Med händerna i lut och is – tvätterier på Södertörn

Ett besök att minnas med känseln i händerna och röklukt i håret. Sveriges enda tvätterimuseum är något för den som vill ha en natur- och kulturupplevelse, lära sig mer om arbetarnas slit med att laka byk, stompa strumpor och koka kalsonger för hundra år sedan. En artikel i sommarserien Arbetaren på museum.

Arbetaren på museum
Foto: Anna Morin

– Det var typiskt för Södertörn med sådana här småtvätterier. Jag vågar nog säga att de flesta häromkring jobbade med tvätt i början på 1900-talet.

Olle Magnusson ser ut som Pettson i barnboken, med rundbrättad hatt, kängorna en bit upp på byxbenen och luftig beige skjorta. Det ryker ur kaminen och från grytan där vittvätten i bomull kokar. Han står på stranden i Masmo, vid Albysjön i Vårberg utanför Stockholm.

Vi är ett litet gäng på fem personer som kommit från olika håll för att vara med på ”Kvällsbyk” en vårkväll i maj. Solen strålar och värmer kinder och händer. Kläderna och håret drar girigt till sig rökslingorna och det går att tänka sig hur tvätteriets familjemedlemmar doftade när verksamheten var i full gång.

Olle Magnusson är föreståndare och den person som startade museet, som är en del av Vårby Fittja hembygdsförening.

– Jag har byggt upp museet med stöd av andra intresserade. Jag läste etnologi, och då gjorde jag intervjuer och skrev om tvätterierna. Just det här var igång 1906 till början av 20-talet.

Han pekar över sjön, och berättar om att det sedan, med elektrifieringen, öppnades en annan typ av tvätterier här, industrier med många anställda som Vårby tvätt och Fittja familjetvätt.

Hagalunds tvätterimuseum – Masmo, Stockholm
Öppettider sommaren 2019: Visningstillfällen går att boka med Olle Magnusson. Det hålls spelmansstämma med öppet i museet den 15 juni. I höst finns inbokade tvättar med titlar som konstbyken ”Renlefnad”, höstbyk och novemberbyk. Läs mer på museets hemsida.
http://www.tvatterimuseet.se/
Hitta hit: Närmsta tunnelbanestation är Masmo.

Familjen Johansson drev Hagalunds tvätteri och arbetade tillsammans. De var mamma Lotta, pappa August, två barn och en mormor. Tvätten kom med häst och vagn från Stockholm. I staden bodde människor som hade råd att betala för att få smutstvätten vaskad i någon av alla stora sjöarna i Huddinge och Haninge.

– Det var torpare som kunde tjäna pengar genom att tvätta, de kunde få något mer än det de odlade, säger Olle Magnusson och fortsätter:

– Det tog en dag att hämta tvätten, den kom från mangelbodar, strykinrättningar och en del hushåll.

Under Kvällsbyken får vi tänka oss hur smutstvätten kom hit på lördagen, ned till husen och bryggan i sjön. Kläder och lakan är packade i säckar, resväskor och vad helst avsändaren lagt det i.

Det första steget är att lägga tvätten i blöt i kallvatten. Vattenkraften lyfter och löser upp fläckarna. Olle visar upp farfars kalsonger som ligger där i en stor svart kittel.

Sedan ska tvätten bearbetas. Vi får ta steget in i torkladan, ett rött hus som ligger bakom bryggan och grytorna. Där står en tvättvagga, stötan, en apparat helt i trä där blötvätten läggs ned och rockas fram och åter, ”hundra gånger”.

För att spara händerna och krafterna men ändå bearbeta tvätten uppfanns flera redskap, som en typ av stomp som trycka ned på tvätten i grytan. De fanns många modeller olika, berättar tvätterimuseets föreståndare Olle Magnusson.
Foto: Anna Morin

Utomhus är det dags att låta smutsen möta luten. I en gryta kokar bomullstvätt.

Det känsliga materialet lin måste lakas, eftersom det är känsligt för värme. Att ”laka byk” är att ösa det med lut.

– Med lin fick man inte röra om i grytan, utan ösa med stora skopor. Om och om igen.

Tvättmedel har tillverkats i tusen varianter. Såpnejlika är en modell, och en variant av lut produceras av björkaska.

– Lut var ju inte så bra för händerna att hålla på med, säger Olle Magnusson och fortsätter:

– Det värsta jobbet här var väl annars att ligga i isvak. Så man hjälptes nog åt med det, och alla förstörde händerna.

