3.2.1
Det blev vinter och kyla. En bit in på det nya året kom beskedet som alla undermedvetet fruktat, svaret på frågan: hur länge kommer vi kunna gömma oss här, ett stenkast från civilisationen, när måste vi dra upp våra bopålar och leta efter ny, okänd terräng?
Ett norskt teknikföretag hade köpt upp all mark mellan Kolonin och vägen bort mot Råane och hade nu inlett projekteringen för att anlägga ett tiotal större byggnader samt en femtio meter hög mast för att kommunicera med anläggningarna i Norge. Enligt bygglovet som Kenny Nicklasson begärt ut från länsstyrelsen skulle masten placeras mindre än en kilometer från Kolonins norra gräns, som löpte inte långt bakom den gamla skolbyggnaden.
Det hölls oändliga möten de där veckorna, stormöten, krismöten och extramöten och nya stormöten. På ett av alla de där mötena gjorde jag misstaget att begära ordet och yttra det som borde vara självklart för oss som dragit slutsatsen av elsamhällets amöbaliknande utvidgning: de kommer aldrig sluta. Det slutar inte förrän någon säger nog nu. Hit men inte längre, här får ingen passera. Maria Mäntylä betraktade mig med sitt fårade, outgrundliga ansikte. »Vad menar du egentligen?«, sa hon milt, sokratiskt.
Så då förklarade jag hur man skulle kunna gå till väga. Sådana där master brukar ju vara angjorda i marken med grova vajrar som i sin tur sitter fast med bultar och muttrar. Om man skulle lossa lite på de där muttrarna och låta vajrarna sitta löst skulle det bara vara att vänta på nästa kuling, så skulle masten falla till marken.
Det blev knäpptyst i klassrummet. Marika Mäntylä slöt ögonen och skakade långsamt på huvudet. Stina fortsatte med nästa punkt på dagordningen som om ingenting hänt, men efter mötet bad hon mig stanna kvar. Det som sedan följde var en uppsträckning av ett slag jag trodde var föråldrad och som gav en obehaglig glimt av det förflutna jag trodde jag lämnat för gott. Men man kan aldrig fly fullständigt, det blev så fruktansvärt tydligt där i den dragiga lektionssalen.
Min blick vandrade mellan de gamla planscherna på väggarna, Nordens geografi och insekter i genomskärning. Vägguret som stannat på kvart i tre, pekpinnen och den överdimensionerade gradskivan i sitt ställ i hörnet. Stämningen var sådan att om Stina pekat ditåt och sagt åt mig att stå där och skämmas en stund hade jag inte blivit förvånad. Men hon lindade in alltsammans i regelverk, pratade om rösträtt och representation, fick det som i själva verket var en utskällning att låta som formalia.
Kontentan var inte bara att jag talat när jag borde ha tigit, det jag sagt var dessutom oerhört respektlöst mot allt som hon och de andra byggt upp, att ens tänka tanken jag tänkt, att yppa den typen av förslag som riskerade allt detta (här svepte hon ut mot de plöjda fälten utanför de brunsmutsiga fönstren), det var något sanslöst. Masten skulle motarbetas, givetvis, men här gick vi redigt till väga, med överklagan och bilagor och yrkanden. Bara för att vi lämnat samhället bakom oss innebar inte det att vi upphört att följa rikets lagar. »Och varför skulle de lyssna på oss nu, när de slutade höra för länge sen?«, ville jag säga men teg.
Mitt straff kom på måndagen då det var ransonutdelning.
Mitt straff kom på måndagen då det var ransonutdelning. Sedan jag temporärt röstades in i Gemenskapen hade jag fått samma ranson som alla andra [119], men nu drogs den in utan motivering. Vi två fick klara oss på Görans tilldelning. Som tur var hade vi en del godsaker undanstoppade, inlagda svampar och torkat kaninkött, och på kvällarna stack han ibland i väg och fiskade när ingen såg. Det var spartanskt på gränsen till knapert, å andra sidan hade jag vant mig av med mycket i matväg redan i Utby.
Värre var det då med det allt mer öppna avståndstagandet gentemot mig, som allt mer förde tankarna till den vuxenmobbning som jag upplevt sista tiden på Hvitfeldtska. Eftersom någon tydligen sett mig och Göran göra det nere vid ån en av de där första galna kvällarna då vi var berusade av varandras doftande kött gick det rykten om hur lössläppt, ja rent av äcklig jag var. Nästan femtio och höll på så där, usch, det måste vara nåt fel på’na.
Framför allt de andra kvinnorna började behandla mig som jag var något som katten släpat in, som om jag var bemängd med ohyra, en potentiell bakteriehärd. Hade jag rört vid ett verktyg tog de sin tröjärm och torkade »rent« handtaget, hade jag suttit på en stol gjorde de samma sak med sitsen. Det var helt meningslöst och uppenbart demonstrativt, menat att såra. Och när Magnussons krigade som värst med Skolverket erbjöd jag mig att hjälpa till med hemundervisningen, kanske skulle de godkänna någon som faktiskt hade lärarlegitimation. Men Kajsa Magnusson bara stirrade på mig som om jag föreslagit en trekant med hennes söner innan hon klippte av med ett barskt »Tack, men nej tack!«.
