomslagsestetik bryter några artister av, bland storhåriga rock- och synttakter sticker Eva Dahlgren, Neneh Cherry, Leila K, Madonna, Kate Bush och Annie Lennox ut. De är den nya tidens kvinnliga artister, med kängor och egensinnig musik, som deklarerar en ny roll. De var allt utom form – och enorma inspiratörer för en ny musikera. Föregångare var förstås band som Tant Strul och Pink Champagne (som inte får cred här) men det nya var delvis att den kvinnliga styrkan blev kommersiell. Överhuvudtaget hade just ”kommersiellt” plötsligt blivit rumsrent och kunde samsas med integritet och solidaritet.
Överallt syns tecken på kvinnornas framfart i kulturen, 1989 var året då konstgruppen Guerilla Girls syntes med sina aktioner tillsammans med en kampanj som byggde på statistik. ”Vad krävs för att kvinnor ska få plats i konsthallar och -salonger”, frågade de retoriskt. Eller utmaningen: ”Vad kommer din kollektion att vara värd när rasism och sexism inte längre är inne?”.
Andra kvinnliga konstnärer tog plats i rummet med utmanande bilder, som Nan Goldins dagboksfoton av sina aidssjuka och knarkmissbrukande vänner – levande och döda.
Hellre än de redan kända bilderna som inleder utställningen och sätter tyngdpunkten hade jag sett dem som nu visas i mindre rum.
Hellre än de redan kända bilderna som inleder utställningen och sätter tyngdpunkten hade jag sett dem som nu visas i mindre rum: de undanskuffade som nu tog plats i allt starkare rörelser, exempelvis homo- och queerkampen som drevs med livet som insats i många stater, och i skuggan av aids, en sjukdom likvärdig med en dödsdom.
De fattiga, ungdomarna utan bostad som pålästa utnyttjade kryphål i lagen i bostads- och flyktingaktioner. Det är de autonoma rörelserna som blev synliga under denna tid, även om de agerar på bakgatan även här. Det är ju inte heller de som Nationalmuseum ”samarbetar med” i denna utställning. För de är: Bank of America Merril Lynch, Grand Hôtel Stockholm, The Vineagency, och Svenska Dagbladet.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.