Vi får testa och kolla på olika stompar och tvättbrädor och pressar och modeller av tvättvaggor.

Sedan går vi med vår guide ut på bryggan. Oundvikligt faller samtalet in på hur tungt och tidskrävande arbetet en gång var, och besökarna fäller kommentarer av tacksamhet över dagens tvättmaskiner.

När man lakat byken var det extra viktigt att man fick ut allt, för det var så smutsen försvann.
Olle Magnusson, museeintendent 

Olle Magnusson lägger sig på knä, vrider den blöta tvätten och klappar på den med klappträet. Tock-tock-tock. Pratar medan han arbetar.

– Det här var ett ljud som var vanligt vid stränderna. Då höll man på tills den glansiga luten försvunnit. När man lakat byken var det extra viktigt att man fick ut allt, för det var så smutsen försvann.

– Ska ni prova?

Jag sköljer, vrider tyget och klappar, upprepar rörelserna och känner mig klumpig, får inte in snitsen, kan bara inse vilka muskler familjen Johansson byggde upp här nere på bryggan i sitt arbete. Såpborsten gnuggas på trasmattor som ligger delvis på bryggan, delvis i sjön, det är en enklare rörelse att skrubba tyget, men mattan blir vattentung och otymplig att hantera.

Det är tre små kåkar som ligger vid stranden i Hagalund. I ett av dem, den gula före detta tvättarbostaden, finns numera hembygdsföreningen som har fikaservering under bykdagarna.

De två röda byggnaderna är inredda med Tvätterimuseets samlingar, och en del saker från familjens Johanssons hem. Lottas och Augusts tittar på oss från väggen intill kökssoffan.

På bottenvåningen i torkladan finns tvättmaskiner från alla tider, manglar och strykjärn. På vinden hänger tvätt i taket, och det står ett linneskåp med sängkläder och de skrytsamt krusade örngottsbanden fullt synliga, hängande från hyllkanten bakom glasdörrarna.

Tvätterimuseet är det enda i sitt slag i Sverige.
Foto: Anna Morin

Vi står på torkvinden intill en stor mangel och får höra hur samlingarna kommit till. Det fanns inget kvar av familjen Johanssons tvättsaker när museet slog upp dörrarna 1994, utan allt har kommit hit det senaste kvartsseklet. I taket hänger vita plagg.

– Det här är en skjorta från Fittja gård. Efter att de rev ur allt, och kastade saker där, stod jag och rotade i containrarna och hittade kläder.

Olle Magnusson drar i ett par mamelucker.

– Och de här farmorsbyxorna var en gåva. Det är en blandning här av saker jag hittat, gåvor och så har jag köpt en del. Ibland kan det vara värt att anstränga sig lite.

Huset har många luckor i väggarna för att kunna få till ett schysst drag när tvätten torkar. Det ligger en del släta stenar på ett bord.

– Vet ni vad det här är? En glättesten eller gnidsten som är en föregångare till strykjärnet. Det fanns redan på vikingatiden, de har hittat en i blått glas i Birka, men då var den ju gjord längre ner i Europa.

Vi får se tvättbrädor i trä, plåt, plast och koppar. Randiga, rutiga och med vågor. Kvinnan bredvid mig säger:

– Det minns jag, när mormor och morfar stod med tvättbräda i köket.

Det blänker till i Olles blick när han håller upp tvättbrädan med träram och vågig raspyta av koppar.

– Jag såg en sådan här på en hembygdsgård i Ockelbo och ville ha en. Sedan slog jag till när en likadan dök upp på Tradera.

– Vi har mangelstopp nu. Det är lite sorgligt för då slår de sönder dem i stället, men det finns inte plats, säger Olle Magnusson.

Fittja familjetvätt var ett företag, en industritvätt i trakten som lades ned 1966.

– Någon gång efter det så klättrade jag in, berättar Olle Magnusson och fortsätter:

– Jag tog med mig en del bilder. De sitter där på väggen, och en av dem finns som stor bild där nere. Jag kände igen en del av kvinnorna på fotona, och intervjuade dem, och på den vägen är det…

Det var nog så att kombinationen av att vara hemma på platsen, intresset för folklivsforskning och fynd från en gammal industri sammanföll och tände gnistan under tvättkaret för Olle Magnusson. Nu har Tvätterimuseet funnits i 25 år och det finns möjlighet att vara med och tvätta, byka, ett antal gånger per år.

Denna artikel ingår i artikelserien Arbetaren på arbetslivsmuseum.