3.2.2
En natt i mars ekade ett skott över nejderna. Göran for upp och greppade sin yxa. Ja, sådan var stämningen sedan entreprenören börjat gräva bortom mon. Trots mina protester stack han ensam i väg ut i mörkret för att se vad som stod på. Det visade sig bara ha varit Kenny Nicklasson som skjutit en stor råbock rakt mellan ögonen när den stod och mumsade på vinteräpplena. På morgonsamlingen var det stor uppståndelse kring den upphängda, rödbruna kroppen. Stina konstaterade till allmän förtjusning: i kväll blir det kalas!
Göran och jag klädde upp oss i våra finaste stassar, jag i en gul klänning från Odd Molly som jag alltid tyckt att jag ser så vital ut i (det enda festplagg jag stoppat ned i min Haglöfs när jag lämnade, ty jag planerade inte att gå på särskilt många fester) och Göran i en manchesterskjorta som Susanna Karlén köpt åt honom inne i Vänersborg. Vi drack oss lulliga på överjäst körsbärsvin och gick i armkrok längs med stigarna.
Vi drack oss lulliga på överjäst körsbärsvin och gick i armkrok längs med stigarna.
Den öppna planen framför skolan var upplyst av facklor. Över öppen eld snurrade Leif Tobisson långsamt på rådjuret, som spred en fantastisk doft av stekt kött som fick saliven att rinna till. Kamilla Larsdotter spelade en jenka på sin fiol och Magnussonsbarnen dansade fnittrande runt medan gubben Bengt-Åke Forsell nickade glatt i sin stol. Stina stod och pratade med Jayne och Kenny och skrattade gott åt något Kenny sa, men de tystnade när de fick syn på oss.
Stina kom fram. Hela tiden såg hon bara på Göran, inte på mig. Med väl valda ord förklarade hon att jag inte var välkommen, kalaset gällde bara de som hade ransoneringsrätt. Men vad bra att Göran ändå var där, Leif behövde nog avlösning vid grillen. Ville han kanske ha något att dricka? Jayne hade gjort rabarberbål, det var jättegott.
Jag vet inte om det var körsbärsvinet som gjorde Göran stursk, han som annars är så mild och försiktig, men han sa Stina ett sanningens ord, så sant som bara de som skavts mot varandra under tröstlösa timmar av föreningsbyråkrati och organisationsbyggande kan känna till. Sedan spottade han framför hennes fötter och tog mig i armkrok igen, »Kom älskling så går vi hem«.
Den natten ville jag inget hellre än att ha Göran i mig, men förmådde bara gråta i hans famn. Varför ska det alltid bli så här? Vad är det med mig och min omgivning som inte stämmer överens? Är det mig eller dem det är fel på? Oftast tror jag att jag vet svaret, men ibland blir jag så himla osäker. Smärtan att vara människa bland andra människor!
Göran hyssjade och smekte mitt huvud, masserade min panna så som jag tycker om, höll hårt om mig, inneslöt mig i sin trygghet.
Ett par dagar senare låg jag i sängen och läste, så som jag gjort ända sedan rådjursincidenten. Vid det här laget hade jag betat av alla de kommunistiska klassikerna och kommit in på mer obskyra åsiktsbildningar och extrema lösningar. Boken jag läste hette Maximer för en stadsgerilla [120] av den uruguayanske dissidenten Manuel Varela och var på många sätt provocerande och utdaterad. Ändå var det något som hände när jag vände på de gulnade, källardoftande sidorna och läste om eldöverfall på återvändsgator, kidnappningens fem faser och hur man enklast förgiftar dricksvattencisterner. Jag kom att tänka på min vakendröm, vad Täppas sa, »krossa det som krossar dig«. Och så tänkte jag på den förbannade masten de skulle resa.
Och så tänkte jag på den förbannade masten de skulle resa.
Kanske var det för optimistiskt räknat att den skulle rasa enbart genom att man lossade på förtöjningarna. Vad hände om det inte blåste vidare kraftigt på ett tag? Kanske skulle man behöva lossa på fler saker längre upp i masten, kanske skulle man behöva påverka dem mer aktivt, få den att falla. Så varför inte helt sonika spränga masten, det hade varit ett budskap till norrmännen, det. Men hur skulle det gå till, hur spränger man en mast?
Den senaste tiden hade vi hört smällar som var dovare och samtidigt starkare än Kennys jaktgevär. Kanske sprängde de med dynamit borta vid bygget, dynamit som förvarades någonstans och därmed kunde stjälas. Men då måste man lära sig hur dynamit hanteras och anbringas, till exempel finns det väl något som heter sprängkapslar, hur de nu fungerar. Kanske kunde man läsa sig till hur det går till, tydligen var det överkurs åtminstone för Maximer för en stadsgerilla, och jag trodde inte att biblioteket i Vänersborg varifrån Susanna kunde låna med sig böcker förde sådana titlar heller. Det var nu man hade behövt det där nedrans nätet med alla sina obskyra sajter och insnöade forum, då hade man nog haft svaret inom några minuter.
Ju mer jag tänkte på masten, desto mer insåg jag ändå att Stina haft rätt på sätt och vis. Att attackera masten var en ganska dum idé. Det skulle vara rätt så uppenbart vilka som låg bakom, särskilt efter den senaste tidens skriverier. [121] Att slå till i den absoluta närmiljön skulle dessutom bryta med stadsgerillans grundprinciper om osynlighet och lättrörlighet. Ju mer jag vände och vred på det framstod det tänkta dådet som närsynt, kortsiktigt, ja närmast naivt. Om man nu skulle ta till den här typen av metoder borde man tänka större, djupare, mer långsiktigt.
Det var någonstans här som fröet såddes. Skissen till det som skulle bli Vi som släcker Sverige. En attack på elsamhällets destruktivitet, som vi möter med vår egen destruktivitet. Varför nöja sig med att rispa rutan när man kan slänga en sten och krossa hela skiten? Ett tillslag mot landets elförsörjning, en avstängning. Ett besked: nog nu. Plötsligt, överraskande. En engångsgrej, tror alla. Sedan händer det igen, och igen. På flera platser samtidigt. Över hela landet. Som ringar på vattnet skulle vi tvinga fram den omställning som var livsnödvändig inför den annalkande klimatkollapsen.
I ett av Görans mest obskyra häften om elektrokapitalismen [122] hittade jag en beskrivning av en lika enkel som genial metod som jag trodde skulle kunna fungera även för oss. För ett vi, det var vad jag föreställde mig nu när jag träffat min själsfrände. Tyvärr tänkte inte Göran likadant.
När jag steg för steg gick igenom planen var det som om han bokstavligen retirerade bort från mig och mitt budskap. Först reste han sig upp från bordet där vi suttit, sedan ställde han sig mitt i rummet med armarna i kors, sedan satte han sig perplex på sängkanten. Till slut låg han tjurigt med ryggen mot mig. »Jag vill inte«, var hans enda kommentar efter min tålmodiga och välövervägda utläggning.
Jag var kall och kompromisslös på ett sätt som förvånade även mig själv.
Jag var hård mot Göran den kvällen, det erkänner jag. Jag var kall och kompromisslös på ett sätt som förvånade även mig själv. I tanke och själ var jag redan på väg, i mig fanns inget utrymme för tvekan. Kallade honom feg och bekväm och brydde mig inte om att han började gråta fastän det var första gången. En lite häpen, självmedveten och väldigt manlig gråt som knappast fick mig att ömma mer för honom.
»Så här är det«, sa jag honom, »ibland måste man våga ta språnget. Man måste leva, om så för bara en stund. Men ligg du kvar här och ruttna när norrmännen slår på strålningen på full effekt.« Sedan packade jag min Haglöfs för andra gången på ett halvår. Stoppade ned trosor och långkalsonger, alsolsprit och tamponger och några böcker jag inte läst ut.
Under hela tiden låg Göran kvar och stirrade in i väggen och ärligt talat trodde jag han skulle bli liggande så medan jag stack i väg, men precis när jag lagt handen på dörrhandtaget hojtade han till, »Öh!« eller »Döh!« sa han och jag avvaktade.
»Ja, var det något?«, sa jag stilla.
»Gå inte … Jag är med.«
Sakta släppte jag dörrhandtaget, långsamt tog jag av mig ryggsäcken och gick bort och satte mig och smekte hans rygg av flanell.
Det kändes närmast rituellt, som en invigning.
FOTNOTER:
119) Veckoransonen bestod av ett kilo rågmjöl, ett kilo potatis, ett kilo rovor, två rökta fiskar, två deciliter salt, två deciliter socker och två flaskor äppelvin alternativt äppelmust.
120) Partisanförlaget, 1977. Boken kan ses som en pendang till Carlos Marighellas långt mer berömda Liten handbok för stadsgerilla, Gidlunds, 1970. Vissa partier i Varelas bok är rena plagiat eller vagt maskerade omskrivningar av Marighellas text, andra kapitel är mer udda. Ett avsnitt om skövlingen av regnskogen har drag av tidig ekobok är rena plagiat eller vagt maskerade omskrivningar av Marighellas text, andra terrorism, med beskrivningar av hur man kan sabotera skogsbolagens maskiner och utrustning. Ett långt kapitel behandlar indianernas kamp och mynnar ut i en slags hemvävd mysticism och förordandet av schamanistiska besvärjelser och hallucinogena droger som ett slags motståndshandlingar.
121) »Elallergiska kolonister protesterar mot norsk företagsetablering«, TTELA 2017-01-12.
122) Agera ihop: ekoaktivism i elektronikens decennium, anonym upphovsman, förlag okänt, 1997.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
